Fotbollen förlorade mer än en fotbollsspelare

Bild till nyheten Fotbollen förlorade mer än en fotbollsspelare
Ett år har gått, men sorgen efter Diogo Jota följer ingen fotbollskalender. I lagkamraternas ord, supportrarnas sånger och de små berättelserna om människan bakom spelaren lever han fortfarande kvar och kommer så göra för alltid.

Nyligen gav sig Andy Robertson och Conor Bradley i väg till Cheltenham och det stora årliga hästloppet. Med sig hade de en portugisisk flagga, sin bästa väns tröja och ett gäng gubbkepsar för hela sällskapet. Förra året stod vännerna där tillsammans, om än bara Diogo Jota och Caoimhín Kelleher med sina kepsar. I år skulle alla bära dem för att hedra minnet av Jota.

Sorgen gick inte att spela sig förbi

För många dröjde bara det till den första landslagssamlingen innan en förväntan om att lägga allt som hänt bakom sig började tränga på. Anfields sånger ifrågasattes, liksom spelarnas bristande prestationer. Men under säsongen blev saknaden och påminnelsen om vem som inte längre är med oss bara mer och mer påtaglig.

I takt med att rösterna om att gå vidare blev fler, blev också de som mindes Diogo Jota fler.

”Nobody should underestimate what's going on”, sa Virgil van Dijk.

Rúben Neves har berättat att han fortfarande skriver i gruppchatten med sin döda vän. Han skriver fortfarande där, till Diogo.

Innan Ibrahima Konaté lämnade klubben berättade han om depressionen han hamnade i efter lagkamratens bortgång och sedan sin pappas tragiska död i början av året.

”There's no way of getting over it, but you learn to live with it.”

Roberto Martínez, Portugals förbundskapten, har sagt att det är för Diogo och André som de spelar det här världsmästerskapet.

Utöver det har artister uppträtt med Diogos namn på ryggen. Människor inom andra sporter, och även utanför sportens värld har berättat om den påverkan Diogos bortgång haft på dem. Hur de både slagits ner av sorgen och samtidigt funnit styrka i hans minne.

Diogos tröjnummer har pensionerats, hans namn har förevigats i minnesmonument och på Liverpools och Portugals lagtröjor.

”Diogo will always be with us”, sa Roberto Martínez inför årsdagen och Portugals möte med Kroatien.

Människan bakom fotbollsspelaren

För mig personligen blev Diogo Jotas och André Silvas tragiska bortgångar en påminnelse om att det trots allt bara är unga människor som råkat vara sällsynt jävla bra på sin grej som vi varje vecka skriker åt och sjunger om.

Bakom fasaden finns en människa som är lika lätt att relatera till som vem som helst.

Vissa ger aldrig supportrarna möjligheten att kika in genom sprickorna i fasaden och har ett helt entourage som arbetar med att bygga och skydda ett varumärke. För många handlar det om en ikonstatus som ska framstå felfri.

Diogo Jota var någonting helt annat.

Han tappade aldrig fotfästet och var närmare sina supportrar än de allra flesta storstjärnor i den moderna fotbollen.

Jag saknar hans tv-spelskvällar, där han kunde fastna i diskussioner med precis vem som helst om matchen han spelat bara timmar tidigare.

Jag saknar hans lättsamhet. Att det inte behövde vara så komplicerat. Livet var för kort för att tusen mellanhänder skulle gå in och kontrollera allt.

Jag saknar att han pratade på ett sätt som var begripligt och som var grundat i verkligheten. När han satte sig med Lee Richardson, psykolog i klubben, för att prata om den stress och press som inte bara fotbollsspelare utan människor i stort lever under, gjorde han det på ett sätt som visade vilken unik människa han var. Det var inget påtvingat projekt klubben bokat in honom på – Diogo ville säga saker få törs, än idag.

Jag har inte ens rört vid hans minne som fotbollsspelare och kanske beskriver det vem han var bäst, inte bara för supportrarna utan också för människorna omkring honom, allra bäst. Han var på många sätt det bästa med fotbollen och större än så. Inte för sina färdigheter, inte för sina poäng. Utan för den han var för sina lagkamrater och sina supportrar.  

Diogo förstod

Fotbollen saknar goda förebilder som kan få både unga och gamla hjärtan att slå för en klubb och ett landslag.

När vi förlorade Diogo Jota förlorade vi en människa som förkroppsligade allt det där vi alltid har försökt uttrycka genom våra sånger, men ofta riktat till spelare som inte fullt ut har förstått.

Diogo förstod.

Han förstod vad klubben, supportrarna och gemenskapen betydde. Och det är det som har gjort honom odödlig för sin familj, sina vänner, sin klubb och fotbollen.


0 kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna läsa kommentarer.
  • Annons
  • Annons
  • Annons
Stöd våra sponsorer