Gästkrönika: Singing the Reds

Jag ska villigt erkänna att jag kände mig provocerad. Ja, rent av förbannad, i slutet av matchen mot Arsenal på Emirates senast.

Men det var mindre för att Liverpool gick mot förlust och för att två taffliga Liverpooltabbar bjudit motståndarna på segern.

Det som gjorde mig mer irriterad var att Arsenalfansen på spanskt manér stod och viftade med sina halsdukar (precis så som vi började göra när Rafael Benitez blev vår manager).

Men allra mest sur blev jag för att de hade kidnappat Allez, Allez, Allez.

För det är ju vår sång;

”We've conquered all of Europe
We're never going to stop
From Paris down to Turkey
We've won the fucking lot

Bob Paisley and Bill Shankly
The Fields of Anfield Road
We are loyal supporters
And we come from Liverpool”

Jag orkar inte ens ge mig in på texten som Arsenalfansen solkat ned stöldgodset med.

Medan klockan tickade ned och säsongens andra ligaförlust närmade sig ett faktum blundande jag i det längsta för sanningen:

För Allez ,Allez, Allez är ju egentligen inte vår sång från första början.

Den har sjungits på Anfield ett bra tag.

The Kops version den bästa

Sången blev rejält populär under Champions League-säsongen 2017-18 och dånade som högst när Liverpool nådde sin första Champions League-final på 11 år, i Kiev i maj mot Real Madrid. Och ännu mer sen när Liverpool vann finalen mot Tottenham i Madrid 2019.

Första gången sången uppmärksammades var när The Travelling Kop sjöng den under Champions League-segern 5-0 borta mot Porto i februari 2018.

Men det var faktiskt inte Liverpoolfansen som började sjunga Allez, Allez, Allez  först - de blev inspirerade av Portosupportrarna som redan hade en egen version.

Filmklipp från Porto och Estadio do Dragao blev virala och the Kop tog sen raskt sången till sina hjärtan.

Det dröjde inte länge förrän den blev snudd på obligatorisk på Liverpools matcher, först mot Newcastle och sen i returmötet mot Porto.

Texten till vår version av Allez, Allez, Allez – som redan blivit en modern klassiker bland de röda – skrevs av musikern och supportern Jamie Webster. När han spelade in låten som en duett med Allison Becker på gitarr blev den också snudd på en världshit.

2019 försökte Liverpool FC även copyrighta titeln Allez, Allez, Allez, men fick nobben.

Och det var kanske inte så konstigt.

För Allez, Allez, Allez är ju, som sagt, inte vår sång på riktigt.

Det borde jag ha påmint mig själv om istället för att svära högt åt Arsenalfansen.

Samma sång hördes redan 2016 på flera andra europeiska arenor – Atletico Madrid, Juventus, Glasgow Rangers, Genoa och, förstås, Portos fans hade redan omfamnat låten innan Liverpoolsupportrarna gjorde sin version.

Faktum är att det påstås att det finns 75 klubbar runt om i världen - bland dem många andra engelska - vars fans också sjunger Allez, Allez, Allez som om sången var deras egen.

Först ut sägs Napoli har varit.

De lånade sången från den klassiska italienska discolåten L'Estate Sta Finendo (1980).

Sen kan jag ändå inte låta bli att tycka att the Kops version – med den texten – är den överlägset bästa av dem alla.

Så föddes Ring of Fire  

Ring of Fire har också blivit ett stående inslag bland Liverpoolfansen.

Där har det inte uppstått några diskussioner.

Alla vet att det inte är the Kop som hittat på den låten. Alla förknippar den ju med Johnny Cash, den gamle countryhjälten som fick en monsterhit med låten 1963.

Men det var faktiskt inte Cash själv som skrev den, utan hans blivande fru June Carter och artisten Merle Kilgore. Det påstås att June blev inspirerad till låten av en diktsamling som hon fått av sin farbror där hon läste strofen ”Love is like a burning ring of fire” och bredvid själv antecknat: ”There is no way to be in that kind of hell, no way to extinguish a flame that burns, burns, burns.”

