Så minns jag Melwood och Clemence

Under 80-talet tillbringade jag antagligen mer tid bakom kulisserna på Anfield och Melwood än någon annan utländsk utomstående. Kanske mer än någon annan supporter också.

Det är en lång historia som förhoppningsvis kan samlas i en bok när förutsättningarna tillåter det. Och det finns ett drygt decennium av unika anekdoter, minnen och historier och bilder att dela med mig av. Från Anfield och Melwood till irrfärder runt om i Europa. Från Wembley, Paris och Rom till den ödesdigra kvällen på Heyselstadion.

Men de berättelserna sparar jag så länge.

Det är få förunnade att komma innanför de mytomspunna murarna och förbi den bistre grindvakten på Melwood. Men jag hade turen att lära känna folk på Anfield redan i mitten av 70-talet när jag kom till Liverpool första gången och fick komma in på borgen på Lower Breck Rd.

Där kunde jag sen komma och röra mig rätt fritt under många år. Det här var alltså långt innan de guidade rundturerna ens var påtänkta.

* Thomas poserar vid den berömda This Is Anfield-skylten i spelartunneln.

Inbjuden till Boot Room

Jag hängde med spelarna i the Player´s Lounge, strosade runt i korridorerna, pratade med spelare och ledare, fingrade på alla pokalerna och råkade dessutom buckla till Europa Cup-pokalen en gång. 

När Bob Paisley på sitt sedvanliga, stillsamma och familjära gammelfarbrors vis kom hasande i sina morgontofflor i de smala gångarna under huvudläktaren brukade han plira vänligt med ögonen, nicka och le milt: ”All right, son?”

Jag fick hälsa på honom på hans kontor, satt i det legendariska the Boot Room och snackade skit med Roy Evans, Ronnie Moran och Joe Fagan och fick Joey Jones använda matchskor, komplett med jord och gräs från Anfields klassiska matta.

Jag hade en kompis som var ”apprentice player” och som fick träna med A-laget, så tack vare honom kunde jag traska runt omklädningsrummet på Anfield också och snacka med spelarna ibland. Det bästa var förstås att vi två ofta sprang ut på Anfield och kickade boll. Ensamma inför de majestätiska läktarna och med vaktmästarens goda minne. 

Avslappnade stjärnor

* Thomas med gamla The Kop i bakgrunden.

Hur många har, som jag under alla dessa tillfällen, fått möjlighet springa runt på den legendomsusade planen och sen slå straffar mot the Kop end? Samma läktarsektion där jag tillbringade så många år i det väldiga, gungande, sjungande folkhavet med alla dessa gamla, förlorade olycksbröder.

Innan dess var parkeringsplatsen utanför Anfield ett säkert ställe att få träffa Dalglish, Case, Terry Mac, Souness, Rush och alla de andra stjärnorna.

De var så gott som alltid avslappnade och tog sig tid att småprata och skriva autografer, i synnerhet när de började känna igen mig under de första åren. 

Som ”The Swedish Scouser” var jag en långväga och rätt excentrisk typ. På den tiden syntes eller hördes aldrig några svenskar på The Kop, utanför Anfield eller på stan. De fanns kanske, men jag träffade aldrig på några. 

På den tiden var Sverige ett främmande land, undanstuvat i ett kallt och avlägset, mörkt hörn i norra Europa. 

Då tog det mig ett och ett halvt kämpigt dygn att åka till Liverpool. Med färja över Öresund, tåg från Helsingör till Köpenhamn, sen tåg tvärs genom Danmark till Esbjerg. Sen båt över den vilda Nordsjön, tåg från Harwich till London. 

Sen tåg igen, norrut mot Liverpool innan jag äntligen kunde kliva av i myllret på Lime Street station och ut på den brusande Lime Street, bort mot de branta backarna på Mount Pleasant där jag alltid hyrde rum i det kylslagna, ofta stökiga och slitna, men charmiga kråkslottsliknande YMCA.

* Skönt häng med Mark Lawrenson, Terry McDermott och Bruce Grobbelaar.

Hyllning till Clemence

Apropå salige Ray Clemence vill jag hylla hans minne med en liten anekdot.

Det här hände under sent 70-tal.

