Heysel 40 år: "Jag minns skriken och stanken av urin, svett och död"

---

Denna text är ett utdrag ur ett kapitel av den kommande boken "Born A Red, Live A Red & Die A Red – en svensk Kopites 80-talsäventyr" av Thomas Nilsson. Vi varnar även för några känsliga och otäcka bilder i artikeln.

---

Jag borde inte ha blivit förvånad.

Katastrofen var oundviklig.

Jag minns att jag tänkte så när jag stod där 1985, mitt uppe i kaoset som inte bara lamslog Europacup-finalen på Heyselstadion i Bryssel, utan också hela fotbollsvärlden.

Varningstecknen hade ju funnit där och de var tydliga redan året innan.

Eller det borde de åtminstone ha varit.

Då stod jag i Liverpoolklacken på Curva Nord på Stadio Olimpico i Rom (se bild nedan) när Liverpool vann Europacupen mot Roma på straffar.

Den matchen borde givetvis aldrig ha spelats där – på AC Romas hemmaarena. Atmosfären var tät och fientlig långt innan avspark. Det var upplagt för problem – och problem blev det.

Det utbröt slagsmål redan före matchen. Men det uppstod rent kaos efter slutsignalen när glädjerusiga Liverpoolfans släpptes ut från arenan – rakt i armarna på uppretade och blodtörstiga Roma Ultras.

Det regnade tegelstenar, glasflaskor och annat bråte, från kullarna vid Monte Mario i norr sköts fyrverkerier rakt in klungan av röda supportrar som samtidigt fick stångas med stirriga ”Carabiniers” som sköt tårgas och slog vilt omkring sig med sina batonger.

Det är ett rent under att ingen dog under de våldsamma sammandrabbningar som följde efter den matchen. Jag hamnade mitt uppe i tumultet, blev skuren av en trasig flaska över ena armen och fick slå mig fram för att inte råka ännu värre ut och kunna sätta mig i säkerhet.

För mig blev färden tillbaka till i centrala Rom en lång och nervig strapats.

Den som har sett filmen The Warriors – krigarna (1979) förstår vad jag menar. Oskyldigt jagade för ett mord som de inte begått tvingas Swan och hans gäng The Warriors löpa gatlopp genom ett hotfullt New York – från Van Courtland Park i the Bronx tillbaka hem till Coney Island – med brutala gäng hack i häl genom natten.

Plötsligt var jag själv Swan, ensam i en desperat kamp för att helskinnad lyckas ta mig de dryga sex kilometrarna från Piazzale del Foro Italico till säkerheten i det lilla kvalmiga hotellrummet på Via Cavour. Med hämndlystna, maskerade och beväpnade Roma Ultras på ettriga vespor på jakt efter nya offer i den ljumma majnattens olycksbådande mörker.

Men det är en annan historia.

Fruktade och avskydda ute i Europa

Heyselstadion hade kapacitet för 50 000 åskådare.

Både Liverpool och Juventus hade fått sig tilldelade 14 500 finalbiljetter vardera, resten skulle säljas till allmänheten.

Jag minns att det i engelsk press flaggades för riskerna med att flera av de biljetterna då skulle säljas på svarta marknaden och innebära oroligheter om Liverpool-och Juvefans hamnade på samma läktarsektioner. Rapporterna sa att tusentals italienare var på väg söderifrån, många utan biljetter – precis som Liverpoolfansen.

Men UEFA viftade bort kritiken.

Det var tydligen inga problem att man inte skulle ha koll på drygt 20 000 biljetter som kunde hamna lite var som helst.

Dessutom verkade ingen ta någon notis om att en mängd av dessa ”neutrala” biljetter sades ha hamnat i Italien. Att det dessutom bodde en massa italienare i Bryssel som man kan anta kanske höll på Juventus och kanske hade fått ta på ”neutrala” biljetter tycktes inte heller vara något som UEFA ansåg kunde skapa oro i leden.

Ett tredje, och lika alarmerande, problem var att en stor mängd förfalskade finalbiljetter såldes inför matchen. Så fort jag fick biljetten i hand förstod jag varför – den såg billig och amatörmässig ut och kan inte ha varit särskilt svår att förfalska.

Men jag var lugn, jag hade köpt min biljett från ”Fixaren” i Liverpool.

Honom kunde man lita på. Baksidan av min biljett var också officiellt stämplad med Liverpools stolta emblem i rött.

Liverpool-fansen hade tilldelats sektion X och Y. Juventus anhängare på motsatta sida arenan, på Block O, N och M. Jag funderade på varför sektion Z på biljetten var överstruken med en svart tuschpenna. Jag antog att det berodde på att Z-sektionen skulle fyllas med neutrala åskådare och fungera som ett slags buffert för engelsmännen – eller kanske helt lämnas folktom som en extra säkerhetsåtgärd.

Att så inte var fallet blev hela världen brutalt varse samma kväll som kaoset exploderade.

Engelska fans var ökända, fruktade och rent av avskydda ute i Europa.

1980 blev det engelska fotbollsförbundet bötfällda sedan fans gått bärsärkagång i Turin under Europamästerskapet. Upploppen där har beskrivits bland de värsta som brittiska fotbollsfans varit inblandade i. Året därpå var det dags igen när Schweiz slog England i en VM-kvalmatch i Basel.

