Vad är det Richard Hughes ser som alla tycks missa?

Problemet är inte i första hand ett misslyckat transferfönster utan att ingen längre verkar vilja berätta vad Liverpool ska vara, skriver Kalle Kovács.

Ni behöver egentligen inte svara på frågan. Dels för att svaret är ett enkelt ”allt”, och dels för att frågan är en illustration av den illusion som många just nu dragits in i.

Jamie Carragher menar att Liverpool är på väg mot det sämsta transferfönstret i Premier Leagues historia och tongångarna från supportrar är tyvärr inte mer muntra. Uttalandet kom dessutom bara dagar efter att han lyriskt såg på Andoni Iraola som bad om tid, och där Jamies reaktion var, ”vi kommer ge dig tid, oroa dig inte”. Videobandet hann inte ens svalna innan tålamodet var slut.

Det är svårt att känna igen Liverpool just nu och det är egentligen inte det vilsna transferfönstret som vi snart äntligen lämnar bakom oss som oroar mig. Transfermarknaden är konstig, oberäknelig och vissa säsonger är helt enkelt inte till för klubbar som Liverpool. Det är i alla fall en verklighet vi levde i under Jürgen Klopp där visionen var tydlig och begränsningarna ännu mer så.

Inför förra säsongen skrev jag om hur jag känner en oro för att Liverpool bytt ståndpunkt i ganska tunga frågor. I Jürgen Klopps Liverpool fanns inte en miljardvärvning på världskartan, än mindre två. 24 månader senare blev Florian Wirtz klubbens dyraste värvning och fick bara veckor senare se sig nedflyttad till en andraplats när Alexander Isak värvades.

Från att ”inte vara den typen av klubb” till att helt plötsligt värva en av fotbollsvärldens hetaste talanger och en av världens då bästa anfallare. Det är nästan så att man blir åksjuk.

Min poäng är inte att det är fel väg Liverpool valt att gå. Det här är ett beslut som fattats av människor som kan mer och som ser mer av vilka behov klubben har än någon av oss utifrån. Det är lätt att stå vid sidan av och peka med hela handen. Min poäng är att beslutet fattades och sedan har ansvaret för att faktiskt förankra det totalt ignorerats.

Vi står här i en verklighet där Liverpool-supportrar tror minst på sitt lag av alla.

Från doubters till believers – och tillbaka igen

”We have to change from doubters to believers” vädjade Jürgen Klopp och kunde nog fått oss att tro på jultomten igen eller att jorden är platt under åren som följde. Sedan vann vi ligan och tappade tron totalt.

Det går inte att visa ett tydligare exempel på att en klubbs framgångar faktiskt inte betyder särskilt mycket. Hade de gjort det hade vi varit tillbaka på hästen och kört igen, i stället är vi i en situation där alldeles för många tappat tron. Efter en match.

Hungern är svår att behålla för välfungerande klubbar och den svåra uppgiften har Liverpool försökt hantera de senaste två åren på ett högst tvivelaktigt sätt.

Att säga att det är ett tråkigt och oinspirerat spel som ligger till grund för det är att förenkla situationen. Likaså att hävda att de tragedier som drabbat klubben och de nyckelspelare som lämnat och aldrig ersatts spelat en avgörande roll. Alla klubbar, alla verksamheter och alla sammanhang möts av motgångar och orättvisor.

Ingen håller ihop Liverpool längre

Liverpools självförvållade problem ligger i att ingen håller ihop klubben just nu och det tror jag verkligen skadar klubben mer än någon förstår. Det är ett problem att så få personer tror på sin favoritklubb och det är ett problem att viktiga nyckelpersoner vägrar uttala sig. Att samma nyckelpersoner dessutom i snart ett års tid varit på väg till en annan klubb och redan städat ur skåpet är ännu mer obegripligt.

Det här självskadebeteendet som Liverpool håller på med just nu behöver upphöra om den här säsongen inte ska falla in i samma spår som förra gjorde efter första landslagsuppehållet. Supportrar måste få känna att de är på väg någonstans och det behöver komma från någon annan än Andoni Iraola. Inte för att han inte kan förmedla den känslan, utan för att han faktiskt inte ens har det mandatet.

Jag har tjatat om det här så pass många gånger att jag anar att ni snart tröttnat på mig, men ger man inte en person mandatet att faktiskt få leda en klubb, då behöver man ta ett ansvar för den uppgiften själv. I över två års tid har Liverpool varit ett skal av vad vi varit kulturellt och nu börjar vi se frukten av det. Smaken är både besk och sur och snart smått möglig också.

Än en gång, det här är inte kritik mot Andoni Iraola, hans ledare eller spelarna. Jag är övertygad om att alla lägger ner ett jobb som är beundransvärt. Min kritik är riktad till den sportsliga ledningen som förvaltat Jürgen Klopps Liverpool på ett närmast pinsamt sätt och vägrar se verkligheten.

Det går inte att köpa en vision

Det är dags att vakna till nu och våga se att ingen supportergrupp i Premier League har så lågt förtroende för sitt lag som Liverpool. Vissa saker kan inte köpas för pengar och om Richard Hughes sitter på sitt kontor med resväskan packad till Saudiarabien och med tron att Bradley Barcola ska rädda hans eftermäle så hoppas jag att någon knackar på hans axel och be honom komma tillbaka till verkligheten.

Liverpool måste hitta ett sätt att lugna situationen, få tillbaka supportrarnas tro och åter grunda det här lagets dragkraft i en vision, inte i tre poäng varje omgång. Om någonting har de gångna åren visat att inte ens en Premier League-vinst står över en gemensam vision att tro på och spela för.

Jag tror på det här laget och jag tror på Andoni Iraola. Jag ser så mycket fram emot den här säsongen och jag tror att vi kommer att få se fantastisk fotboll och ett lag att känna stolthet över. Uppriktigt nu, jag tror verkligen på det här laget. Jag hoppas att jag kommer kunna säga samma sak om den sportsliga ledningen i maj.