Det är som att alla håller andan – i väntan på en käftsmäll

Jag vet inte om det är verkligheten eller kritiken som jag blundar för. Det behöver inte finnas en motsättning i de två alternativen egentligen, men någonting pågår här som är väldigt svårt att sätta fingret på. Det är som att hela Liverpool håller andan i väntan på en käftsmäll eller en “great escape”. 

Han är lika gammal som mig men har hunnit med 15 besök på Anfield, norrmannen som jag glömde fråga namnet på men som var mån om att få bjuda på en öl och prata om hur Arne Slot behöver lämna den här klubben illa kvickt. 

Gemenskapen på Taggy’s

“Vad menar du?”, frågar jag, samtidigt som jag inser att jag precis initierat ett samtal som jag inte är särskilt intresserad av. Jag och flera ur vår fina supporterklubb hade precis anlänt från Taggy’s, ett stenkast från Anfield, där ingenting om vart den här klubben står just nu kunde stå i vägen för gemenskapen. I timmar innan avspark pratade vi Liverpool - både då och nu - och lät glasen slå i varandra när vi delade samma upplevelse. 

Det händer någonting här i Liverpool. Diskussionerna är mildare. De är vänligare. Samtidigt är de nära - det finns en förståelse och en blind tro till att de som trots allt sitter på makten vet vilka åtgärder som behövs bättre än vi från läktaren och tv-soffan. 

Den vänliga norrmannens utspel blir en påminnelse om att det pågår en närmast existentiell diskussion om vem som ska stå där på långsidan. För en stund dras det varma täcket som är den gemenskap som finns här bort och en iskall vind sveper över en. “Jag hade gjort ett bättre jobb”, hör jag en liten bit bort ifrån. Jag börjar ta allt större klunkar för att kunna fly verkligheten. Inte tack vare alkoholen, utan för att bortom dörren står laget och värmer upp för fullt och för mig är det fortfarande så barnsligt häftigt att få se Virgil van Dijk på riktigt. 

Jag såg otroligt mycket fram emot den här resan för det är svårt att fly tongångarna på distans en säsong som denna. Allting handlar bara om en enda sak - vem ska egentligen få sparken? Min upplevelse har alltid varit att det är annorlunda här i Liverpool - folk söker svar snarare än att kasta ur sig dem. 

Men faktum är att det är annorlunda nu. Det är inte en förbjuden fråga att ta i längre. Inte ens här. Den där varma filten rycks bort mest hela tiden och börjar bli mer och mer av ett irritationsmoment. Istället har ångesten lagt sig över alla som en blöt filt. 

Det är som att staden inte längre kan hålla tillbaka känslorna när klockan börjar ticka mot 90 minuter. Allt fler vevar med armarna att laget ska våga anfalla och ett par löjliga domslut skapar för en kort stund en tillstymmelse av atmosfär. Det är så tyst på Anfield att jag hör norrmannens “han måste få sparken…” eka i huvudet. 

Pojken och Salah

Jag behöver påminna mig om vart det är jag är och vad det är jag ser. Bredvid mig sitter en pojke i sex - sjuårsålder. Han bär den gröna målvaktströjan, men med Mo Salahs namn. I handen håller han en lapp med en vädjan om att få Salahs tröja. Han har under hela matchen plockat upp den när Salah påbörjat sin uppvärmning. Till slut vänder sig Mo mot publiken och ser ut att vinka mot pojken. Mamman lyckats filma hela förloppet och skickar snabbt iväg videon till sociala medier med texten “the excitement of seeing Salah for the first time”. 

Jag fastnar med blicken pinsamt länge, men det här är någonstans också ett tydligt exempel på att det är svårt att avgöra om det är spel på planen eller inte. Vore det inte för de tveksamma domsluten hade det nog också förblivit så. När matchen blåses av går ett burop genom alla Anfields sektioner - det är som att till och med bortasupportrarna stämmer upp i missnöjet över att det här var allt de fick.

När allt plötsligt brister

På väg ut från arenan möter jag norrmannen igen och han behöver inte ens öppna munnen. Hans ögon säger mig allt han tänker om Arne Slot och det här laget. Snart börjar alla prata om Dominik Szoboszlais intervju efter matchen där han går hårt åt laget. Supporterprofiler både lokalt och internationellt börjar prata om den sämsta insatsen på hela säsongen. Folk visar på sina telefoner och frågar “har du sett vad han sa?”. Till slut orkar inte ens molnen hålla sina droppar tillbaka.

Jag hade inte tänkt på det här, om det inte var för en man på Taggy’s som berättade att så fort trubaduren sjöng Diogo Jotas sång började solen skina. “Vi vinner idag. 4 - 0”, sa han glatt. “Man ska aldrig underskatta symboliken i sånt här”.  

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att sätta fingret på vad som händer här och vad som är rätt och fel. Jag och många med mig skrev redan i november att det nog är så här det kommer att se ut resten av säsongen. Ett steg framåt, ett steg bakåt. Har vi tur kanske vi tar två steg framåt och bara ett steg bakåt. 

Inte kul längre

Det enda som känns givet just nu är att Liverpool kommer att hålla sig ovan ytan, men inte bemöda sig att ta sig ur vattnet - trots att både stegen och händer sträcks fram. Känslan just nu är att striden om den där Champions League-platsen kunde varit avgjord nu om spelarna bara ville det. De hade kunnat lyfta blicken och fokusera framåt istället för att omvandla varje match till en seriefinal. Tredjeplatsen är liksom där, det är bara att gå ut och spela en OK match och vi klarar det, ändå ska det enkla göras så väldigt, väldigt svårt. 

Jag tror fortfarande att Liverpool löser det här och likaså att Liverpool kommer att vinna titlar igen, med Arne Slot. Men det är skör mark som klubben går försiktigt fram på. Livlinorna är nog slut nu - det vet Anfield och av Dominik Szoboszlai att döma så vet även spelarna det nu. Kanske är det nu säsongen börjar, nu när det inte ens är kul längre. 

Av Kalle Kovács

En snäll påminnelse till er som glömt medlemsavgiften!
Bli medlem/abonnera på LFC.se
- 299 kr/år (25 kr/månad eller 0,82 öre/dag)
- 99 kr/år för familjemedlem