1972 blev Glasgow Rangers bannlysta från att spela i Europa i två år efter att deras fans startat upplopp på Camp Nou i Barcelona i samband med Cupvinnarcup-finalen mot Dynamo Moskva.

Två år senare förbjöds Tottenham att spela sina två kommande hemmamatcher på White Hart Lane efter att deras fans skapat kaos i UEFA Cupens andra finalmatch mot Feyenoord på De Kuip stadion i Rotterdam.

Manchester United (1977), West Ham (1980) och Aston Villa (1982) fick alla smäll på fingrarna av UEFA sedan respektive lags fans slagits, vandaliserats och skapat kaos före matcher ute i Europa.

Kravaller och knivattacker

Liverpool var regerande Europacup-mästare inför finalen 1985.

Klubben hade då framgångsrikt spelat i Europa i 20 år och blivit en fruktad lagmaskin på kontinenten. Liverpool-fansen hade fått ett hyggligt rykte under de åren, trots att de söp, stal och levde rövare.

Men precis som hemma i Liverpool uppförde sig merparten av fansen bra även utomlands. Det fanns rötägg hemma på Anfield också – jag kände några av de beryktade bråkstakarna i ”Annie Road End Boys”. De som var mer intresserade av att slåss, lägga sig i bakhåll i Stanley Park och jaga motståndarfansen hela vägen ner till city efter matcherna.

Det fanns även grupperingar av hårdföra slagskämpar som höll till på the Kop och ställde till en del bråk. Liverpool och Anfield var inte förskonade från det brutala läktarvåldet under 1970- och 80-talet.

Liverpoolfansen backade inte från en fight.

Kravaller, knivattacker och slagsmål på Anfield Road och de angränsande gatorna var inte ovanliga på den tiden. Men till skillnad från klubbar som till exempel Leeds, Chelsea, Milwall, Manchester United, West Ham och Spurs på den tiden fanns det inga organiserade ”firmor” som slogs i Liverpools färger.

”Scousers” var alltid mer intresserade av själva fotbollen än att slåss och leva jävel på stan. Därmed inte sagt att jag inte under många år såg rejäla sammandrabbningar i Liverpool; i Stanley Park, i de smala gränderna runt Anfield och i bakgatorna kring Lime Street Station.

Ute i Europa var ”the travelling Kop” oftast uppskattade.

Med åren blev de också de mest beresta av alla engelska fans. Och de ansträngde sig för att visa att man var annorlunda jämfört med andra klubbars supportrar i allmänhet – och kanske det engelska landslagets fans i synnerhet.

Ryktet om ”scousers” som klåfingriga snattare var inte överdrivet – jag har flera gånger sett hur horder rusat in i butiker på kontinenten och slitit med sig kläder, öl och annat i fyllan och villan inför förstummade kunder och chockade butiksanställda. ”Scallys” som jag kände berättade att de aldrig hade dåligt samvete för sina stöldraider i Paris, Rom eller Madrid, särskilt inte när man ”bara” stal snobbiga designerkläder och sneakers. ”Det drabbade ingen fattig” och sågs mest som en ”kul grej”.

Min upplevelse är att de röda fansen på drift varit öppna, varma, vänliga och inbjudande – precis som invånarna i Liverpool.

Hot, hat, våld och rasism har aldrig riktigt funnits i Liverpools supporterkultur, även om det så klart funnits undantag.

Rivaliteten med Manchester United har många gånger spårat ur och blivit blodig. Det kunde smälla ordentligt också när det vankades derby mot Everton.

Men innan Heysel hade Liverpool utanför det brittiska öriket inte rykte om sig att ha särskilt våldsamma supportrar.

Traditionen att bua åt den brittiska nationalsången, förakta politiker och hata styret i London är annan femma och en tradition som med oförminskad kraft lever kvar än idag. Men det finns en skälig och högst förståelig anledning till det – och till att Liverpoolborna med karakteristisk stolthet envist påpekar att de inte är engelsmän, utan ”scousers”.

Man behöver inte gräva så djupt i Liverpools historia för att förstå – och sympatisera – med deras rebelliska attityd. Men att bränna den brittiska flaggan på främmande mark har den röda svansen mig veterligt aldrig gjort. Och rent generellt tror jag att Liverpoolfansen genom åren har skaffat sig fler vänner än fiender ute i Europa, åtminstone före katastrofen i Bryssel.

Stämningen förändrades 

Jag hade definitivt onda aningar redan på tåget söderut från Köpenhamn.

Dagen innan finalen checkade några Juventus-fans in på hotellet där jag bodde.

Vis av erfarenhet bar jag ingenting som avslöjade att jag var ett Liverpool-fan. Stämningen på det lilla hotellet var avspänd och gemytlig, kanske för att inga engelsmän bodde där. Jag småpratade med ett italienskt par i min egen ålder och vi önskade varandra lycka till i finalen.

Men vi pratade också om riskerna för bråk och sammanstötningar. De italienska klubbarnas Ultras var ökända, våldsamma och hetsiga och slogs gärna med kniv. Det hade jag bittert själv fått uppleva året innan i Rom. Och Juventus svartvita svans var förstås inget undantag.

Den 29 maj vaknade jag till en fin vårdag. Solen strålade från en klarblå, molnfri himmel och luften var behaglig försommarvarm.

