Jag håller fast vid drömmen – för verkligheten oroar

Det är augusti och om bara någon vecka sparkas Premier League i gång. Det är en fantastisk period för fotbollssupportrar – drömmar har ännu inte krossats och förväntningar saknar fortfarande gränser.

Men. Den här försäsongen har varit svår, det ska jag erkänna. Kanske beror det på att allt tyckts stå still, eller på att utmaningarna är så många att det är svårt att veta var man ska börja. Kanske är det för att så mycket har handlat om saker bortom fotbollen och att eftersmaken av fotbolls-VM minst sagt varit dålig. Riktigt dålig.

Missförstå mig rätt. Jag har börjat drömma om fotboll igen och det är ett gott tecken. Jag har också storögt, om än lite trött, sett försäsongsmatcherna och kunnat konstatera att Liverpool under Andoni Iraola verkar bli precis som vi hoppades: lite mänskligare, extremt mycket intensivare och generellt väldigt charmigt.

Jag ska snart berätta varför en del av mig inte har sett fram emot en säsong så här mycket på länge, men låt mig först få allt det negativa ur vägen.

En trupp byggd på förhoppningar

Min förra krönika handlade om ägandet, så den diskussionen lämnar jag utanför den här texten. Men ni ska veta att den fortfarande sitter där i sidan, som ett fästingbett vars effekt man ännu inte riktigt känner till.

Det som oroar mig mest inför den här säsongen är truppen.

Andoni Iraola har flera gånger talat om hur han vill ha en stor spelartrupp där alla är redo att dra sitt strå till stacken. Det är en beundransvärd inställning som står i direkt kontrast till synen på truppen under de senaste två åren. Det behöver inte vara mer eller mindre rätt, men i en fotbollsvärld där det redan är svårt för nya talanger att ta klivet fram öppnar det åtminstone dörren för unga spelare.

Problemet är att Liverpool saknar både bredd och erfarenhet, och den här försäsongen har visat det oroväckande tydligt. En enda etablerad mittback är vad Andoni Iraola för tillfället har att arbeta med. En.

Det är svårt att begripa hur Liverpool har hamnat i den situationen. Oavsett lovorden kring Jérémy Jacquet och de stora drömmarna om Giovanni Leoni är det en skör tråd som hela säsongen riskerar att balansera på.

Försvarsluckorna till trots har mer än halva sommaren gått åt till att försöka ro Bradley Barcola i hamn. En utav Europas mest lovande offensiva spelare. En spelare som självklart skulle göra Liverpool ännu roligare att se och ännu farligare offensivt, men som också skulle ta upp en stor del av det tillgängliga löneutrymmet och en ännu större del av övergångsbudgeten.

Det är svårbegripligt för mig hur Marc Guéhi mer eller mindre var klar för Liverpool, ändå är vi i en situation där den uteblivna affären inte ”kompenserats för”. På sätt och vis agerar den sportsliga ledningen fortfarande som om hans övergång till Manchester City bara var en feberdröm.

Men Guéhi kommer inte. Konaté är borta. Gomez har gått sönder och missar säsongsinledningen. Varken Jérémy Jacquet eller Giovanni Leoni har spelat en minut fotboll den här sommaren och Virgil van Dijk har inte träffat sina nya tränare.

Det är kanske just det faktum att vi vet så lite som gör situationen så frustrerande.

Liverpool kanske sitter på världens bästa framtida mittbackspar. Jag kanske oroar mig helt i onödan och får äta upp min hatt i slutet av säsongen, när laget har släppt in minst antal mål och samtidigt roterat mest av alla i ligan.

Känner jag mitt älskade Liverpool rätt har betydligt märkligare saker hänt.

Men känslan just nu är att truppen är för tunn. Inte bara i försvaret, utan egentligen i samtliga lagdelar.

Underbarnet som är redo nu

Nåväl. Det var det negativa.

Låt mig nu i stället få skriva av mig om ett par saker som gör mig orimligt ivrig inför seriepremiären.

Trey Nyoni. Herregud.

För två år sedan förälskade sig många i honom när han tog försäsongen med storm. Därefter blev det som det nästan alltid blir med lovande talanger: de försvinner.

Inte för att de inte är tillräckligt bra, utan för att deras kroppar ska försöka bli vuxna.

Där och då var Nyoni en liten tonårskille som vid första anblick nästan utgjorde en fara för sig själv genom sin blotta tanighet. Den här försäsongen har han sett hur stark ut som helst och på många sätt blivit en påminnelse om Ryan Gravenberchs guldsäsong. Låt oss inte glömma att han faktiskt fortfarande är en tonåring, om än mindre tanig.

