– Nio år av uppfyllda drömmar

När Andy Robertson anslöt till Liverpool under sommaren 2017 gjorde han det som en valpig 23-åring från Hull. Egentligen oprövad i den typ av kostym han nu skulle bära. Men kanske det största beviset på vilket otrolig skräddare Jürgen Klopp var.

I samtal inför att Andy Robertson nu lämnar Anfield har tysken pratat om de första månaderna med Robbo i laget.

– Att han kunde attackera det visste vi. Men wow så dålig han var på att försvara, skrattar Klopp.

– Han var faktiskt sämre än de flesta anfallsspelarna på att försvara, fortsätter han för att verkligen understryka hur mycket handpåläggning som skulle krävas.

Allt såklart sagt med en Kloppsk, innerlig, värme. Men för den sakens skull nog inte mindre sant ändå.

Andy Robertson kom till Liverpool från Hull för £8 miljoner. Samma sommar sålde vi Kevin Stewart för samma belopp åt andra hållet. Vi kan konstatera att han mer eller mindre kom gratis. Och det är därmed svårt att argumentera för att en bättre affär någonsin har gjorts på den yttersta fotbollsscenen.

För när Klopp hade fått sina timmar på träningsfältet – och de var knappast de berömda 10.000 till antalet som behövdes – så började progressionen att synas ganska kvickt. Klopp konstaterar själv att det var som att allt hände över en natt.

– Han frågade när han skulle få spela och jag sa att han får spela när han kan försvara, återberättar Klopp.

– Helt plötsligt, från en dag till en annan, hade han gett sig fan på att han skulle klara det.

Och från den dagen var han en given del av det Liverpool-lag som skulle bli bäst i världen. Och han var utan tvekan, på sin topp av karriären, hela världens bästa vänsterback. Den där gratisvärvningen från Hull.

Succé direkt – och sen blev det bara bättre

För Mohamed Salah var verkligheten en annan när han anslöt samma sommar. Han hade varit i Premier League och bränt sig. Han hade likt en Lukaku eller De Bruyne varit inne och känt på det i Chelsea, men aldrig riktigt tagit plats i det ryska oljeraffinaderiet. Där struktur och modell i rak motsats till den Kloppska handpåläggningen handlar om att man byter ut det man inte tycker fungerar direkt. Istället för att utveckla, modellera och faktiskt göra det som en tränare är satt på jorden att göra för sina spelare – att träna dem.

Via Florens och Rom hade Mohamed Salah dock fått fart på karriären igen. Han var en respekterad ytter – men långt från strålkastarljus och scener där man pratade om vilka offensiva stjärnor som var bäst i världen. Han var 25 år och hade åtminstone börjat visa att den potential man hade sett i FC Basel faktiskt var mer värd än att den bara skulle ignoreras efter 13 framträdanden i Chelsea.

När Mohamed Salah kom till Liverpool skrev jag en krönika om mina förhoppningar med den värvningen. Om hur han förhoppningsvis skulle vara den bit som kompletterade vårt fronttriopussel där Bobby Firmino och Sadio Mané redan fanns. Och som han skulle visa sig att vara det.

Med Philippe Coutinho fortfarande bakom den fenomenala trion var det kärlek vid första ögonkastet när 17/18-säsongen sparkade igång på Vicarage Road mot Watford.

Målskyttar? Salah, Sadio och Bobby, såklart.

Tre mål framåt och full fart. Problemet? Tre mål bakåt med en Miguel Britos-kvittering i 93:e minuten.

Det var heavy metal. Men fortfarande utan balans.

Liverpools resa under åren som följde ska vi inte fastna i nu – även om det vore helt fantastiskt att återuppleva den istället för att förhålla sig till den nutida version vi idag ser av vårt älskade lag – men denna text ska såklart riktas till de två som just idag förtjänar det mest. Till de två vi nu tar avsked av.

Under januari 2018 skulle Virgil van Dijk komma att ansluta och ett halvår senare även Alisson Becker. De två sista delarna för den perfekta balansen. För att matcher inte längre skulle sluta oavgjort när vi gjorde tre mål framåt.

Men sommaren 2017 var vi fulländade i vår offensiv. När Mohamed Salah blev den tredje musketören framåt. När Andy Robertson började springa och aldrig slutade. Kan ni ens ta in att vår ytterbacksduo producerade 25 (!) assists tillsammans under säsongen 19/20? Och detta bara i ligaspelet.

De bästa åren i mitt supporterliv

Åren som följde från 2017 och framåt skulle komma att bli de överlägset bästa i mitt liv som supporter. Och jag tror jag pratar för en hel generation när jag skriver det här.

Jag var i Porto och såg oss göra 5-0 på Dragao. Jag var på Anfield och såg oss springa in lika många bollar mot Roma i en Champions League-semifinal. Detta offensiva, attackerande och högcylindriga Liverpool-lag var som en drog för mina ögon. Jag hade faktiskt aldrig upplevt något liknande. Och det hade nog inte Niklas Holmgren heller när Andy Robertson satte in sin enmannapress. 