Som gjort för en fantastisk fotbollsfest mellan två klassiska lag.

Liverpools fans hade börjat välla in i stan på allvar. Det skrålades, sjöngs och dracks, det stojades och pissades i fontäner. Jag promenerade från mitt hotell och det stillsamma bruset kring Saint-Gilles. Det tog bara lite drygt en halvtimme att gå upp till Grand Place, mitt i Bryssel.

Här hade de röda intagit barer, pubar och uteserveringar. Stämningen var hög, men avspänd. Det var rött vart man än såg, men en del Juventusfans syntes också i vimlet. Engelsmän och italienare pratade och skämtade med varandra. Man sjöng, skålade, kramades, retades och bytte halsdukar med varandra.

Det gick även rykten om att engelska och italienska fans hade festat ihop och spelat fotboll mot varandra på en camping utanför stan, även det utan några problem.

Var ryktet om en italiensk invasion överdrivet? Hade myndigheterna gjort rätt i att inte förvänta sig några kravaller?

Svaret skulle, tyvärr, komma som en chock senare samma kväll.

Timmarna innan matchen hade stämningen förändrats i centrala Bryssel.

Ilskna sirener ekade mellan husväggarna.

På Grand Place möttes jag av den fräna doften av tårgas blandad med fyrverkerirök. Överallt låg glassplitter, skräp, sönderslagna kaféstolar, bord, krossade ölburkar och spyor som stank i försommarvärmen. Det visade sig att en butik hade fått skyltfönstret krossat och en guldsmedsaffär blivit rånad. Det hade kastats flaskor och annat bråte. Engelska supporters hade rykt ihop med belgisk polis som hade skjutit tårgas och sedan bara lämnat platsen.

Så mycket för Liverpoolfansen goda rykte, alltså.

Men det slog mig också att jag såg förvånansvärt många engelsmän som gick runt i engelska landslagets tröjor. Alla som har koll på ”scousers” och deras inställning till engelsk nationalism vet att de verkliga Liverpoolfansen aldrig skulle dra på sig en landslagströja, och i synnerhet inte när stans stolthet skulle spela Europa Cup-final.

Jag minns också att jag tänkte att det pratades förvånansvärt lite ”scouse” bland engelsmännen som drev runt i stan.

De borde kanske varit en fingervisning om att allt kanske inte var som det brukade när Liverpool spelade ute i Europa.

Heyselstadion var en chock

Heyselstadion (idag Kung Baudouin-stadion) började byggas på 1920-talet och invigdes 1930, då som Stade du Centenaire (100-årsstadion) och i samband med hundraårsfirandet av Belgiens födelse som nation. Arenan hade då plats för 70 000 åskådare.

Efter Andra världskriget togs de gamla velodrombanorna runt planen bort. Arenan bytte också namn till Heyselstadion efter stadsdelen den ligger i.

1985 var arenan i bedrövligt skick. Omodern och förfallen.

Hur kunde UEFA låta en Europacup-final spelas här?

Arsenal, som några år tidigare hade spelat på Heyselstadion, hade klagat på att arenan påminde om en soptipp. Både Liverpool och Juventus hade försökt övertala UEFA att flytta finalen till en annan plats, men fått tvärt nej.

Det framkom senare att UEFA:s inspektörer bara hade tillbringat en knapp halvtimme på plats innan man gett tummen upp för spel på denna fallfärdiga rishög till arena. Och detta trots uppenbara brister i fråga om antalet utgångar från läktarna och att hela bygget höll på att vittra sönder.

Även efter tragedin 1985 användes Heyselstadion, trots minimala åtgärder och renoveringar, som Belgiens nationalarena ända fram till 1990.

Det är knappt 9 kilometer från centrala Bryssel ut till Heysel.

Spårvagnsresan ut dit var smått kaotisk.

Det var svettigt, trångt och stökigt. Spårvagnen var gammal, risig och gnisslade sig mödosamt fram. Folk flämtade efter luft, men engelsmännen ombord fick nya krafter och skrek åt den kortege av ilsket tutande, förbipasserande Juventusfans i bilar på vägen som löpte längs med spåren. Fönstren nervevade, flaggor som smattrade i fartvinden och obscena gester från italienare som dödsföraktande hängde halvvägs ut från bilarna.

Utanför stadion var kommersen i full gång. Det såldes souvenirer, korv och hamburgare i kvarteren som ledde fram till arenan.

Det var rörigt och stökigt i stadsdelen. Barer och krogar brukar normalt hålla stängt i områdena kring en finalarena var öppna. I Rom hade myndigheterna varit förutseende nog att torrlägga stan och stänga barer och restauranger innan finalmatchen.

Men inte i Bryssel, och definitivt inte runt Heysel. Pubarna i kvarteren och i anslutning till Liverpools sektion på arenan var öppna och till bristningsgränsen fyllda av glatt överraskade, högljudda engelsmän som mitt framför en armé av poliser söp och sjöng för full hals.

Jag gissar att myndigheterna, och pubägarna, valde att blunda för riskerna och att krögarna såg en chans att tjäna en rejäl hacka på de notoriskt törstiga engelsmännen.

Det gick rykten om att en Liverpoolanhängare hade blivit knivhuggen.

