Krönika: Slot sitter säkert så länge Edwards och Hughes lämnar om ett år

För det som syns på planen just nu är inte ett lag i tillfällig obalans. Det är ett lag utan riktning.

Spelet är tafatt, nästan försiktigt. Tempot är lågt, idéerna få. Motståndare bjuds in i matcher som borde kontrolleras. Chanser släpps till med en generositet som mer liknar välgörenhet än toppfotboll. Och kanske mest oroande av allt: det finns ingen tydlig utveckling. Vecka efter vecka ser det likadant ut.

Det är här frustrationen börjar växa. För supportrar kan acceptera motgång – men inte stagnation.

När Arne Slot pratar om att “allt kommer bli bättre” efter sommaren, bygger han sitt case på något som ännu inte existerar. Det är ett löfte om förbättring utan bevis. Och i en klubb av den här storleken räcker inte löften särskilt långt.

Samtidigt är det tydligt att kritiken mot honom inte får något omedelbart genomslag högre upp i hierarkin. Ägarna, Fenway Sports Group, har valt sin struktur – och de håller fast vid den.

De litar på Michael Edwards. Som i sin tur litar på Richard Hughes. Som i sin tur fortsätter att backa Arne Slot.

Det är en lojalitetskedja som just nu fungerar som ett skyddsnät.

Men också som en bromskloss.

För i praktiken innebär det att kritiken mot tränaren aldrig riktigt når fram. Den filtreras bort, fångas upp i ett system där alla försvarar varandra. Stabilitet, kallas det. Kontinuitet. Ett långsiktigt tänk.

Men det finns en tunn linje mellan tålamod och passivitet.

Och frågan som börjar ställas allt oftare är om Fenway Sports Group verkligen ser vad som händer på planen – eller om de bara ser sin organisationsmodell.

Något jag fastnat för mer och mer och som är svårt att komma runt är: så länge Michael Edwards sitter tryggt, gör Arne Slot det också.

Det är först om den översta dominobrickan faller som resten av strukturen börjar skaka.

Att sparka en tränare är enkelt. Att ifrågasätta hela den sportsliga ledningen är något helt annat. Det kräver mod, och kanske ett erkännande av att man valt fel väg.

Michael Edwards, Richard Hughes och Arne Slot har något annat gemensamt. Nämligen att de har 1 år kvar på sina kontrakt och därför är det också osannolikt att Edwards eller Hughes skulle ge upp eller starta upp ett nytt projekt genom att byta tränare säsongen innan de själva lämnar.

Men samtidigt: hur länge kan resultaten utebli innan även den mest lojala strukturen börjar krackelera?

Säkerligen måste Edwards och Hughes börja fundera på om denna lojalitet inte även börjar förstöra deras rykte och trovärdighet i yrkeskarriären.

För till slut handlar det inte om vem som litar på vem.

Det handlar om vad som faktiskt händer på planen.

Och just nu händer det alldeles för lite.

---

---