– Fick vad vi förtjänade, igen!

Chelsea och Crystal Palace gjorde 2-1-mål djupt in på stopptid i höstas. Bournemouth och Manchester City har avgjort lika sent i närtid. Addera hur Leeds stal poäng på Elland Road och Fulham gjord detsamma på Craven Cottage – och det är nio (!) tappade poäng efter att klockan passerat 90.

När det händer en gång kan man prata om otur. Två? Kanske. När vi lyckats förlora fem matcher på stopptid och tappat poäng i ytterligare två måste där finnas gemensamma nämnare. Och det finns det såklart.

Addera hur Sunderland var ett Federico Chiesa-hemjobb ifrån att göra ett 2-1-segermål på Anfield i december och hur Harry Maguire nickade in 2-1 till Manchester United i den 84:e minuten i höstens rivalmöte så har vi nu bevisbörda så det räcker och blir över.

Här har vi totalt nio matcher som berättar mer eller mindre samma historia. Och med en dåres envishet låter vi idiotin upprepa sig gång efter annan.

Samma film – vecka efter vecka

En usel första halvlek. Långsam och passiv. Och som ett brev på posten ett underläge med 0-1. Startskottet för den okontrollerade jakten.

Visst. Mot Manchester City tog vi ledningen. Men hade vi egentligen förtjänat det? Minns ni de första 45? Och att Dominik Szoboszlai ska skjuta hästsparkar är kanske inte överst på listan av säkra sett att vinna fotbollsmatcher. Vi låter City vara vad den kan få vara helt enkelt. En stormatch svävandes i sin egen sfär.

Leeds då, säger ni. Där ledde vi väl med 2-0? Absolut. Och gott så. Men hux flux bjöd vi in dem genom att ge bort en straff, bli nervösa… och så var det 2-2. Och operation desperation ska därmed inledas. Och när vi väl gör 3-2 där har vi sen ingen struktur för att se matchen över mållinjen. Och pang, 3-3!

Det var samma sak någon vecka senare mot Fulham. 0-1 tidigt som vi visserligen vände hela vägen till 2-1. Men bara för att ofokuserat sen Harrison Reed trycka in 2-2 sekunder senare.

I de sena förlustmatcherna mot alla övriga motstånd har det varit samma film som spelats upp framför en. Den slöa starten, underläget, hur vi tvingas jaga, rasera vårt ramverk – och den därmed alldeles för enkla vägen för motståndet att ändå komma ut med längsta strået till slut.

Chelsea? 0-1 som blev 1-1 innan vi förlorade med 1-2.

Palace? 0-1 som blev 1-1 innan vi förlorade med 1-2.

Manchester United? 0-1 som blev 1-1 innan vi förlorade med 1-2.

Bournemouth? 0-2 som blev 2-2 innan vi förlorade med 2-3.

Wolves? 0-1 som blev 1-1 innan vi förlorade med 1-2.

Addera som sagt Sunderland hemma där vi hamnar i underläge 0-1, jagar ikapp till 1-1 och behöver bryta på mållinjen för att inte se filmen upprepa sig även där.

Varför gör vi inget åt det?

Fördelen med att förlora matcher på samma sätt borde vara att man enklare lär sig av sina misstag. Men till en dåres envishet verkar Arne Slot vägra att göra det.

Det är många som tycker att spelarna är de som ska ha störst släng av sleven. ”Är det Arne Slots fel att Alisson rensar rakt i gapet på en Wolves-spelare?”, säger någon. ”Är det Arne Slots fel att Cody Gakpo rensar en egen boll på mållinjen?”, frågar en annan.

Självklart är det inte Arne Slot som spelar (tur är väl det). Men när vi upplever samma sak, vecka efter vecka. Då grundar sig allting såklart i strukturella problem.

Det är en uppenbart att Arne Slot har en grundinställning som handlar om att låta 45 minuter av en fotbollsmatch försvinna. Vi kan klaga på Arsenal för att de bränner en minut vid varje hörna. Men tänk att vi har en tränare som helst av allt vill att det inte händer någonting under matchens första hälft. DET är anmärkningsvärt.

Igår möter vi ligans sämsta lag. Ett lag som länge såg ut att takta mot en historiskt låg poängtotal. Ni kan komma och säga att de ryckt upp sig på slutet, tagit någon poäng här och där… men fakta är fakta. Wolverhamptons totala poängskörd fram tills hit säger exakt allt du behöver veta om motståndet.