Själv varken såg eller hörde jag något om incidenten där och då. Men en olyckbådande oro spreds i kvarteren runt Heysel. Stämningen var kanske inte direkt hotfull, men det fanns onekligen en pockande känsla av obehag som vägrade ge med sig.

Det visade sig senare att det var en av snabbmatsförsäljare som hållit i kniven. När han hade anklagat en engelsman för att ha stulit från hans kioskvagn hade bråk uppstått. I panik hade mannen greppat en kökskniv och i villervallan stuckit den låret på killen. Men ”överfallet” spred sig som löpled genom massorna. Adrenalinet flödade. Givetvis var det blodtörstiga Juventussupportrar som var de skyldiga och måste hittas och straffas. Kanske var det den händelsen som tände gnistan …

Poliser med hundar patrullerade gatorna och grönområdena kring Heyselstadion.

Barrikader och staket omringade oss och ledde fram till den första säkerhetskontrollen. Här visiterades vi efter alkohol, vapen och vi fick visa upp våra biljetter.

Normalt sett brukar det vid sådana här matcher alltid finnas ytterligare minst två kontroller till närmare arenan. Men inte vid Heyselstadion.

Jag var förbluffad över hur slapp säkerheten var efter den där första – och enda – säkerhetskontrollen. Vid insläppet till sektion X och Y kastade vakterna bara då och då en avmätt blick på biljetterna. Även där lyste polis och vakter med sin frånvaro. Trycket bakifrån när jag köade för att komma in var massivt – redan där och då hade vi kunnat ställas inför en katastrof liknande den på Hillsborough i april 1989.

Jag fick kontrolldelen av min biljett avriven, men jag såg många som bara gled igenom den bristfälliga entrén utan att någon kollade om de ens hade en biljett. Inte undra på att så många lyckades ta sig in – utan biljett och med falska biljetter. Jag såg flera engelsmän som sparkade stora hål i den vittrande muren vid insläppen och enkelt kunde rusa in på läktarna.

Jag hörde också talas om folk utan biljetter eller med förfalskade biljetter muta personalen vid de slitna ingångarna. Några riktiga vändkors fanns inte heller, så de som vill kunde bara tränga sig förbi vakten som stod där och ta sig in på arenan.

Sanningen är att ingen hade någon som helst aning om hur många – och vilka – som på ett eller annat sätt lyckades ta sig in på X, Y och Z-sektionen den ödesdigra kvällen.

När jag skulle gå in försökte en plikttrogen vakt hindra en supporter från att ta med sig in en stor flagga fastsatt på ett rejält rör. Han blev genast utbuad och hånad av den skräniga mobben som trängde sig på.

Polishundarna gläfste nervöst, men poliserna gjorde ingenting.

De höll sig hela tiden bara avvaktande i bakgrunden. Ingen kollade om folk verkligen hade biljetter. Bristen på vakter, poliser och matchvärdar inne på arenan oroade mig också. Den enda ”säkerhetskontrollen” vid insläppet där jag gick in var en förskrämd man som satt på en stol bakom ett slags campingbord!

Jag blev inte förvånad när jag långt senare läste att en italienare utan problem hade lyckats ta in en startpistol i Juveklacken.

Jag minns kaoset, skriken och sirenerna.

Den kväljande lukten av urin, svett och död den där ljumma majkvällen kommer jag heller aldrig att glömma.

De 5 000 biljetterna till den ”neutrala” Z-sektionen såldes bara i Belgien. Men arrangörerna borde ha insett att det inte skulle hindra att vem som helst skulle kunna lägga beslag på en biljett, både italienare bosatta i Belgien och inresta Juvefans, men också Liverpoolsupportrar. Åtskilliga av de biljetterna lär också ha hamnat hos italienska resebyråer.

Katastrofen låg förstås på lut.

Z-sektionen var en tickande bomb, just för att det var främst italienare (men också några engelsmän) som tagit plats på Z-läktaren – den som bara avskiljdes från Liverpoolfansen på sektion X och Y av en söndervittrad, drygt en meter hög och knappt sex meter lång betongmur med trasigt hönsnät på toppen. Längs muren stod bara en handfull skräckslagna poliser som försvann så fort det började hetta till.

Misstaget att släppa biljettförsäljningen till Z-sektionen utan koll var tveklöst ett gigantiskt misstag – och både polisen och UEFA måste ha varit medvetna om att det skulle kunna få förödande konsekvenser.

Gnistan tändes

Två timmar före avspark blev det hetsigt och hotfullt när italienare och fulla engelsmän på minimalt avstånd började håna och skrika på varandra.

Kaoset låg på lut när de båda falangerna blev allt mer aggressiva och folkmassorna allt mer intensivt började bölja fram och tillbaka. Självklart fanns det en hel del ”fans” som inte brydde sig om fotboll och som bara var på plats för att slåss och hämnas överfallen vid Olympiastadion i Rom. Italienare som italienare. Någon måste ju betala för vad Romas Ultras hade gjort, hade de väl resonerat och eldat upp varandra.

Nu finns det förstås folk på flera håll runt om i England som håller på Liverpool, så man kan ju inte döma folk efter deras dialekter. Men jag tvivlar inte för ett ögonblick på att många av dessa biljettlösa ”Liverpool-fans” som stormat in på stadion egentligen höll på andra lag och var ”proffshuliganer” som sket fullständigt i fotbollen och med mord i blick tidigt tagit plats inne på stadion.

