Mohamed Salah har rätt – men det handlar inte om Arne Slot

Ett sista kapitel återstår i boken om Mohamed Salahs Liverpool-karriär.

Den egyptiske kungen kommer för alltid att vara en nyckelfigur i ett Liverpool som vann allt, slog rekord och fick en hel stad att drömma igen. Hans betydelse för Liverpool är svår att få ner i en enkel text. Hans betydelse för muslimer världen över räcker förmodligen inte ens böcker till för.

Att den långa och krokiga vägen som Mohamed Salah sprungit i Liverpool skulle sluta med att han fick sista ordet var kanske inte otippat. Man kan, och bör, säga mycket om Salah, men att påstå att hans varumärke aldrig varit en prioritet vore att ljuga för sig själv.

Mohamed Salah är fantastisk på många sätt, men han rider också på några av den moderna fotbollens mest tröttsamma mekanismer.

Jag har varit kritisk till hans sätt att hantera kontraktsfrågor i flera år. Det tycker jag fortfarande ligger som ett grått och dyrt moln över hans tid i Liverpool.

Men den här gången?

Den här gången tycker jag att han bekräftar den bild som många av oss försökt måla upp i snart två år

Salahs ord inte en attack mot Slot

Tidning efter tidning har målat upp det som att Mohamed Salah riktar skarp kritik mot Arne Slot.

Ursäkta?

Har ni läst vad kungen skrev?

Jag tror inte att han är kritisk till Arne Slot.

Det är klart att Mohamed Salah och hela maskineriet runt honom vägt vartenda ord på våg och att ingenting som står i hans uttalande är en slump.

Att Jürgen Klopp omnämns två gånger, om än indirekt, är anmärkningsvärt. Det är på många sätt så populistiskt att jag vill sucka rakt ut, men när jag andas för en stund och tänker på vad Mohamed Salah faktiskt menar så kan jag inte annat än hamna i den tråkiga slutsatsen att frågan är mycket större än Arne Slot.

För att förstå vad Salah faktiskt säger måste vi titta bort från tränarbänken en stund.

Mot värvningarna.

Mot spelarprofilerna.

Mot det Liverpool som håller på att byggas efter Klopp.

Värvningarna talar om ett nytt Liverpool

Florian Wirtz var länge på väg till Manchester City. Liverpool klev in relativt sent i affären och övertalade honom om att hans karriär skulle fortsätta en dryg halvtimmes tågresa längre bort.

Det var en rekordvärvning som inte bara kastade Jürgen Klopp av sin höga häst, utan också markerade för hela fotbollsvärlden att ”nya tråkiga Liverpool” är ett modernt fotbollslag. Ekonomiskt, men också spelmässigt.

Sedan kom nästa bomb: Alexander Isak.

Till slut satt vi där med spelare som under Jürgen Klopp kanske inte ens hade scoutats, än mindre värvats.

Det är klart att Jürgen Klopp inte hade tackat nej till Alexander Isak och Florian Wirtz. Det är inte min poäng. Jag menar heller inte att duon inte skulle kunna ta plats i ett Jürgen Klopp-lag.

Men lika anmärkningsvärt som Mohamed Salahs uttalande är, lika anmärkningsvärt är det att Manchester Citys främsta värvningsprioritet och en spelare med påtaglig skadehistorik hamnade i Liverpool.

Jag kan och har säkert fel, men med Jürgen Klopp tror jag inte att någon av de två spelarna hade spelat i Liverpool. Jag tror att den intensitet som heavy metal-fotbollen krävde skulle göra alldeles för mycket skada på Alexander Isaks redan slitna kropp och att Pep Guardiolas mer taktiska approach hade klätt Florian Wirtz bättre.

Det betyder inte att värvningarna är fel.

Det betyder att Liverpool håller på att bli något annat.

Och det är just där Salahs ord börjar göra ont.

Problemet är inte viljan – utan riktningen

“Everyone that joins this club should adapt to it”, skrev Mohamed Salah och syftade på att Liverpool ska vara ett offensivt lag.

Det är många nya ansikten i korridorerna på Kirkby. Inte minst är det många nya ansikten i andra korridorer runtom Liverpool.

Jag tror att sanningen inte är mer komplicerad än att Mohamed Salah vill att Liverpool spelar ett offensivt spel och väcker Anfield till liv på det sätt som bara Jürgen Klopps mannar gjort de senaste decennierna.

Det har han all rätt att tycka, och jag håller med honom.

Problemet är att Arne Slot håller med honom också. Richard Hughes likaså.

Det är därför det här inte borde reduceras till en konflikt mellan Salah och Slot. För om alla egentligen vill samma sak, men Liverpool ändå känns vilset, då ligger problemet någon annanstans.

Kom ihåg också att Mohamed Salah hade det påtagligt kämpigt med Jürgen Klopp säsongen 2022/23. Mohamed Salahs agent Ramy Abbas Issa var dessutom lyrisk över Arne Slot och hyllade honom så sent som inför den här säsongen.

För mig är det obegripligt att en tränare som hyllades så mycket helt plötsligt ska ses som ett existentiellt problem för Liverpool.

Jag tror snarare att det här laget har loggat ut för i år. Att spelarna mentalt är i VM, håller tillbaka eller redan ser fram emot nästa säsong.

Men det gör inte oron mindre verklig.

Det enkla svaret håller inte

Missförstå mig rätt: det gör ont att se Liverpool så här.