Jag förstår att det är träningsmatcher vi talar om. Dessutom handlar det om begränsad speltid i en laguppställning som förmodligen inte kommer att spela särskilt mycket tillsammans under den kommande säsongen.

Men jag ser också vilket underbarn som har formats i akademin och hur Nyoni mycket väl kan göra samma resa som Rio Ngumoha gjorde förra säsongen.

Gör han det har Liverpool tjänat nästan en miljard kronor på att inte behöva värva en spelare av hans kaliber. Så bra har han sett ut.

Jag både tror och hoppas att vi står inför någonting makalöst häftigt den här säsongen. Inte bara med Trey Nyoni, som redan får fotbollshjärtat att bulta, utan också med Rio Ngumoha och, om stjärnorna står rätt, Will Wright.

Men låt oss vara realistiska.

Trey Nyoni behöver tid. Att tro att han ska vara lösningen på ett av Liverpools mest kritiska problem är att riskera både hans utveckling och klubbens säsong.

Men nog om att vara realistisk.

Låt mig få drömma vidare.

När Wirtz hittade Isak

Inför försäsongen pratade jag om hur gärna jag ville se Andoni Iraola ställa upp Liverpool i en 4–1–4–1-formation. Min tanke var att Alexander Isak på så vis skulle kunna få draghjälp framåt av Florian Wirtz, samtidigt som Ryan Gravenberch kunde ta ett steg högre upp och förvandla laget till ett 4–4–2.

Den första halvleken mot Leeds United gav en liten försmak av just det, och jag längtar redan till nästa match för att få se mer.

Kombinationen Isak och Wirtz är Andoni Iraolas stora offensiva projekt, av intervjuerna att döma, och redan nu känns det som att grundbultarna sitter stadigt.

Det var precis så lekfullt som jag hade hoppats. Stundtals kändes Florian Wirtz som en Roberto Firmino i sina tidiga dagar.

Flera har dragit den liknelsen och även om det egentligen är alldeles för tidigt att ens ta upp den har jag redan bett om tillåtelse att få drömma.

Jag kände Torres–Gerrard-vibbar.

På sätt och vis är det fascinerande att de känslorna väcktes av samarbetet mellan Florian Wirtz och Alexander Isak. Jag var helt övertygad om att Dominik Szoboszlai skulle ingå i en sådan jämförelse. I stället blev det ganska tufft att se honom senare i matchen inta den position som Wirtz hade haft.

Vi behöver dock inte oroa oss för Dominik Szoboszlai. Andoni Iraola kommer nog hitta en plats för honom också där han kan jämföras med några av världens främsta.

Bristerna går inte att drömma bort

Det kanske är dumt att låta sig bländas av försäsongens solskenshistorier när bristerna samtidigt stirrar en rakt i ansiktet.

Det här är inte ett färdigt projekt som står redo att gå ut och vinna världens tuffaste liga. Uppriktigt sagt vet jag inte ens om det här laget kan förväntas nå topp fyra.

Det är inte tränarens fel. Det är inte heller spelarnas fel. Det betyder samtidigt inte att de inte kan överprestera och göra det som i dag känns omöjligt möjligt.

Jag behöver inte påminna någon om vad Liverpool kan åstadkomma, oavsett vilka som står på planen. Men det är svårt, för mig i alla fall, att förstå varför förutsättningarna inte är bättre.

Liverpool behöver en ytterback. Minst två mittbackar. En stadig defensiv mittfältare som både kan avlasta och vara en nyckelfigur när matcherna kommer tätt. Dessutom behövs fler alternativ framåt.

Samtidigt förstår jag Liverpool – att stressa fram en värvning för sakens skull vore idiotiskt. Någonstans får man ställa sig frågan om en dålig värvning är bättre än ingen värvning alls och min bestämda uppfattning är att panik klär Liverpool ytterst dåligt.

Jag har alltid hållit den sportsliga ledningen om ryggen och litat fullt ut på dess bedömningar av vilka behov klubben har och vilka möjligheter som finns på marknaden. Jag tvivlar inte en sekund på att duktiga människor gör sitt yttersta för att ge Andoni Iraola så bra förutsättningar som möjligt inför den stundande säsongen.

Men just nu är det de stora drömmarna jag håller fast vid, snarare än verkligheten framför oss. Jag förstår inte hur det här ska gå.

  ​ 

SOMMARENS SNABBLÄNKAR:

• Bli medlem/förnya medlemskapet ​inför 26/27 – och lägg till nya matchtröjan!
• Läs om alla våra medlemsförmåner
• Utlottning av presentkort (värde 15000 kr) bland alla som bokar Anfield-resa med Ving senast 31 augusti
• Sommarens träningsmatcher / spelschemat 26/27