Det har sagts att civilklädda ”huliganpoliser” hade fått i uppdrag att infiltrera den röda klacken på Heyselstadion. Om det är sant verkar ingen riktigt veta – och om de fanns där hade de ingen som helst inverkan på händelserna.

Flaskor, burkar och betongbitar regnade ner över läktarna.

Bengaler rök och osade, knallskott smällde av. Folk vrålade och busvisslade.

Det slets hål i det lilla hönsnätstängslet på muren in till Z-sektionen. Engelska supportrar vällde in över muren och slagsmål utbröt.

Jag tackar min lyckliga stjärna att jag redan tidigt backade undan och tog mig högre upp på läktaren för att kunna se matchen bättre. Många andra Liverpoolsfans gjorde samma sak.

Det var verkligen inte alla som störtade in på Z-sektionen.

Efter en stund lugnade det sig på läktarna i vår kurva.

Folk återvände till sina respektive sektioner. Men det var ett bedrägligt lugn. Minsta lilla gnista skulle tveklöst få helvetet att bryta loss igen. Det skulle räcka med ett långfinger i luften. Ett hånfullt ord.

Och plötsligt brakade det loss igen.

Jag vet inte vad som hände.

Men det revs och slets i resterna av stängslet som helt raserades. Med ett vrål stormade folk från Liverpoolklacken in på Z-läktaren. Det blev inte mycket till slagsmål den gången. Trycket från engelsmännen var för stort. Och det vällde fortfarande in folk från entréerna på vår X och Y-läktare. Paniken kickade in och folk på Z-sektionen retirerade. De försökte desperat ta sig in på den angränsande huvudläktaren, men hamnade i en återvändsgränd, tryckta mot en mur som rasade.

Där och då kunde vi som stod kvar på vår sektion inte se vad som hände. Luften var fylld av rök och betongdamm. Skriken var ohyggliga. Det mullrade som ett åskoväder hade dragit in över Heysel. De som undgick att bli nertrampade och klarade sig undan rasmassorna flydde ner på planen.

När muren rasade kostade det 33 italienare, fyra belgare, en fransman och en nordirländare livet och skadade ytterligare 600 nertrampade åskådare.

Samtidigt som kravallerna utbröt vällde det fortfarande in folk genom ”vändkorsen” på vår sektion.

Jag tror ingen riktigt förstod vad som höll på att hända, men många blev förstås både chockade och förbannande när åskådare med Juve-halsdukar plötsligt dök upp i röran på X och Y-sektionen.

Men de var inte ute för att slåss, de flydde för sina liv.

En handfull åskådare hade lyckats ta sig in på vår läktare och sprang med ångestfylla vrål upp mot utgångarna. Vi som stod där backade förskräckt undan. Ingen av oss visste ju exakt vad som hade hänt i tumultet borta på Z-sektionen.

Kanske var det bara ett ”vanligt” slagsmål.

Det finns en sak som jag reagerade på strax innan Liverpoolfansen stormade sektion Z.

Att det plötsligt vällde in fans från insläppet till X och Y-sektionen. Många var klädda i rött, men halsdukarna var uppdragna över mun och näsa. Det tog mig, och folk runt mig, en sekund innan jag förstod vad som hade hänt och kände en iskall rysning dra genom kroppen – Juventusfans klädda i Liverpools färger drog in ”en masse” på våra läktare.

Jag minns att jag för en sekund fick ögonkontakt med en av dem och tiden tycktes stanna. Sen började han vråla på italienska och kastade sig in i folkhavet nedanför mig. Folk runt mig skrek och backade i panik, andra sparkade loss bitar av betong från marken och störtade ned mot Z-sektionen medan de vräkte stenarna mot Juvefansen.

Har det här framkommit i artiklar och rapporter?

Att det fanns italienare i Liverpools färger på X och Y-läktarna?

Gissa hur det såg ut på foton och i tevesändningarna.

Journalisterna som skrev så tvärsäkert om vad som hade hänt befann sig ju inte där jag stod, mitt i kaoset. Pressen satt på huvudläktaren, på andra sidan planen, och långt från händelsernas centrum.

Jag har läst lite för många artiklar och ”ögonvittnesskildringar” som stämmer ganska illa med vad verkligen som hände i Liverpoolklacken den kvällen.

Jag påstår inte att Liverpoolsupportrarna på något sätt var oskyldiga, tvärtom. Engelsmännen var dyngraka och klacken närmast muren mot sektion Z aggressiv och utmanande.

Redan dagen före matchen hade de svinat sig rejält i småstäderna utanför Bryssel. Många hade säkert varit fulla i ett dygn och sedan bara fortsatt supa.

Men merparten av den röda supporterskaran deltog inte i attackerna och den italienska anstormningen bakifrån bidrog till att trycket mot Z-sektionen blev så massivt.

Det fanns dessutom horder av irriterade Liverpoolfans, många säkert med äkta biljetter, som samtidigt knuffades och trängdes för att komma in på arenan. Med tanke på hur många falska biljetter som var i omlopp och hur många som bara trängde sig in utan biljetter kunde det ha slutat riktigt illa där också. När kaoset brakade loss fanns det redan tveklöst redan mer folk på sektion X och Y än det fanns kapacitet för.