Ändå. IGEN. Kommer vi ut och spelar med hängslen och livrem. Långsamt. Idéfattigt. Idélöst om jag ska vara ärlig. Sidled, sidled, sidled. Kanske börja om i backlinjen? Gå till ytterforward som kan alibilöpa in centralt för att sedan droppa tillbaka bollen till backlinjen. Låt helst bara halvleken ta slut. Det är så oerhört svårtsmält att förstå vad vi försöker göra. Och framförallt, som historien visat oss hela säsongen – det är så otroligt riskfyllt.

Om du frågar Wolves inför match om de vill spela 90 eller 45 minuter mot de regerande mästarna? Vad väljer de då? 45 såklart. Hälften så länge att freda sitt fort. Perfekt med tid för en omställning eller två. VARFÖR utnyttjar vi inte all den tid som ges? Det går verkligen bortom mitt förstånd.

Tappat fokus och ökad risk

I det långsamma tempot växer till slut också riskfaktorn. Antagligen ur samma spektra som att risken för en bilolycka ökar om du suttit och kört rakt fram, i samma hastighet, genom hela natten. Tid har passerat. Men inget har egentligen hänt.

Dessutom växer den individuella frustrationen av att vi inte gör något. Till slut slås idiotpassen i ren tristess. Till slut kliver en mittback ur sin position för att den helt enkelt inte orkar stå och se på den målarfärg som torkar framför.

Vi spelar just nu en fotboll som får spelarnas hjärnor att stängas av – och supportrars ögon att vilja blunda.

När väl misstaget kommit startar fas två. Den desperata och dumdristiga forceringen. Den som faktiskt gett resultat mot just Chelsea, Crystal Palace, Manchester United, Bournemouth, Sunderland… och Wolves igår. Vi kan ju uppenbarligen göra mål när vi lossar lite på knutarna. Problemet är bara obalansen vi står med när målet har gjorts.

Liverpool lever just nu på endast total kontroll eller totalt kaos. Och det är uppenbart hur uselt det fungerar. Kontrollen skapar inga chanser. Kaoset skapar… men åt båda håll. Och allt blir ett rent lotteri.

Behöver vi jaga en match kan du numera vara ganska säker att vi kommer behöva offra för mycket för att kunna göra det kontrollerat och behärskat. Det är som att det saknas en mognad. Ett ansvarstagande. Det är som att tränaren efter en övning med begränsade touch, invecklade regler om hur och när och var man får passa plötsligt släpper upp spelet och säger ”NU ÄR DET FRITT” – och ingen bryr sig längre om laget. Det har betalat sig med kvitteringar nästa varje gång – men det har som sagt straffat oss igen lika kort därpå. Varje gång.

Vad hände med att gå för strupen?

Listan över motståndare där vi sett denna film upprepa sig är också det som irriterar mig mest. Sunderland och Manchester United på hemmaplan. En nykomling och ett dyfunktionellt Amorim-lag. Crystal Palace, Fulham, Bournemouth och Wolves på bortaplan. Det här är lag vi ska köra över. Det där är inte lag som ska få andas i 45. Vi ska gå rakt ut och gå för strupen. Det är ju uppenbart att alternativet inte funkar?

Addera Burnley, Sunderland och Nottingham på bortaplan. Där vi lyckats dra de längsta stråna. Jag antar att det är bevisen på lyckad gameplan enligt Slot. Hålla nollan så länge det går. Hoppas på en fast situation. Mot BURNLEY, SUNDERLAND och NOTTINGHAM? Nej, ni hör ju hör det låter.

I diskussionstider kring rolig fotboll, välförtjänta vinnare och vad som egentligen är viktigt för en som supporter är det uppenbart att det vi just nu upplever är bortom räddning. Det är varken vägvinnande eller roligt. Det är fegt, passivt och ändå sårbart. Det är förkroppsligat av spelarinsatser som Cody Gakpos. Menlösa. Slumpartade. Och med en tå på fel ställe.

Vi är inte ett ramstarkt Arsenal som kanske kan leva på att hålla nollor och nicka in hörnor. Vi är Liverpool. Med en annan identitet. Kan någon förklara det för Arne Slot? Och hälsa att vi förväntar oss mer. Mycket, mycket mer.