Låten skrev hon sen som en hyllning till Johnny Cash som hon precis blivit förälskad i.

Den framfördes ursprungligen av Junes syster Anita Carter på skivan Folk Songs Old and New (1963), och med titeln (Love's) Ring of Fire.

Efter att ha hört Anitas version påstod Johnny att han i en dröm hört sången spelas med ”ett mexikanskt mariachi-band”. Det sägs också att Johnny därpå gav Anita ett ultimatum:

”Om du inte fått en hit med låten inom ett halvår ska jag spela in en egen version.”

Och det gjorde Johnny och fick en dundersuccé med den samma år.

Låten landade på förstaplatsen på Billboards Hot Country Singles-lista och har kommit att bli en av Johnny Cashs allra mest populära låtar.

Sen finns det också en del historier på senare år om att Cash, enligt sin första fru Vivian Cash, hävdat att det i själva verket var Johnny som skrev låten tillsammans med Merle Kilgore och att han bara gav June credit för att han var snäll och hon behövde pengar.

Enligt Vivan Cash skrev Johnny texten rejält på fyllan.

Hon påstår också att låten egentligen handlar om en viss kvinnlig kroppsdel.

Men det är ju en helt annan historia.

Hur blev då Ring of Fire en Liverpool-sång?

Låten fick sitt genomslag under den magiska Champions League-finalen mot AC Milan i Istanbul i maj 2005.

Och Jamie Carraghers pappa Philly sägs ha ett finger med i spelet.

Allt började med att någon började spela Ring of Fire på bussarna som Liverpoolfansen åkte med till bortamatcherna. Låten blev snabbt ett stående inslag på resorna och fansen började sjunga med. Det har Jaime Carraghers pappa själv berättat i flera intervjuer – likaså har Jamie berättat att han och Steven Gerrard sjöng låten efter triumfen i Istanbul.

Året efter miraklet i Turkiet fick låten nytt uppsving när Liverpool efter straffar 2006 vann FA-cupen på Millennium Stadium i Cardiff.

Ian McCulloch - frontman i det legendariska Liverpoolbandet Echo & The Bunnymen - har varit en hängiven supporter och årskortsinnehavare sen barnsben. Han sjöng också in en version av låten tillsammans med bandet Boot Room All-Stars. På en uppdaterad inspelning har man dessutom lagt till ljudet av the Kop som sjunger låten på Anfield under en match mot Aston Villa.

Historiens vackraste fotbollshymn

You´ll Never Walk Alone sjungs också på flera arenor runt om i Europa.

Men där vägrar jag ge mig.

Det där är bara fånigt.

Det där är stöld.

Det där är tidernas vackraste fotbollshymn och den är vår.

Och bara vår.

På riktigt.

Alla vet att den sången tillhör the Kop och Liverpool FC. Att den har sina rötter djupt förankrad i klubbens stolta traditioner och hjärtskärande tragedier.

Att det är textrader som mer än något annat personifierar gemenskapen, förbrödringen och solidariteten i stan, inte minst i svåra tider. Som efter Heysel-katastrofen 1985 och Hillsborough-tragedin 1989. Som förevigat tron på hopp och kärlek och som odödliggjort förmågan att hålla huvudet högt i väntan på ljusare tider. Med den sången i våra hjärtan och klingande ur våra strupar vandrar man aldrig ensam.

Jag kan inte ens acceptera att klubbens ikoniske speaker George Sephton 1998 officiellt ”skänkte” sången till FC Twente inför klubbens sista hemmamatch innan Diekman stadium revs och ersattes av De Grolsch Veste.

Vår ikoniska hymn är alldeles för personlig och har rötterna alldeles för djupt rotade i den Liverpoolska myllan för att den ska delas – och absolut inte skänkas bort.