Ja, vi hade onekligen kunnat få ett Hillsborough redan 1985 på Heyselstadion.

En vattenledning hade sprungit läck.

Vatten svämmade över delar av området vid en av ingångarna. Det bildades snabbt en illaluktande sjö av med flytande pappmuggar, mosade ölburkar, chipspåsar och annat skräp. Den kvalmiga luften var fylld av rök och damm av den pulvriserade betongen. Det fanns inget syre kvar och jag hade en dunkande huvudvärk.

Polisen verkade handlingsförlamad.

Det tog tid innan man reagerade och kallade på förstärkning. Ridande poliser dök upp på arenan, men då var det försent.

I högtalarna vädjade speakern om frivillig sjukvårdspersonal. Nere på planen uppstod ett förvirrat tumult av poliser, ambulanspersonal, vakter, pressfotografer och åskådare som lyckats fly ner från läktarna.

En bisarr syn utspelades också nedanför oss.

Några Liverpoolfans hade fått tag på en fotboll som de obekymrat kickade runt i straffområdet och jublande sparkade i mål. Jag kan bara anta att de då inte heller hade någon aning om att tumultet på läktarna hade skadat och krävt så många människoliv.

I det läget tror jag att tevetittarna runt om i världen visste mer om vad som faktiskt hade hänt inne på arenan än vi som var där.

Jag förstod själv heller inte riktigt allvaret i det hela – jag hade sett läktarkravaller förut, inte minst i Rom året innan. Efteråt skämdes jag för att jag då mest var irriterad och bara ville att matchen skulle komma igång.

Fler poliser anlände, men de var tydligt oförberedda, förvirrade och plågsamt oorganiserade. Det fanns uppenbarligen ingen konkret plan för att hantera kaoset.

Efter ett tag marscherade kravallpolis med sköldar in. I högtalarna uppmanades folk att lämna planen. Men italienarna vägrade återvända till sina ståplatsläktare. Istället tog man sig på upp på huvudläktaren och pressläktaren. Det rådde fullt kaos. Skrik och gråt blandads med hetsiga ambulanssirener.

Några Juventusspelare kom in på planen och försökte mana sina fans till lugn. Men det verkade ha motsatt verkan. Fler Juvefans sprang istället in på planen och rök ihop med en grupp engelsmän. Juventusspelarna gav upp och återvände efter bara några minuter till omklädningsrummet.

Kravallpolisen bildade en mänsklig mur nedanför Liverpoolkurvan och med ryggarna mot Juve-sektionen på andra sidan. Någon hade tydligen bestämt vilka fans som var det största hotet inne på arenan. Poliserna var uppenbart nervösa och dåligt förberedda på den här typen av upplopp.

Motståndarfansen vrålade och skanderade på motsatt sida arenan, raseriet tycktes bara öka i styrka.

Det verkade poliserna inte bry sig om det minsta.

När en grupp italienare sedan lyckades slita ner staketen och bryta sig loss från O, N och M-läktarna och stormade mot Liverpoolfansen kurva lyfte poliserna inte ett finger för att hindra Juve-pöbeln att bakom deras ryggar hetsa och kasta flaskor, sten och annat bråte upp mot oss. Polisens order var, uppenbarligen, att bara fokusera på Liverpoolsektionen.

Juvefansen löpte amok och vräkte upp allt de kunde komma över på läktarna. Liverpoolfansen var inte sena med att besvara bombardemanget.

På nytt regnade det flaskor, burkar, stenar, soptunnelock och annat bråte ner över italienarna som tagit skydd bakom kravallpoliserna och som fortsatte att hånfullt hetsa de röda supportrarna med gester och skrik.

Efter ett tag började poliserna inse sitt misstag och gjorde ett par halvhjärtade utfall mot de kaxiga Juvefansen som tycktes roade av att mobba poliserna.

Det var inte förrän Juventusklacken med ett vrål lyckades krascha resterna av skyddsstaketen framför sin läktarsektion som poliserna vände uppmärksamheten mot den sidan. Detta utlöste ett ironiskt jubel bland Liverpoolfansen.

Men lyckan blev kortvarig, poliserna utsattes för ett ursinnigt bombardemang av skräp från italienarna och tvingades retirera. Juvefansen vällde in i hundratal på planen.

Trots att kravallpoliserna nu hade lämnat sina posteringar framför X och Y-sektionerna var man alldeles för få och för oföretagsamma för att kunna förhindra den italienska planinvasionen. Det var uppenbart att italienarna var i majoritet jämfört med Liverpoolfansen – och att många av dem verkade organiserade och där för att slåss, inte se fotboll.

Det dröjde tills en trupp tungt beväpnade militärer anlände innan man lyckades kväsa det italienska upploppet, men bråket fortsatte även efter att matchen blåsts igång.

Djurisk provokation

Jag har också i starkt minne en väldig, röd banderoll som strax innan Juventusfansen stormade planen vecklades ut på deras läktare – det stod med stora, vita bokstäver; ”Reds Are Animals”.

Såvida inte en grupp Juvesupportrar hade tagit med sig en tom banderoll och märkpennor in på läktaren för att spontant tillverka denna enorma banderoll på plats, där och då, för att visa sin avsky mot tumultet på sektion Z, så finns det bara en annan möjlig förklaring – italienarna hade tillverkad banderollen långt tidigare och förberett sig på att reta upp Liverpoolfansen.

