– En sista pusselbit, tack!

Är Cristiano Ronaldo verkligen spelaren Manchester United behöver? Absolut inte. Det visade deras innermittfält med all önskvärd tydlighet igår. Men är han injektionen som kan få en hel klubb att lyfta? Absolut. 

Är Jack Grealish spelaren som förvandlar Citys redan omänskliga maskineri till nya nivå? Nej, inte det heller. Men det var ändå en signal om att man vill mer. Att man vill utvecklas och ta sitt spel till nästa nivå. 

Vad gäller värvningarna i sommar är det egentligen bara Chelsea köp av Romelu Lukaku jag verkligen avundas. Eller som jag i alla fall riktigt innerligt imponeras av. Och därmed också skräms av. Chelsea visade hela förra säsongen - och dessvärre mot oss i lördags - att de troligen har Europas bästa defensiv under Thomas Tuchel och med Romelu Lukaku har de också en offensiv målmaskin som garanterar 25+ mål. Även om Joel Matip och Virgil van Dijk gjorde ett fenomenalt jobb med att hålla styr på honom hela matchen i lördags var det ändå ett räknefel på grund av att allt fokus riktades mot honom som gjorde att Kai Havertz kom helt fri i första ytan och kunde nicka in 1-0. Romelu Lukaku kommer helt enkelt vara en direkt skillnad i flera matcher för detta Chelsea framöver. Och det gör dem till en stark titelkandidat i år. 

Manchester City oroar jag mig inte mer för i år än vad jag brukar, men då får vi komma ihåg att ingångsvärdet där redan är ganska högt. Jag förväntar mig helt enkelt att de, precis som vanligt, närmar sig åtminstone 90 poäng under säsongen. Och då vet vi var ribban är satt för att man ska hänga med. 

Manchester United känns långt från färdiga trots alla köp de gjort. Men sen får vi såklart se vidden av Ronaldos ankomst. Bara hans blotta närvaro kanske kan få varenda spelare att lyfta sig både 5 och 10 procent. Men även de körde över Leeds i premiären har de därefter varit det sämre laget mot både Southampton och Wolves. Så det är svårt att imponeras något nämnvärt. 

Jag tycker därför att det är fullt rimligt att här och nu se oss som en av tre, tillsammans med Chelsea och City, tydlig titelfavorit. Oddsen lär fördela oss på olika sannolikheter att lyfta pokalen i maj, men enligt mig är det ett väldigt öppet och jämnt race. Men visst vore det för jävla fint att stärka våra odds när chansen trots allt finns med 36 timmar kvar av fönstret?

Jag tycker nämligen att jag fått för lite motbevis mot att Sadio Manés fjolårssäsong var en dipp och dyster reflektion på coronatomma läktare som drog ner energinivån. Inte ens med ett fullsatt Anfield och full frenesi lyckades han med sina aktioner mot Chelsea. Hans och Robertsons spel är som bortblåst (visst, det var Robbos första match tillbaka men det där ska sitta i ryggmärgen) och jag tycker tyvärr inte längre att vi kan prata om någon livsfarlig fronttrio där fram. Vi kan prata om Mohamed Salah, en av världens bästa spelare, och vi kan prata om Diogo Jota - som dyker upp där han behövs. Men mer än så är där inte nu, tyvärr. 

Jag låter kanske som en papegoja men jag tycker det är fullt rimligt att man gav det dessa matcher från klubbens sida för att se om vi verkligen verkar ha alla de redskap som krävs för att koka en mästarsoppa under säsongen. Jag förstår helt att vi inte började värva under tidig sommar för att fjolåret blev som det blev. Det var så många fullkomligt förvirrande faktorer som skulle vägas in där att det var svårt att på förhand se exakt vilka delar som kanske skulle falla på plats bara av att en spelare eller två kom tillbaka. Vårt mittlås, till exempel. Där har ju Matip redan visat att han inte behöver ersättas förrän han skadar lilltån framåt oktober. Och på mittfältet, där är ju massvis med alternativ. Och Harvey Elliott? Ja, han ska ju spela så mycket som bara möjligt. 

Men det börjar tyvärr bli allt för frustrerande att se hur fötter verkar ha lindats i pjäxor framme i den sista tredjedelen. Sadio Mané satte inte en fot rätt mot Chelsea och när bytet med Firmino mot Jota var gjort på grund av skada i första halvlek fanns där inget kvar att göra. Xherdan Shaqiri har lämnat, Divock Origi lär vara på väg i samma fotspår och Oxlade-Chamberlain och Minamino som satt som offensiva alternativ på bänken i lördags är helt enkelt inte tillräckligt bra. 

Med pengapåsen från Shaqiri, Origi och - av allt att döma - Nat Phillips har Michael Edwards ett sista viktigt jobb att göra. Få in en offensiv kraft att räkna med. 

Att jag skriver "sista jobb" har såklart att göra med uppgifterna som kommer samtidigt som jag sitter mitt i denna text; att han troligen lämnar sitt uppdrag nästa sommar. Michael Edwards har sannerligen trollat med knäna flera gånger och det är svårt som utomstående att helt resonera kring hönor och ägg. Alltså var saker ibland tar stopp och vem som egentligen vill vad. När Michael Edwards tid i Liverpool summeras kan man dock inte säga annat än att den varit imponerande. Han har hämtat in några av de bästa spelarna som någonsin representerat Liverpool och han har tillsammans med Klopp och den sportsliga staben byggt kanske det bästa Liverpool-laget genom alla tider. Han har dessutom sålt unga spelare, utan chansen att ta en plats i The Reds, för pengar som andra lag bara kunnat stirra avundsjukt på. Vi har inte en lägre net-spend än andra klubbar för att vi inte spenderar. Vi har det för att vi även kan ta betalt. Och det ska vi vara stolta över. 

Men visst vore han väl förtjänt av att se ett sista Liverpool-lag som i så fall på allvar utmanar om titeln nu? Som kan göra en offensiv förändring när spelet går i baklås. Som kan byta ut Sadio Mané när han snubblar för femte gången. 

En offensiv kraft till och Premier League blir ett sanslöst lopp med en blå, en röd och en ljusblå häst. Nöjer vi oss så här, är jag rädd att vi saknar kraften över 38 omgångar för att hänga med i sista kurvan.