Jag väntade utanför entrén vid the Main Stand med ett foto på Ray som jag gärna ville ha signerat. Spelarna kom och gick efter träningen, de skämtade och småpratade med den lilla grupp scousers som alltid hängde på parkeringen.

Till sist kom Clemence ut. Han var stressad och skyndade mot sin bil.

– Sorry, but I´m in a real hurry sa Ray när han skyndade förbi mig och mitt utsträckta foto på väg mot sin bil.

Men innan han satte sig, drog igen dörren och körde iväg ropade Ray till mig.

– I´ll be back in half an hour. I´ll catch you then, son”.

Det var förstås svårt att tro på.

Varför skulle han bry sig om mig? Jag kunde ju vänta och försöka en annan dag.

Men mycket riktigt.

En dryg halvtimme senare svänger Ray in på parkeringen igen, kliver ut och ser sig om.

När han får syn på mig spricker hans ansikte upp i det karakteristiska stora leendet och sen stegar han fram till mig. Han ursäktar sig för att han var tvungen att åka iväg. Sedan signerar han mitt foto och vi småpratar kanske en kvart. 

Det säger rätt mycket om vilken genuin och fantastisk människa Ray Clemence var. Vi fick chans att träffas och prata några gånger till innan han flyttade till London och Tottenham.

När Liverpool sen slog Spurs på Anfield den 15 maj 1982 – och säkrade ligatiteln – fick Ray ett gåshudsframkallande välkomnande av de drygt 48 000 på läktarna. Vid ställningen 3-1 och när matchen höll på att lida mot sitt slut kokade det på the Kop och vi sjöng för full hals:

”Clemence, Clemence, what´s the score?”

Jag stod nära bakom målet och vrålet visste inga gränser när Ray, diskret bakom ryggen, med fingrarna tecknade 3-1. Spurs-backarna vände sig förvånat om. Ingen av dem förstod varför the Kop plötsligt exploderade av rungade skratt, smattrande applåder och våldsamt jubel. Clemence låtsades som ingenting, men vände sig sen hastigt mot the Kop och plirade mot oss med ett snett leende.

Proper legend, lad!

Mytomspunna Melwood

* Ett av många möten med legendariske Bob Paisley.

Och så Melwood …

Jag hade förmånen att hänga där ibland som om jag tillhörde klubben.

Det är svårt för många idag att förstå hur nära jag kom allt och alla, där och då.

På Anfield och Melwood.

Nu vore det förstås omöjligt, så jag är tacksam för alla fantastiska minnen och möten.

Jag har stått vid sidlinjen och sett Ronnie Moran skälla ut spelare efter noter, flamsat runt med en bakfull Terry McDermott, blivit träffad av Jimmy Cases ”Thunderkick”, snackat skit med Stevie Heighway, Ray Kennedy och alla de andra 80-talsidolerna, druckit té med Paisley på hans kontor, kickat boll med Phil Thompson, Phil Neal och Sammy Lee och försökt förstå King Kennys skotska skämt. 

Ibland fick jag åka med spelarbussen till Melwood från Anfield. Det stank svett, bakfylla, fis och blöta ylleströjor och stämningen var ofta uppsluppen och skränig som på en skolbuss, men det var förstås också mycket roligt.

* Thomas och Terry McDermott på Melwood.

Tack för alla minnen

Andra gånger brukade den legendariske Reuben Bennett köra mig från Anfield till Melwood.

Han satt alltid framåtlutad över ratten och kisade som Mr Magoo och som om han inte såg ordentligt. Han hade ticks och körde ryckigt och jag åkte ofta med hjärtat i halsgropen. Någon vidare bilförare var han inte. Hörde dåligt gjorde han också, vilket innebar att han hela tiden pratade väldigt högt och antagligen aldrig hörde vad jag sa.

Men det kvittade ju.

Han krockade aldrig, så det var bara att hålla käften och lyssna för vägen till Melwood var alltid full av färgstarka historier från en man som var med och skapade the Boot Room och som tillbringade 30 år på Anfield, från Phil Taylor och Bill Shankly till Joe Fagan och Kenny Dalglish.

Farväl, Melwood.

Vila i frid, Ray.

Och tack för minnena.

YNWA

Thomas Nilsson

Inlagt av: