Gästkrönika: När det inte gör ont längre – då är det något fel

15 förluster. Femton.

Det är en siffra som borde svida. En siffra som borde vara svår att skriva.

Men det som kanske är mest oroande just nu, är att det nästan inte gör ont längre. Jag sitter inte kvar med samma ilska efter ännu en förlust som jag gjorde tidigare. Jag känner inte samma frustration över vad som borde ha gjorts annorlunda, eller vilken domarnivå det är i England.

Jag sitter kvar med en tomhet. En sorts likgiltighet. När det inte gör ont längre – då är det något fel.

För det här är inte bara en förlust. Det är en säsong som sakta har tappat fansen. Bit för bit. Match för match. Hopp för hopp. Vi har varit här förut, kanske någon säger. Men den här gången känns det annorlunda. Det känns mer som en plikt att se mitt lag spela fotboll, snarare än något jag ser fram emot.

Buar ut sitt eget lag

Det här känns värre än tiden under Roy Hodgson. En period jag nästan har förträngt. För även under dåliga säsonger har det alltid funnits något att hålla fast vid. En glöd. En insats. En gnutta identitet. Eller viktigast av allt, en känsla av att "det här vänder".

Vad finns det att hålla fast vid nu?

Jag ser en tränare som sopar ännu en förlust under mattan med bortförklaringar. Jag ser en tränare som inte längre har förmågan att sätta ett eget prägel på min klubb. Jag ser spelare som är helt slutkörda energimässigt från 60 minuter och framåt.

Jag ser spelare som hänger med huvudet så fort de får en smäll. Jag ser spelare på bänken som inte får förtroende. Jag ser ”mentality monsters” som knäcker under press.

Och värst av allt? Jag ser Anfield som buar ut sitt eget lag. Jag ser dedikerade bortafans lämna Etihad med 30 minuter kvar att spela. Sådant svider i hjärtat som supporter. Det är så långt ifrån den klubben jag känner till.

Något jag däremot inte kan se är vad Arne Slot försöker få ut av denna trupp. Det är inte bara hans fel. Det finns spelare som överhuvudtaget inte levererar på förväntad nivå. Det görs för många personliga misstag.

Men vad är egentligen vår spelstil? Vad är planen? Förr kunde man åtminstone ana något. Ett presspel, en intensitet, en glöd och en tydlig idé. Nu känns det mer slumpmässigt.

Målen som görs kan komma på fasta situationer, av motståndarens misstag eller en fantastisk individuell prestation från en spelare. Det ser planlöst ut. Som om ingen riktigt vet vad planen är. Rörelserna sitter inte, relationerna saknas. Passningarna slås före löpningarna. Spelarna står på varandra. Vi spelar utan tydlig struktur, utan igenkännbara mönster. Livrädda för att tappa kontrollen, livrädda för att förlora.

Allt går lite på måfå – från match till match, från anfall till anfall.

Absurda siffror

Och ja, jag förstår hur det låter. Jag sitter här och gnäller över Liverpool. Klubben som är den mest framgångsrika i engelsk historia, som vann ligan för bara ett år sedan. Vad har jag egentligen att klaga på?

Men just därför gör det så ont. För förväntningarna är inte tagna ur luften. De bygger på vad klubben nyligen har varit. När du har sett ditt lag vara bäst, när du vet vilken nivå som faktiskt finns där, då är det omöjligt att bara acceptera att det faller så långt, så snabbt.

Det handlar inte om bortskämdhet. Det handlar om standarder. Och just nu är gapet mellan vad Liverpool är och vad de visar alldeles för stort för att ignoreras.

Ja, man är fortfarande med i kampen om topp 5. Ja, man är vidare till kvartsfinal i CL. Ja, man kunde kanske inte förvänta sig att Salah och Van Dijk skulle falla så mycket i nivå. Ja, man har knappt haft tillgängliga högerbackar den här säsongen. Ja, laget är påverkat av en tragisk död. Ja, det har aldrig varit svårare att göra mål i Premier League.

Det finns många faktorer som bidrar till att den här säsongen inte går som man tänkt sig. Men det finns gränser för hur dåligt det här skulle bli. Det finns världsklasspelare i varje led, flera stycken. Liverpool är nu grymt lyckligt lottade att andra lag också snubblar, och att man faktiskt är med i kampen om Champions League även nästa år.

Om vi tittar på siffrorna – de helt absurda siffrorna – som inte känns verkliga när man läser dem i samband med Liverpool.

– Första gången sedan 1953 man har förlorat fem hemmamatcher i rad.

– första gången sedan 1965 som man har gått på två raka ligaförluster med tre mål eller mer. Och vi måste tillbaka ännu 20 år för att hitta när man senast förlorade med 3 mål i tre raka matcher (!) i rad.

– 9 förluster på 12 matcher, den värsta sviten på över 70 år. Det blev 6 förluster på 7 ligamatcher, något som inte hänt sedan 1902.

– Första gången sedan 1934 som man förlorar med tre mål utan att göra mål i en inhemsk cup.

– Första gången klubben inte klarar att slå någon av de tre nyuppflyttade lagen på Anfield.

– Vi har släppt in fler sena segermål än något annat lag någonsin i Premier League. Och vi är uppe i ett tvåsiffrigt antal ligaförluster under en och samma manager/tränare för första gången sedan 2014.

– Totalt 18 förluster under kalenderåret 2025. Ett sämre poängsnitt än tiden under Roy Hodgson. Året man surfade in till serieguld. Även motståndare skriver historia mot oss. Som när PSV vann på Anfield för första gången på över 100 år, och Nottingham Forest gjorde detsamma efter 55 år. Samma vecka.

Det här är inte bara en dålig period. Det är historiskt svagt.

Vakna upp, Liverpool!

Det märks på spelarna. Det märks på supportrarna. Det märks på motståndarna, som pratar om hur lätt det har blivit att komma till Anfield. Hur mycket tid man plötsligt får.

Klubbens egna spelare gör intervjuer där de säger att de inte kan säga vad de tänker, samtidigt som Salah säger exakt vad han tycker. Ledartyper som Jones och Robertson är på väg till Tottenham på deadline day.

Nu måste någon i ledningen vakna. Det här kan inte få fortsätta i hopp om att det ”löser sig”. Jag är trött på att slösa bort enstaka säsonger. Tiden rinner ut, och det står alldeles för mycket på spel. Både sportsligt och identitetsmässigt.

Liverpool har historiskt varit en klubb som agerar innan krisen är ett faktum, inte efter att skadan redan skett. Nu känns det tvärtom. Nu ligger vi efter. Reagerar istället för att styra utvecklingen.

Något måste hända kring Arne Slot. För det här handlar inte längre om tålamod eller process. Det handlar om riktning. Och just nu finns det ingen tydlig riktning att se. Om inget händer snart är inte frågan var den här säsongen slutar, utan hur långt ner vi har fallit innan någon faktiskt ingriper.

Vakna upp, Liverpool. Ni håller på att förlora något mycket viktigare än poäng. För det här handlar inte längre bara om resultat. Det handlar om identitet. Det handlar om tillhörighet. Det handlar om att bevara bandet till supportrarna som klubben alltid byggts på.

Klubben behöver ett skifte, ”We have to change from doubters to believers”.