Jag har tänkt på Ligacup-finalen mot Chelsea orimligt ofta den här säsongen. Den där Liverpool slog miljardbygget med akademispelarna. Den där Jürgen Klopps Liverpool på något sätt stod emot, fast det egentligen inte borde gå.

Skulle Arne Slots Liverpool, oavsett laguppställning, kunna stå emot på samma sätt?

Sedan inser jag att Arne Slot vann ligan efter knappt sex månader vid rodret. Det klarade inte Jürgen Klopp av ens.

Ja, ni förstår.

Det är argumentation som inte håller för en diskussion på särskilt hög nivå.

Mohamed Salahs utspel borde vara en ögonöppnare, men inte för att Arne Slot inte duger som tränare.

Snarare för att det visar att flera andra frågor nu måste ställas.

Att Liverpools sportsliga ledning misslyckades med transferfönstret genom att inte ersätta spelare som såldes på ett tillräckligt bra sätt.

Att spelarprofilerna som rekryterades behövde mer tid för att växa ihop med resten av laget än vad Arne Slot och den sportsliga ledningen hade räknat med.

Att Liverpool-supportrar hellre slutar nia med positiv målskillnad än femma med ett tråkigt spel.

Det sista är kanske inte rationellt.

Men det är väldigt Liverpool.

Måste förstå vad Salah egentligen säger

Simon Hughes skrev i The Athletic nyligen att Mohamed Salah fortfarande är öppen för att stanna i Liverpool, men att hela den sportsliga ledningen i så fall måste bytas ut.

Jag skulle ta det där med en rejäl nypa salt, men jag har skrivit alldeles för länge om fotboll för att inte tänka på att någon, någonstans, har ett syfte med att just den textraden står på The Athletics hemsida.

Någonting problematiskt händer med Liverpool just nu. Det är svårt att sätta fingret på, men jag är övertygad om att Arne Slot inte är roten till problemet.

Det betyder inte automatiskt att han är hela lösningen.

Jag håller med Mohamed Salah om att alla som representerar Liverpool behöver anpassa sig till vad klubben står för och är.

Men det är just anpassning vi pratar om.

Inte utrensning.

Inte panik.

Inte ännu en jakt på ett huvud som måste rulla.

Därför är sommaren så viktig.

Inte bara för vilka spelare Liverpool köper.

Inte bara för vilka spelare Liverpool säljer.

Utan för vad klubben lyckas förklara.

Lång sommar väntar Fenway Sports Group

Fenway Sports Group behöver ställa sig frågan om vad den här klubben håller på att bli och hur den uppfattas av de egna supportrarna. När de väl hittat svaret på den frågan måste de också berätta det.

Det är ohållbart att varje situation resulterar i krisrubriker och extrainsatta poddar från supportrar i hela världen. Om Fenway Sports Group känner att de faktiskt har den kontroll över situationen som de och Arne Slot utger sig för att ha, då är det hög tid att visa det nu.

Inte genom att visa sitt stöd.

Inte genom att rikta kritik mot utspel.

Inte genom att beklaga hur allting artat sig.

“I have witnessed this club go from doubters to believers, and from believers to champions”, skrev Mohamed Salah i sin uppdatering.

Fenway Sports Group har en lång, lång sommar framför sig. De måste få supportrarna att tro att Liverpool springer ut till säsongspremiären i jakt på en ny ligatitel – och att ett uppbrott nu bara vore att kasta bort även nästa säsong.

Men det räcker inte med att be supportrarna tro.

Någon måste också berätta varför de ska göra det.

Mitt Liverpool 2026/27

Avslutningsvis vill jag svara på en fråga som jag ofta får: vad ska Liverpool göra då?

Jag har aktivt avstått från att svara på den frågan eftersom jag saknar den insyn som ett sådant svar egentligen kräver. Jag litar fortfarande på att samma personer som tagit Liverpool till toppen också klarar av att hålla Liverpool där.

Det kanske är naivt, men förtroendekapitalet för de som sitter på viktiga stolar är fortfarande stort för mig.

Men, here goes.

Här kommer vad jag hade gjort.

Liverpool behöver få in någon, i något led, som kan mildra den oro som nu tagit hårt fäste i supportrarna. Någon som kan vara ansiktet utåt för den process som Mohamed Salah efterfrågar.

Någon som faktiskt visar sig. Någon som sätter sig ned med både medier och supporterkanaler och förklarar vart klubben ska – och varför vägen dit ser ut som den gör.

Gapet mellan en huvudtränare och en manager behöver fyllas. Jag tror att det är just det gapet som gör att Liverpools riktning just nu känns både oklar och oengagerad.

Liverpool behöver någon som kan sätta förväntningar på samma sätt som Jürgen Klopp gjorde. Någon som kan prata om både hårda och mjuka värden. Någon som kan förklara inte bara vad klubben gör, utan varför den gör det.

För lika anonymt som laget varit på planen den här säsongen, lika anonymt har Liverpool som idé varit utanför den.

Det är kanske där skon klämmer allra mest.

Inte att Liverpool förlorar matcher.

Inte att Arne Slot inte heter Jürgen Klopp.

Inte ens att Salah använder sin plattform på ett sätt som skapar rubriker.

Utan att Liverpool, efter alla dessa år av tydlighet, plötsligt känns svårt att förstå.

Kan Fenway Sports Group lösa det problemet den kommande säsongen tror jag att vi, oavsett huvudtränare, kommer att le igen när vi ser på Liverpool.

För uppenbarligen vill ytterst få av oss bara vinna någonting.

Det viktiga är att vägen dit fortfarande känns som Liverpool.

Av Kalle Kovács

Redigering: