– Den största och bästa jag upplevt

Chocken var som sagt inte densamma. Det var ingen käftsmäll. Det är inte så mycket ovisshet. Och jag måste inte vrida och vända på ett varför. Men det förändrar inte hur det klumpades i magen ändå. Ett Liverpool utan Mohamed Salah? Vad är det ens?

När Mohamed Salah anslöt till Liverpool under sommarfönstret 2017 var vi fortfarande en klubb som letade efter att bli oss själva igen. Jag var 30 år men hade aldrig fått se Liverpool vinna ligan. Jag var väl för ofokuserad som treåring helt enkelt.

Liverpool 2017 var ett Liverpool som oftast hade förlorat. Men där man kanske började ana tendenser av något nytt.

Steven Gerrard hade personifierat vad Liverpool är och var i alla dess mjuka värden. Han hade vandrat sida vid sida med klubben och säkerställt att den aldrig vandrade ensam. Han hade levt de ord vi sjunger tillsammans. Han lärde en att man kan älska något även i stunder när de sportsligt kanske förtjänar det som minst.

Men samtidigt saknades något. Ligatiteln. Liverpools plats som bäst i England. Det som generationerna före min förklarade att Liverpool var. Englands bästa lag.

Jag fick växa upp och se Manchester United vinna titel efter titel. Jag fick se oligark-pengar göra så Chelsea blåste förbi. Och när vi väl var nära en ligatitel då föll vi ändå. Ordagrant.

Var det inte Federico Macheda 2009 så var det Demba Ba 2014.

Drömmar som kom – men försvann 

Fernando Torres kom med en flärd som fick en att drömma. Luis Suarez med grinta som så när skulle ta oss igenom bergväggen. Philippe Coutinho kom med de mjukaste fötter som Anfield skådat.

De var stjärnorna som kom. Men gick. De som såg Liverpool som en mellanlandning mot deras slutdestination. Ett Liverpool man behövde lämna för att få vinna.

Med Jürgen Klopps intåg förändrades såklart mycket. Från att tvivla till att tro. Allt det där vet ni. Men vi behövde någon som skulle personifiera det med. Som skulle personifiera att man kan komma till Liverpool för att vinna. Inte bara för att spela till sig nästa flytt.

Mohamed Salah kom. Blev bäst. Och stannade.

Redan första säsongen satte han ner foten. 32 ligamål på 36 ligamatcher.

Elva mål i Champions League.

Från åttondelen borta mot Porto, till dubbelmötet med Manchester City och pulvriseringen av Roma på hemmaplan. Till att vi alla fick vallfärda till Kiev.

Mohamed Salah kom in som katalysatorn som tog Liverpool ut i stratosfären. Ett superproffs både på och utanför planen. En individualist som ledde andra genom att hela tiden gå längst fram i ledet. Det som nu alla hyllningar från medspelare av både idag och förr vittnar om. Det har varit en ära för alla att dela både omklädningsrum och plan med honom.

När Mohamed Salah sprang in både 1-0 och 2-0 mot Roma i den där Champions League-semifinalen 2018 stod jag på The Kop. Eller stod och stod. Jag svävade. Jag var i minna drömmars himmelrike. Jag fick nypa mig i armen.

Från samma läktarplats hade jag sju år tidigare sett Liverpool spela 0-0 mot Braga och åka ur Europa League. I jakten på avancemang slängde vi in Jay Spearing och David Ngog. Det var som om man plötsligt upplevde färgfilm för första gången.

Tack för alla äventyr

Resan som följde, till ett soldränkt Kiev – och med min första chans att uppleva en Champions League-final på plats – var något av det bästa genom alla mina år som supporter. Hur det slutade för Mohamed Salah minns alla. Hur det slutade för Liverpool behöver vi inte ta oss igenom igen.

Men det som var så speciellt under dessa år, det var att man var övertygad om att vi skulle få nya chanser igen.

Och jag får erkänna att jag slet med den märkliga känslan. Vi var ju losers som aldrig vann. Vi hade vid den här tidpunkten fortfarande inte vunnit. Vi hade förlorat både en Ligacupfinal och Europa League-final under Klopps första år. Plötsligt spelade vi Champions League-final och förlorade igen. Man borde väl känt rädsla över att vi gick miste om konfekten när vi nu släpat oss hela vägen hit? Men även här var det Mohamed Salah som var min snuttefilt. För han skulle ingenstans. Han skulle inte lämna som ett one season-wonder. Han hade inte kommit till Liverpool för att studsa vidare. Han var här för att vinna. Och vem är jag då att ifrågasätta det. När jag istället bara kunde luta mig tillbaka och följa med.

Vad som väntade där efter det minns ni alla. Ännu bättre ligaform. Ostoppbara i Champions League. Från 97 ligapoäng som inte räckte till en ligatitel till att Mohamed Salah dundrade in straffen på Wanda Metropolitano bakom Hugo Lloris.

Och sen skulle det bara fortsätta.

Mohamed Salah hade fått sällskap av Virgil van Dijk efter ett halvår. Av Alisson sommaren efter. Självklart är de flera hjältar som gemensamt utgjort fundamentet för det Liverpool-lag som en hel generation supportrar kommer att hålla som sitt bästa genom alla tider. Men det var Mohamed Salah som tog första steget. Och sen aldrig slutade gå.

Rekorden talar för sig själv

Mohamed Salah är Champions League-vinnare med Liverpool. Han har ytterligare två finaler. Han är dubbel ligamästare till trots för att både 93 och 97 poäng inte räckt vid andra tillfällen. Han har vunnit Ligacuper, FA-cupen, Community Shield, Supercupen och VM för Klubblag. Han har vunnit allt.

Han har fyra skytteligatitlar, dubbla vinster som bäste framspelare och rekordmånga Player of the Year.

Skulle jag fortsätta lista individuella rekord kommer supporterklubben få höja medlemsavgiften för att ha råd med nya servrar.

Steven Gerrard lärde mig vad Liverpool är i grunden. Mohamed Salah visade mig vad Liverpool kan vara när det är som bäst.

Vi är en klubb som haft äran att uppleva spelare som Dalglish, Rush, Barnes och Hansen. Och hur rankar man ens vem som var bäst? Eller störst?

Beroende på vem du frågar, hur gamla de är – och vad de har upplevt – får du antagligen olika svar.

Men frågar du mig. En 38-åring som till slut fick stå på Anfield och se oss krönas till bäst i England. Stå på Wanda Metropolitano och se oss krönas till bäst i Europa. Och stå på Khalifa International Stadium och se oss krönas till bäst i världen. Då går det inte att svara något annat än Mohamed Salah. Konstanten och ledstjärnan. Den största och bästa jag upplevt.

Tack för showen. Och låt oss dansa en sista dans i vår.