Varför har den provokationen aldrig riktigt ifrågasatts?

(Just då visste ingen att folk hade omkommit på läktarna och att merparten var italienska fans, så någon vedergällning låg den banderollen inte bakom.)

En annan incident som chockade mig var att jag såg en far och son i Juvefärger stå sida vid sida och i blint raseri sparka loss betongbitar från läktaren och kasta upp mot den röda sektionen.

Jag såg dessutom en hop Juvefans jaga livet ur en ensam stackars Liverpoolsupporter på löparbanorna strax nedanför vår sektion. Stenar haglade över honom medan han desperat flydde för sitt liv, men bara blev bryskt bortmotad av poliserna när han försökte ta skydd bakom dem.

I ett sista försök att ta sig i säkerhet sprintade han ut på planen, men däckades en sten som träffade honom i bakhuvudet och fällde honom som en klubbad oxe.

Otäcka scener utspelades när Juvefans maskerade med svartvita, dödskalleprydda bandanas, fortsatte att springa runt och leta efter nya offer. Tragikomiskt på ett bisarrt sätt att se hur poliserna tafatt jagade fans som jagade andra fans, kors och tvärs över innerplanen och fram och tillbaka på löparbanorna.

Och Juvesupportern med pistolen?

Jag såg honom inte själv, men han fångades på bild av pressfotograferna när han hotade en polis på löparbanorna, så det var inte bara ett illvilligt och efterhandskonstruerat rykte.

Den tystnad som uppstod på den röda halvan av stadion var isande.

Vid det här laget visste ingen om det skulle spelas någon fotboll.

Jag har ingen riktig tidsuppfattning för kvällen efter att upploppet startade.

Men jag minns att ryktena om dödsfall började spridas på vår läktarsektion. Då var det som om en enorm, våt filt hade lagts över åskådarna.

Tystnaden var nästan bedövande, många stirrade bara tomt framför sig. (Tänk själv, det fanns inga mobiltelefoner och folk hade inga möjligheter att själva ta reda på vad som hade hänt, eller ringa anhöriga eller kompisar som man kanske hade tappat bort på arenan.)

Ett stillsamt sorl lade sig över läktarna. Jag tror att många började ana att det inte längre bara handlade om vanliga läktarkravaller.

Mörkret hade börjat falla och dånet av helikoptrar som hovrade på himlen ovanför oss ackompanjerades av tjutande sirener utanför stadion.

Z-sektionen såg ut som ett slagfält. Ett kaos av kläder, skor, halsdukar, krossat glas, betongbitar och ångest.

Surrealistisk syn

Med jämna mellanrum sprakade det till i högtalarna, men det var nästan omöjligt att höra vad som sades.

Sedan tog Liverpool och Juventus båda lagkaptener, Phil Neal (bilden ovan) och Gaetano Scirea, till mikrofonerna och uppmanade fansen till lugn. Scirea lät samlad, Neal var mer upprörd och arg.

Men jag tror att få uppfattade att det var de som pratade eller vad de sa, de flesta var så chockade och förvirringen på läktarna fortfarande stor.

Då och då blixtrade det också till på den stora resultattavlan, men jag har inget som helst minne av vad det stod.

Tio minuter senare blåste den schweiziske domaren André Daina till avspark denna tragiska majkväll.

Det var en surrealistisk upplevelse att se Liverpool och Juventus till slut vandra in på planen och höra applåderna smattra medan de två lagen gjorde sig redo för avspark.

Flera av Liverpoolspelarna har berättat i sina memoarer att de inte fick höra talas om dödsfallen, detta för att de då antagligen hade vägrat gå ut och spela. De fick inte veta vidden av tragedin förrän de sent samma kväll skulle gå på spelarbussen vid hotellet och åka ut till flygplatsen. En grupp uppretade Juventusanhängare omringade då bussen och polis var tvungen att eskortera Liverpoolbussen ut från stan.

Jag såg många som lämnade arenan innan avspark. Jag tror att de flesta – utan att någon riktigt hade klart för sig innebörden av tragedin – hade tappat hoppet om, och lusten för, att se fotboll den kvällen. Andra lämnade arenan i halvtid. Folk fortsatte sedan att lämna under resten av matchen. Jag hörde många som var oroliga för vad som skulle hända efter matchen. Även om Juventus vann skulle Liverpoolfansen inte skonas.

Och med tanke på hur uselt polisen skötte arrangemanget, utanför och inne på stadion, förstår jag de som var rädda och valde att lämna Heyselstadion i god tid före matchen var slut.

När det väl spelades fotboll var stämningen avslagen.

Det viftades med en del flaggor och det sjöngs och skanderades en del, men det lät falskt och ihåligt.

När Juventus fick en felaktigt dömd straff och Michel Platini satte 1-0, som också kom att bli segermålet, hördes halvkvävda protester på vår läktare. Så också när Liverpool senare nekades en uppenbar straff.

Men jag tror många av oss – utan att veta att folk hade omkommit –  brydde sig särskilt mycket om vad som hände på planen. Folk var synbart skakade. Emotionellt sargade, resignerade och fysiskt utmattade. Det har aldrig varit så jobbigt att gå på fotboll som den olyckssaliga majkvällen i Bryssel.