Jag kan inte tänka mig att den som en gång stått på Anfield och hört sången dåna ut över läktarna och med tårar i ögonen känt nackhåren resa sig inte håller med mig om det.

Det är på Anfield den sången hör hemma för det var här den fick nytt liv och för alltid blev odödligförklarad.

You´ll Never Walk Alone tillhör Liverpool FC.

Och det finns en genuin förklaring till det.

Det kan historien berätta.

Spelade så högt att huset skakade

Från början var You´ll NeverWalk Alone en sång i Broadway-musikalen Carousel (1945).

Musiken skrevs av Richard Rodgers och texten av Oscar Hammerstein II.

1963 fick Liverpool-bandet Gerry & The Pacemakers en hit med sin version av låten som toppade Englandslistan. Man lade även beslag på förstaplatsen på Irland, i Australien och på Nya Zeeland.

(Elvis Presley, Frank Sinatra, Patti LaBell & The Bluebells, Nina Simone och The Lettermen har också haft framgångar med samma låt.)

På 60-talet hade man på Anfield som tradition att discjockeyn före matcherna spelade de tio högst placerade låtarna på den engelska singellistan. Nummer ett kom att spelas precis innan avspark och fansen på the Kop brukade alltid sjunga med i låtarna. You´ll Never Walk Alone hade förstaplatsen i fyra veckor och det väldiga, gungande folkhavet på den mytomspunna nordvästra ståplatsläktaren tog direkt sången till sina hjärtan.

När låten halkade utanför tio-i-topp-listan slutade dj:n att spela den inför matcherna.

Det var då the Kop började skandera: ”Var är vår sång?”.

Sen började publiken själv sjunga You´ll Never Walk Alone, strax innan de röda hjältarna sprang ut på Anfields gröna matta och så hade den traditionen sett dagens ljus.

Legendariske Tommy Smith har flera gånger även delat sin historia om sången.

Han har berättat hur Liverpool hade förlagt delar av försäsongen under sommaren 1963 till USA.

Gerry Marsden - ledsångare i Gerry & The Pacemakers – befann sig också i USA med sitt band på turné och han gav Bill Shankly en förhandskopia av singeln med You´ll Never Walk Alone. Lokaljournalister från Liverpool, som följde laget på resan, skrev sen om vilken inverkan sången hade på Shankly och hur den genom the Kop plötsligt kommit att bli klubbens officiella hymn.

I intervjuer har Gerry Marsden sagt att en rörd Bill Shankly gick fram till sångaren och sa:

”Gerry my son, I have given you a football team and you have given us a song.”

När Gerry & The Pacemakers skulle uppträda på klassiska The Ed Sullivan Show på amerikansk tv bjöd Marsden in Liverpoolspelarna att sjunga sången med bandet.

Och You´ll Never Walk Alone följde Shankly under resten av livet.

När han kvällen innan FA Cup-finalen mot Leeds 1965 blev inbjuden till det legendariska radioprogrammet Desert Island Disc på BBC (där gästerna får välja åtta sånger att ta med sig till en öde ö), blev You´ll Never Walk Alone Shanklys åttonde och sista sång.

När Shankly sen dragit sig tillbaka från fotbollen satte han ofta på skivspelaren hemma och spelade sången så högt att huset skakade. Det har hans barnbarn Karen Gill avslöjat i flera intervjuer.

Liverpoolfansen sjöng You´ll Never Walk Alone för full hals under FA Cup-finalen och efter segern mot Leeds på Wembley, vilket fick BBC-kommentatorn Kenneth Wolstenholme att beskriva sången som ”Liverpool´s signature tune.”

På ett sätt är You´ll Never Walk Alone också lånad, men inte från andra klubbar.

Det finns en särpräglad bakgrund till varför den gamla musikallåten kommit att förtjäna sin plats i Liverpool FC:s historia och för alltid kommer att bara vara vår sång och egen stolta lovsång.

Så varför sjunger då Celtic-fansen också You´ll Never Walk Alone?