Mohamed Salah skulle komma att landa in på 32 Premier League-mål under sin första säsong och adderat till det gjorde han 10 (!) Champions League-mål innan Sergio Ramos tacklade hans axel ur led i Kiev. Han gjorde 44 mål och 16 assists på 52 matcher under sin första säsong. Och han skulle aldrig komma att slå av på takten.

Det bästa med de inledande åren med Robertson och Salah var att man som supporter inte ens blev ledsen när vi förlorade. Utan det gick verkligen att njuta av resorna och upplevelserna längs vägen. Vinsterna skulle alltid leda hela vägen till pokaler. Förluster var – vid de få tillfällen man behövde utsättas för dem – bara en del av en krokig omväg.

I hela mitt liv hade jag drömt om att få vara på plats och se Liverpool i en Champions League-final. I Kiev fick jag uppleva det – men se oss förlora. Men jag visste att jag skulle få göra det igen.

I hela mitt liv hade dröm om att få fira en Premier League-titel med Liverpool. Mot Wolverhampton 2019 var det kanske dags. När 97 poäng och en andraplats hade kunnat knäcka en, hade jag supportermässigt kanske min bästa dag i livet istället. För med spelare som Andy Robertson och Mohamed Salah i laget visste jag att jag inte längre behövde grubbla över OM jag någonsin skulle få se Liverpool vinna Premier League. Det var numera bara en fråga om när.

Bara dagar senare skulle jag dessutom få stå på Wanda Metropolitano och se Mohamed Salah slå in 1-0-målet bakom Hugo Lloris. Ett halvår senare hade Liverpool redan kopplat ett grepp om Premier League-titeln och kunde defilera i mål.

Det Liverpool vi fick uppelva från våren 2018 till pandemins käftsmäll är det överlägset bästa Liverpool-lag vi någonsin upplevt. Kanske är det rentav det bästa fotbollslaget som någonsin funnits.

När Liverpool slog Norwich med 1-0 den 15 februari 2020 tog man sin 103:e poäng av de senast tillgängliga 105. 35 vinster från de 36 senaste matcherna. Försök att ens ta in det.

Oslagbara – och de visste om det

Andy Robertson har inför sitt avsked pratat om att Liverpool-laget under dessa år ”vann matchen redan i spelartunneln”.

De tittade på varandra. De tittade på sitt motstånd. Och de visste. Inte på något sätt för att de såg ner på sina motståndare. Inte på något sätt för att de underskattade andra eller överskattade sig själva. Men de utmanades ju varje vecka – och det var ingen som var nära. De visste exakt var de hade varandra. De visste exakt hur de skulle skölja över allt som kom i deras väg.

Jag hade kunnat fortsätta länge om människorna bakom de fantastiska spelarna. Deras vikt för att både göra avtryck och förändra i lokalsamhället – till Mohamed Salahs avtryck i hela världen. Hur de båda bar sorgen av att förlora Diogo Jota, till hur deras familjer funnits där för Rute – till hur de båda ger tillbaka i alla de former de kan.

Men för mig kommer Mohamed Salah och Andy Robertson framförallt ha varit spelare i det bästa Liverpool-lag jag någonsin upplevt. De var fundamentala delar i det bästa Liverpool-lag jag vet att jag någonsin kommer att uppleva. Laget jag aldrig kommer att glömma.

Två av elva från den där unika startelvan i Madrid. Den som faktiskt bara startade en enda match tillsammans. Det som för alltid kommer att vara mitt Liverpool-lag.

Tanken att det kanske aldrig kommer att bli bättre igen skulle kunna vara nedslående. Men vet ni vad? Den gör mig faktiskt glad.

För det är exakt det laget jag vill ska vara det bästa jag upplevt. Jag vill inte konkurrensutsätta dem. Jag är mer än tillfreds med att ingen någonsin kommer att vara bättre än Salah. Jag vet att ingen kommer att springa mer än Robertson.

Vi är många som fick vara med och följa allt från första parkett. Vi fick fira med dem. Vi fick gråta med dem. Vi fick falla på målsnören, resa oss – och lyfta varenda pokal tillsammans. Vi fick se pojken från Glasgow bli till en man på Merseyside. Vi fick se pojken från Nagrig ta över världen.

Vi var med. Vi såg målen. Vi såg känslorna, passionen och stoltheten av att bära tröjan.

Där Andy Robertson var hjärtat, lungorna, passionen och framspelningarna var Mohamed Salah den maniska drivkraften, stjärnglansen och målen. Men tillsammans var de framförallt perfekta. Och allt vi någonsin kunde önska. 

341 gånger har vi fått se dem tillsammans i Liverpooltröjan. Mot Brentford hoppas jag innerligt vi får göra det en sista gång.

Andy Robertson och Mohamed Salah är Liverpoolspelare i 90 minuter till. Och därefter är de Liverpoollegender för evigt.

Tack för allt – jag älskar er!