Och jag minns att jag när nyheterna dagen därpå kablade ut tragedin med hårresande bilder tänkte; Fotbollen som sport, världen som sådan och Liverpool FC som klubb har för alltid förändrats nu.

Det hände sedan

• Trots tragedin spelades finalmatchen, nästan två timmar försenad. Arrangörerna menade att det skulle bli mer läktarbråk om matchen ställdes in. Det har diskuterats i åratal om det var rätt beslut – och jag tror, tyvärr, att det var det.

• I den 56:e minuten fällde Gary Gillespie (som ersatte Mark Lawrenson som drog upp en gammal axelskada efter bara tre minuter in i matchen) Zigniew Boniek en dryg meter utanför straffområdet. Trots att domaren André Daina befann sig långt från händelsen protesterade Liverpoolspelarna inte när han blåste straff och Michel Platini satte bollen i mål.

• 16 minuter före slutsignalen blev Ronnie Whelan nerdragen av Massimo Bonini i Juventus straffområde, men domaren viftade bara avvärjande. Liverpoolspelarnas protester uteblev även den här gången. I efterhand insåg nog alla att det var väldigt klokt – en engelsk straff där och risken för nya upplopp hade varit överhängande. Jag tror också att många var oroliga för vad som skulle hända om Liverpool kvitterade – och sedan vände matchen och vann på övertid.

• Hemma i de svenska tevesofforna satt folk och förstummat hörde kommentatorn Arne Hegerfors gråta i direktsändningen medan kravallerna rullades upp. Så också mina föräldrar som visste att jag var där, bland Liverpoolfansen, men inte visste om jag också hade råkat illa ut.

UEFA gav Liverpool skulden 

UEFA:s chefobservatör klargjorde: Det var bara de engelska fansen som var skyldiga till tragedin. Han sa ”engelska” eftersom italienska supportrar i förhör sagt att de mött huliganer från klubbar som Millvall, Newcastle, Luton, Chelsea och West Ham inne på Heyselstadion. Det talades också om att nynazister och andra våldsamma högerextremistiska krafter infiltrerat publiken under finalen.

Är det sant?

Det är inte helt omöjligt.

Sant är i alla fall att det syntes flaggor med fascistiska motiv i den italienska klacken. Redan när det stod klart att Liverpool och Juventus skulle mötas i Europacup-finalen spreds också rykten om att engelska ”firmor” gått samman och bestämt sig för att gemensamt hämnas våldet som Liverpoolfansen utsattes för i Rom 1984.

Klubbrivaliteterna skulle läggas på is. I Bryssel skulle det vara England v Italien.

I det kaos som uppstod kring matchen – arrangörernas slappa säkerhetstänk, mängder av falska biljetter i omlopp och möjlighet för vem som helst att köpa biljetter till den ”neutrala” Z-sektionen – skulle proffshuliganerna lätt kunna smälta in bland de verkliga Liverpoolfansen och starta ett upplopp.

26 supportrar från Merseyside dömdes hösten 1987 för dråp i en domstol i Bryssel. UEFA förbjöd samtliga brittiska lag att spela i de europeiska cuperna fram till 1990. Liverpool fick vänta ytterligare ett år.

Liverpool som klubb och deras fans fick ta emot orättvist mycket skit för händelserna på Heyselstadion.

Inte ensamt skyldiga

Jag upplevde tillräckligt mycket den där kvällen för att kunna stå på mig och bestämt hävda att Liverpoolfansen alls inte är ensamt skyldiga. Det finns fler som måste erkänna sina misstag och ta sitt ansvar i skuldfrågan.

Juventus fick kritik för att man firade segern, både på Heyselstadion och vid hemkomsten till Turin. Den brittiska så kallade ”Poplewell-rapporten” fastslog i januari 1986 att kravallerna på Heyselstadion hade börjat på den italienska sektionen där Juvefansen gått till attack mot polisen. Detta ska då ha lett till att Liverpoolfansen kastade in sten och bengaler över staket mot Z-läktaren när man upptäckte att den sektionen till största delen bestod av Juve-anhängare.

I november 1986 uttalade en belgisk domare (Marina Coppitiers) att det inte var rätt att bara skylla katastrofen på Liverpoolsupportrarna.

I en rapport, som tog ett och ett halvt år att färdigställa, ansågs det mer korrekt att ansvaret istället skulle fördelas på den belgiska polisen och det belgiska fotbollsförbundet. Det ledde till att bland annat det ansvariga belgiska polisbefälet Johan Mathieu också fälldes, skyldig till dråp, men bara fick villkorlig dom.

UEFA vägrade, som vanligt, att som organisation ta på sig något ansvar för sin delaktighet i att förlägga en europeisk cupfinal med två hetlevrade supporterskaror på ett omodernt, slitet och en sönderfallande monument till stadion som tiden för länge sedan sprungit förbi.

Av Thomas Nilsson

Läs mer i den kommande boken "Born A Red, Live A Red & Die A Red – en svensk Kopites 80-talsäventyr".

---

... I 80-talets början kunde Thomas Nilsson röra sig fritt på Anfield och Melwood och blev känd som "The Swedish Scouser". Han är sedan många år uppskattad krönikör för HemmaBio och har även gett ut en rad böcker. 

* Artikelförfattaren och gästkrönikören Thomas Nilsson framför the Kop tidigt 80-tal.