Har de något berättigat skäl till att även Celtic åberopar låten som sin officiella kampsång?

Någon egen, liknande historia som lika starkt knyter an sången till klubben?

Nej.

Den enda skälet är att Celtic-fansen hörde the Kop sjunga You´ll Never Walk Alone i Cupvinnarcupens semifinal på Anfield 1966 och tyckte det var så mäktigt att man snodde traditionen rakt av och sen började sjunga samma sång vid varje europeisk cupmatch på Celtic Park.

Och, Feyenoord, Borussia Dortmund, Club Brugge, FSV Mainz 05 och FC Tokyo och alla de andra, då?

Samma sak där.

De har också bara hört de röda fansens sjunga vår sång och sen velat göra den till ”sin egen”.

Bollocks, säger jag.

Ni får hitta egna sånger.

You´ll Never Walk Alone är vår och bara vår.

Familjär närhet mellan fans och spelare 

Ja, jag vet.

The Kop har också snott från skottarna.

Man lånade We´ll be Coming Down the Road från det skotska landslagets supportrar och gav sången en egen, typisk scouse-twist när man på 60-talet sjöng;

”We’ll be coming,
We’ll be coming,
We’ll be coming down the road!
When you hear the noise
Of the Bill Shankly Boys,
We’ll be coming down the road.”

Men finns det någon annan klubb i Europa – i världen – som har så många egna och så karakteristiska sånger som de som sjungs och har sjungits på Anfield?

Jag vet faktiskt inte.

Genom åren har jag sett fotboll i många länder, men aldrig riktigt upplevt samma känsla. Aldrig riktigt känt den där gemenskapen, den där oförfalskade och familjära närheten mellan spelare och fans som jag känt på Anfield.

När jag ser Premier League och Champions League-fotboll på tv hör jag också egentligen bara ett fåtal sånger och skrål på arenorna, fast på olika språk. Och det är nästan alltid samma, samma. Rätt ofta är det också ganska tyst eller så är det bara samma monotona bröl som ackompanjerar detta ständiga, själslösa trummande på läktarna.

På Anfield har spelarna alltid fått egna hyllningssånger av the Kop.

Det är en unik tradition som levt kvar länge.

Finns det även i andra klubbar?

I samma utsträckning?

Jag vet inte.

Jag minns fortfarande med rysningar skådespelet som uppstod när jag 1980 stod på the Kop för allra första gången och fick uppleva hur spelarna medan de värmde upp nedanför oss, en efter en, hyllades med egna sånger av ståplatspubliken.

Det är vackert att se hur stark och uppskattad den traditionen fortfarande är i Liverpool.

Fantasirikedomen och slagfärdigheten hos the Scousers är unik och förnekar sig aldrig.

Jag upphör aldrig att förvånas av deras passion och uppfinningsrikedom.

Och hur man fortfarande kan ta låtar och göra dem till sina egna.

Som Dua Lipas One Kiss.

Men det är en helt annan sak än att andra klubbars fans kidnappar en sång som You´ll Never Walk Alone.

Vi har fått många klassiker genom åren.

Från A Liverbird Upon my Chest och Poor Scouser Tommy till Fuck off Chelsea FC, Fields of Anfield Road och I´m so glad Jürgen is a Red.

Sångerna är idag på ett sätt mer sofistikerade.

Både text och musik upplevs som betydligt mer proffsiga och genomarbetade än ”back in the day.”

Skickliga musiker-fans som Jamie Webster gör ju ”riktig” musik av sångerna som sjungs på the Kop. Jag har också hört att fans numera ofta sitter hemma på kammaren och komponerar nya hyllningssånger.

Det gjorde man kanske även förr i tiden, fast jag tvivlar.

Telepatiska krafter på the Kop

Myten säger ju att många av de klassiska ramsorna och sångerna var improviserade, att de uppstod i stundens hetta och spontant mitt i myllret på the Kop.

Jag har själv upplevt det.

