Jeff Bezos köper inte bara Liverpool – han köper framtidens fotboll

Det är inte bara fotbollen som förändras utan också supporterskapet. Det som förr kändes heligt är nu plötsligt inte alls kontroversiellt att diskutera och de senaste veckorna har visat att vi gått in i en ny tid som för många kommer att kännas alldeles för obekväm.

När rapporterna om att omkring 30 procent av klubben är på väg att säljas till ett konsortium lett av Amit Bhatia och som består av Amazon-grundaren Jeff Bezos och Facebook-medgrundaren Eduardo Saverin var mångas första reaktion talande.

”Nu går vi för Bradley Barcola!”, skrev någon. ”Nu bygger vi en ny arena!”, skrev en annan. Någon drömde bort sig till att AXA skulle ersättas av AWS och att pengarna därifrån skulle kunna öronmärkas till värvningar.

En utbyggnad av klubbens verksamheter till Stanley Park, under namnet Prime Park, där matchdagsupplevelsen skulle fulländas vädrades också. ”Hoppas Liverpool kan inspireras av de amerikanska arenorna nu!”, skrek någon som hemkommen från VM-kaoset fortfarande försökte intala sig att det var värt pengarna att åka till en VM-turnering där ingen vann, utan där fotbollen lönnmördades.

Tillsammans är herrarna i det konsortium som nu är del av vår klubb så pass rika att de egentligen kan göra vad som helst. Därför förvånar inte reaktionerna mig. Reaktionerna som jag valde ut ovan är förkastliga i mångas ögon, men Liverpool och fotbollen har förändrats och Liverpool idag är en klubb lika mycket för hen som drömmer om Prime Park som den som aldrig kommer att ha råd att gå på Anfield.

När historien blir en produkt

När resultaten är det enda som styr riktningen är historia bara någonting att kapitalisera på. En nyutgåva av tröjan spelarna bar 1989 blir viktigare än att hedra de som aldrig kom tillbaka från en fotbollsmatch samma säsong och vars minne år efter år hellre hånas av motståndare snarare än hedras.

Det är närmast orealistiskt att försöka sia om vad en potentiell försäljning till några av världens rikaste män skulle betyda för Liverpool. Jag tror inte att de själva vet, ärligt talat. Men i någorlunda närtid finns en sak i görningen som är svår att blunda för.

Fotbollen har på många sätt blivit rika mäns ägodel.

När anrika Wrexham förra året mötte Birmingham City benämndes hela spektaklet som ”Hollywood Derby” i sändningarna. Tom Brady mot Ryan Reynolds och Rob McElhenney.

Sedan tidigare äger David Beckham Inter Miami tillsammans med Jorge och José Mas. Kevin Durant har kastat sig in i Philadelphia Unions verksamhet, Will Ferrell hos LAFC, James Harden hos Houston Dynamo och varje vecka känns det som att någon ny storstjärna ska göra det som Ryan Reynolds och Rob McElhenney lyckades med i Wrexham.

Jag tror uppriktigt inte att det konsortium som nu ska lägga händerna på Liverpool har för avsikt att mjölka ur vartenda pund ur alla led som bara går.

Det är ”inne” att äga en fotbollsklubb nu helt enkelt och det finns trots allt fortfarande någonting eftersträvansvärt i att vara en ”god” ägare. Jag ska inte ljuga för er och påstå att de inte är här för att fylla sina egna fickor, men tiden av giriga ägare tror jag fått ett tillfälligt uppehåll. De nya tiderna påminner mer om att köpa en hutlöst dyr bil eller båt, bara för att få parkera den i Monaco.

Men, låt mig då berätta om vad jag tror gör affären så attraktiv ur en ekonomisk synpunkt.

Det tål att tänkas på hur många amerikanska ägare som nu finns i brittisk fotboll och vad som samtidigt håller på att hända med själva sättet som Premier League produceras och distribueras på.

Formel 1 visar vägen

Låt mig snabbt prata om Formel 1.

När rättigheterna togs över av Liberty Media från Bernie Ecclestone centraliserades den digitala organisationen runt hela sporten. Vid sidan av att producera en huvudsändning som säljs till bland annat Viaplay har F1 också byggt upp sin egen tjänst där alla race visas och där vi tittare faktiskt får, sett till vad exempelvis Viaplay bjuder på, betydligt mycket mer och för mindre pengar.

F1 TV Pro kostar drygt 200 kronor i månaden.

På några få år har Formula 1 byggt upp en digital direkt-till-konsument-verksamhet som omsätter hundratals miljoner dollar. Samtidigt fortsätter de traditionella TV-rättigheterna att säljas för enorma belopp.

Det är det som är det fascinerande. De har inte ersatt sina gamla inkomster utan byggt ett nytt lager ovanpå dem där, i sann Amazonanda, alla mellanhänder kastats ut.

Under samma period har hela F1:s omsättning mer än fördubblats och sporten har gått från att i stor utsträckning sälja sin produkt till TV-bolag till att också själv äga relationen till tittaren. Vid sidan av allt det här har de producerat Netfix-serien som letat sig in i hjärtan där doften av bränsle inte väckt den känslan någonsin tidigare.

Och det är här Premier League blir intressant för rika män och ingen klubb där är så attraktiv som Liverpool.

Premier League behöver inte längre leka med tanken på att göra samma sak.

Från och med den här säsongen har ligan flyttat den internationella produktionen in-house genom Premier League Studios. Man producerar själv sina matcher.

Premier League har lanserats i Singapore, där tittarna kan köpa tillgång till samtliga 380 ligamatcher, direkt från Premier League och jag vågar nästan lova att det inte kommer att stanna i Singapore.

Den kapitalistiska feberdrömmen

För Jeff Bezos och hans kompisar kan det räcka alldeles utmärkt att konstatera att om Premier League lyckas bygga upp en egen global distributionsmodell så kommer värdet på klubbarna i toppen av ligan att skjuta i taket. Premier League som produkt kommer att bli ännu större och säkerligen få en TV-serie där vi inte följer en klubb, utan alla.

Det är på många sätt en kapitalistisk feberdröm. Han, tillsammans med Jim Ratcliffe, ordförande i INEOS (som för den delen också investerat i Formel 1-stallet Mercedes), är nu del av ännu ett projekt som inom några år kan fördubblat sin omsättning och plockat bort alla mellanhänder. Där är de två starka spelare, oavsett om det är en fin utdelning de ser fram emot om några år eller bara skåla för ännu en miljardaffär och ett stärkt portfolio.

För supportern återstår frågan om vad vi får tillbaka. Kanske en ännu bättre vänsterytter? Eller den superligan som vi en gång hatade med hela hjärtat, men i nya kläder.

Låt mig få knyta ihop säcken och återvända till att fotbollen förändras och att det som förr kändes heligt är nu plötsligt inte alls kontroversiellt att diskutera. För många var Premier League Lars-Gunnar Björklund, för min generation är en stor del av Premier League Erik Nivas kloka inspel. I en värld av Premier League tar vi ett stort kliv bort ifrån de båda.

När spelare efter spelare och tränare efter tränare pratar om att de träffar media oftare än laget säger de ganska tydligt hur de vill ha det och på många sätt kommer det att öka avståndet till de här superstjärnorna ännu mer och en del av mig tycker att det där är hemskt tråkigt.

Samtidigt vet jag att många klubbar gärna hade gett den tiden som idag går åt meningslösa intervjuer från aktörer med minimalt intresse till aktörer som faktiskt vill ta fotbollen närmare och vem vet, kanske till och med supporterklubbar.