Diogo Jotas sång fick sista ordet

Och… andas. 

Liverpools mardrömssäsong är äntligen över. Arne Slots mannar spelade ihop till 60 poäng till slut. För bara fem år sedan hade det räckt till en niondeplats, åren som följde hade vi slutat en placering högre upp. 

En säsong av livlinor

Det är otroligt att vi får spela Champions League nästa säsong men samtidigt symboliskt viktigt för den här säsongen. Ni som läst mina krönikor vet att jag till varje pris försöker se det goda och det som är lite större i fotbollen. Jag tror att fotbollen behöver det synsättet för att man inte ska ramla in i kategorin fullblodad huligan eller sorgsen pessimist. Champions League-platsen och de möjligheter som följer med den kommer för alltid att stå som symbol för en säsong där Liverpool fick livlina efter livlina skänkt från ovan.  

Faktum är att varje gång gapet blev lite större, varje gång vi halkade efter, så var det som att alla föll ihop för att vänta in Liverpool. Samtidigt tycktes Liverpool ointresserade av att ta chansen. Ett tag var stigen till en ganska behaglig andraplats så gott som utstampad, sedan växte den igen och Liverpool skulle - som vanligt - gå sin egen väg.  

Det har varit en hopplös säsong på många sätt och de allra flesta runt Liverpool har nog sett fram emot att vakna den här dagen - en dag utan att behöva tänka på nästa match. För första gången sedan försäsongen är det nog med en viss lättnad som många vaknar. 

Det här var aldrig en vanlig kris

Inför säsongen skrev jag en krönika om att inte ens Jürgen Klopps “Mentality Monsters” stod redo för vad som väntade på dem. Vi glömmer lätt att det är unga människor som sin fantasivärld till trots är människor. Pengar, beröm och en omvärld håller de skyddade räcker bara så långt - när din bästa vän dör i en tragisk olycka är du lika liten på jorden som vem som helst.   

Diogo Jotas tragiska bortgång, dagen innan laget skulle samlas för försäsongen, går inte och får inte förminskas. Under hela säsongen har spelare och ledare varsamt försöka beröra det faktum att det varit tufft. Diogos tröja är kvar, hans sånger är kvar. Hans minne är kvar. Men han är död.   

“Mår man bra, då spelar man bra”, säger Alexander Axén hela tiden. De här spelarna har mått, låt oss prata klarspråk nu, skit. Men de tog sig till en Champions League-placering. Det är faktiskt något Liverpool inte klarat av under betydligt mildare omständigheter.  

Jag är djupt imponerad av vad Arne Slot gjort med det här laget. På många sätt har han lyckats med det omöjliga uppdraget två gånger om. Först att vinna Premier League under sin första säsong där han tog över rodret från en klubbikon. Sedan att klara av att spela ett lag som både mentalt och fysiskt känts sönder redan efter första dagen till en Champions League-plats. 

När sorgen blev en bortförklaring

Den gångna säsongen har utmanat både oss supportrar och spelarna. Där Diogo Jotas bortgång pratades ner redan efter andra landslagsuppehållet levde den med spelarna hela säsongen. Vad som för ett par veckor var en legitim anledning till att laget varken såg ut att vilja spela fotboll eller kapabla till att göra det blev snabbt en billig undanflykt i mångas ögon. En rökridå för att Arne Slot är oduglig.

För mig kommer just det faktum att förbli ett mörkt moln över den här säsongen. Fotbollen är stor och fotbollen kan ibland kännas ändlös, men fotbollen är inte kall. Att så många känt så pass stor bestörtning över lagets sportsliga prestationer och aktivt valt att blunda för den verklighet som de stått inför den gångna säsongen är sorgligt.  

Men precis som att jag är övertygad om att spelarna lärt sig mer av den gångna säsongen än guldsäsongen är jag också säker på att vi supportrar kan lära oss av vårt beteende.  

Det handlar inte om att inte få kritisera eller att inte få uttrycka sitt missnöje mot Arne Slot. Det handlar helt enkelt om hur man gör det. Det är ovärdigt Liverpool, de glåpord som haglat, och det är djupt beklagligt att supportar som inleder och avslutar varje match med “You’ll Never Walk Alone” är de som vände ryggen till, först av alla. 

Ett sista farväl från Anfield

Och apropå sånger. Under säsongens sista match sjöng inte Anfield “You’ll Never Walk Alone” när matchklockan tickade mot de sista sekunderna. I stället ekade Diogo Jotas sång så att marken skakade. En säsong som började med sorgearbete fick sluta med ett sista farväl och på något sätt var det fint att Diogos sång fick avsluta säsongen. Det där med “You’ll Never Walk Alone” vet jag inte längre vad vi menar med, men minnet av en fantastisk spelare är ännu intakt och det glädjer mig.  

Samtidigt gör det ont i mig att Arne Slot inte pratade efter slutsignalen. Om det var av respekt för att låta dagen få handla om Andy Robertson och Mohamed Salah kvittar. Det här laget spelar Champions League nästa säsong, och om det är vår nya lägstanivå så är det faktiskt ett steg upp från hur vi haft det under alldeles för stora delar av mitt liv. Arne Slot borde klivit fram och hans namn borde sjungits högt. Det hade sett fint ut, även om vi har en kommande säsong framför oss utan honom. 

Nu börjar det tunga arbetet

Allt det här betyder inte att den här säsongen var tillräckligt bra. Det betyder heller inte att det här laget är redo för nästa säsong, bara de får vila lite. De här spelarna behöver absolut få komma iväg och inte tänka på varken Liverpool eller fotboll, men sen är det ett tufft och tungt arbete som väntar. 

Alexander Isak behöver bli den anfallaren han en gång var och för att han ska kunna bli det behöver han ett lag som låter honom vara det. 

Florian Wirtz behöver hitta balansen mellan kaos och metodik. Han är magisk och han har en enastående blick för spelet - men vägen till supportrarnas hjärtan är genom vågade passningar som ökar tempot snarare än sänker det. 

Milos Kerkez och Jeremie Frimpong måste båda få utlopp för sina kreativa löpningar som skär sår i motståndarnas försvar.

Vi behöver våga tro. Jürgen Klopp vädjade om att vi skulle välkomna och respektera Arne Slot på samma sätt som vi välkomnade honom och jag tycker att många av oss sviker Jürgen Klopp där. 

En framtid värd att drömma om

De senaste dagarna här i Liverpool har jag försökt höra mig för vad människor jag mött tänker om allt som pågår. Frustrationen är påtaglig och likaså att många vrider sig på plats när frågan om Arne Slots framtid kommer upp. Det är en obekväm fråga och många landar i ett obekvämt svar. 

Ytterst få är nöjda med den här säsongen, de allra flesta är besvikna. Men den här staden har aldrig låtit sig slås ner, varken av fotboll eller av motgångar i stort. Att vända motgångarna och att komma ut på andra sidan ännu starkare är den faktiska “Liverpool Way”. 

Det är de stegen vi äntligen tagit, hoppas jag. Om ett år hoppas jag att Anfield får sjunga sig svettiga, gärna till Arne Slots sång, och att vi åter får se ett lag gå runt på arenan med pokaler. Jag hoppas att världen då ser på Liverpool och beundrar den väg laget valde och som kan ses som ett alternativ till en kall och ganska dyster fotbollsvärld.

Av Kalle Kovács