Jag har stått i det väldiga publikhavet när sånger, ramsor och elakheter plötsligt bara kommit från ingenstans.

Det kunde räcka med att en motståndare filmade, började käfta emot eller en polis som gick på ett lite udda sätt nedanför the Kop för att hela ståplatsklacken blixtsnabbt och med en imponerande samstämmighet började sjunga eller ropa slagfärdigheter som om det kom från en enda, massiv röst.

Fansens fyndighet och osvikliga timing är legendarisk.

Det finns flera klassiska ögonblick som för alltid kommer leva kvar i the Kops mytologi.

Som när Liverpool 1965 i Europacupsemifinalens första match slog Inter Milan med 3-1 på Anfield och the Kop till tonerna av Santa Lucia sjöng ”Go back to Italy.”

Eller när Leeds-keepern Gary Sparke i en match på Anfield i december 1967 råkade kasta bollen i eget mål och the Kop direkt började sjunga låten Careless Hands.

Jag minns flera tillfällen när jag verkligen stod mitt på the Kop och såg mig omkring för att försöka se var och hos vem en sång eller en ramsa uppstod.

Någon måste ju vara först.

Någon måste ju börja.

Men det var omöjligt att bli klok på hur det fungerade.

Det var som en telepatisk kraft tog över.

Det var som om en fjärran spröd viskning väcktes någonstans i folkhavets djup och sen långsamt stegrades för att till slut explodera och få ståplatsläktaren att fullständigt svämma över. Ljudet kunde bli så öronbedövande att betongen under fötterna gungade och plåttaket över våra huvuden vibrerade.

Stämningen på Anfield och på the Kop har förändrats genom åren.

Folk kommer inte att stå på tårna och sjunga hjärtat ur sig på samma sätt under en ligamatch mot Burnley som i det magiska, mytomspunna strålkastarskenet under en kvällsmatch mot Barcelona i Champions League.

Det kan man väl kanske inte heller begära.

Och det var likadant på 80-talet när jag tillbringade så mycket tid på the Kop.

Vacker tårdrypare till Klopp

Ibland kunde det vara ganska tyst och avmätt. Lojt och avvaktande, på gränsen till ointresserat.

Sen behövdes det bara ett ögonblick för att allt skulle förändras och hela Anfield ursinnigt skulle flyga på fötter.

En ful gest från en motståndare.

En elak tackling eller ett korkat domslut kunde få the Kop att explodera och sen fullständigt förändra både stämningen på arenan och hela matchbilden.

Det har vi ju sett även på senare tid.

Så visst är och har the Kop alltid varit vår tolfte man, och så hoppas jag att det alltid kommer förbli.

För vår katedral på Walton Breck Road är fortfarande magisk och de människor som vallfärdar dit, vecka efter vecka och år efter år, gör platsen till något helt unikt i fotbollsvärlden.

Och Leaving of Liverpool - den allra senaste sången, tillägnad Jürgen Klopps avsked med ny text efter en gammal sjömanssång från 1800-talet som både The Dubliners och The Pogues sen gjort populära – är en svidande vacker tårdrypare som kan komma att bli en ny, framtida klassiker på Anfield;

”So fare thee well to you, Jürgen Klopp
Auf Wiedersehn
Until we meet again
As doubters we believed and with all we achieved
Our gratitude vill live for ever on ...
Thank you for the many memories

It´s not the leaving of Liverpool that grieves me
but the stories of the glories we achieved 
So far thee well to you, Jürgen Klopp"

Av Thomas Nilsson 

... som i 80-talets början kunde röra sig fritt på Anfield och Melwood och blev känd som "The Swedish Scouser". Thomas är sedan många år uppskattad krönikör för HemmaBio och har även gett ut en rad böcker. 

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Vi behöver ditt stöd under 2024!
Bli medlem/abonnera på LFC.se
299 kr/år och 99 kr/år för familjemedlem
Läs om våra medlemsförmåner

Redigering av: