– Det var droppen för mig

Efter 25 omgångar ligger Liverpool sexa i Premier League. Hade Dominik Szboboszlai inte dragit Haaland i tröjan och Craig Pawson följt regelboken slaviskt hade vi legat sjua. En plats bakom Brentford. Ett Brentford dit vi sålde vår reservkeeper, dit vår titelvinnande kapten som hunnit checka ut i Saudiarbien gick… Ett Brentford som tappade Yoanne Wissa, Bryan Mbeumo och Christian Nörgaard. Och på det en hel ledarstab.

Tillsammans med detta Brentford står Liverpool efter 25 omgångar på 39 poäng.

Man insåg som sagt tidigt att Liverpool aldrig skulle kunna försvara sin titel. Efter slutminutsförlusten mot Crystal Palace föll vi ner i en avgrundsdjup svacka och förlusterna radades upp under hela hösten. Säsongen tog slut innan den ens kom igång.

Min kritik mot Arne Slot där och då behöver vi inte återkomma till just nu. Men tro mig. Vi kommer dit igen.

För samtidigt som ligaspelet var vad det var – alltså långt från godkänt – så studsade vi tillbaka resultatmässigt i Europa. Förlusten mot PSV var ett lågvattenmärke men efter 1-0 på San Siro, 3-0 i Marseille och med hela 6-0 mot Qarabag kunde vi konstatera att Liverpool gick i mål som trea i ligafasen, kan vila sig över play off-rundorna och kommer ha en hemmaplansfördel genom att avsluta på Anfield i både åttondel och eventuell kvartsfinal. Minst.

Jag var på plats både på San Siro och Velodromen. Jag valde efter mina dagar i Marseille att glömma vad som pågår ”hemma” i England. Jag satte ligaspelet på paus. Jag tänkte naivt att Topp 5 (som lär krävas för Champions League nästa år) det löser sig av bara farten. Inte ens Arne Slot kan väl misslyckas? Inte kan väl så här mycket grundkvalitet klappa igenom så fullständigt?

Men som jag inledde med i ingressen var jag nog naiv, arrogant och dum. Avståndet till Aston Villa – som jag sportsligt egentligen ser störst chans att vi skulle kunna komma ikapp – har nu hunnit bli hela åtta poäng. Och vad talar för att vi är åtta poäng bättre än Aston Villa härifrån och in i mål? Inget. Samtidigt har Manchester United och Chelsea fått fullträff på sina tränarbyten, tagit fyra raka ligasegrar var och har nu ett försprång på fyra respektive fem poäng. Tänk alltså att detta Manchester United, som letts huvudlöst av Ruben Amorim under stora delar av säsongen, är fem poäng före oss nu… hur fan gick det till?

Blir resor till Bulgarien om det fortsätter så här

Går du till spelbolagen för en ögonblicksbild av styrkeförhållandena i Champions League-jakten är det tydligt. Liverpool är inte längre favoriter till att knipa en biljett till Europas finrum. Vill det sig väl ska vi snarare åka med Florian Wirtz och Alexander Isak till Europa League-arenor i Norge, Ungern och Bulgarien nästa säsong. Är det så vår ledning vill ha det? Var det så de tänkte när ligamästarna värvade för fem miljarder? Jag skulle inte tro det.

Som supporter har jag svårt att på allvar engagera mig i jakten på en Champions League-plats. Det må som sagt låta bortskämt och arrogant. Men jag tycker fotboll spelas för att vinna. Och när man inte vinner, då tävlar man bara om att vara minst dålig. Jag förstår samtidigt att det där är en tanke som inte går att ha bortom den reptilfungerande supporterhjärnan. Alla som faktiskt har ett operativt och riktigt ansvar för den här klubben måste såklart tänka annorlunda. De kan inte ge upp halvvägs.

Sämre än Roy Hodgson

På Liverpools 20 senaste Premier League-matcher har vi tagit sex segrar. Vi har kryssat sex och förlorat åtta. Vi har tagit 24 poäng. För kontext så tog Roy Hodgson 25 poäng på de 20 matcher han ledde Liverpool. Något vi alla kunde enas om var på väg rakt in i fördärvet. Så varför blundar man nu?

Det uppenbara – och som en del fortsätter argumentera kring – är att Arne Slot är en Premier League-vinnare. Och som att han därmed förtjänar rätten till en andra chans. Att ett steg fram och ett steg bak bara tar honom dit han var när allting skulle ta sin början för två år sedan. Men jag köper inte det. Speciellt inte när man tar in det större perspektivet.

Hade Steven Gerrard inte halkat mot Chelsea den där vårdagen 2014 hade Liverpool blivit ligamästare under Brendan Rodgers. Om samma supportrar fått bestämma 1,5 år senare hade det kanske varit argumentet för varför Rodgers skulle få vara kvar lite till och vi skulle gått miste om Jürgen Klopp. Jag får kalla kårar av att bara skriva det där.

Arne Slot ska inte förminskas i Liverpools ligaguld, men vi bör vara försiktiga med att överdriva hans betydelse. För det ser faktiskt mer eller mindre likadant ut denna säsongen som förra. Med undantaget att Mohamed Salah har nio ligapoäng just nu, kontra 34 (!) vid samma tidpunkt i fjol.

Där har ni den enskilt överlägset största anledningen till att Liverpool vann guld. Och det finns ingen annan som riktigt konkurrerar.

Man har gett upp i supporterled

Igår, med fem timmar till matchstart, fick jag en notis i min telefon. Från Liverpools biljettkontor. Orden löd att alla med en ”biljett-credit” från förra säsongen nu hade tillgång till ”late availability” för att köpa sig en plåt till matchen.

För den som inte reser frekvent till Anfield eller som, när man väl gör det, tar hjälp av andra för att lösa biljetter kanske detta både låter som rena grekiskan och något som är svårt att sätta in i kontexten av Liverpools mående den 9 februari. Men de som vet, de vet.

Under alla år med Jürgen Klopp var det omöjligt att plötsligt komma över en biljett. Systemet har krävt att du varit på minst 13 matcher under föregående säsong för att komma åt biljetter till de största matcherna. Som exempelvis Manchester City på Anfield. Att efterfrågan på biljetter rasat så markant är bara ytterligare att tecken på varför klubbledningen bör agera.

För vad är eventuella KPI:er eller en ”känsla” av att det nog kan bli bra på sikt värda, när det är uppenbart att en majoritet gett upp?

Gårdagens match orkar jag inte ens nagelfara i detalj. Ni såg den väl själv. Hur vi spelades ut under 45 minuter. Hur vi sprattlade till, gavs hopp av en fenomenal frisparkskanon för att sen falla ner, falla tillbaka och falla ihop. När Haaland till slut slog in straffen tangerade vi det negativa Premier League-rekordet för flest övertidsförluster under en säsong. Ett bottenrekord vi nu delar med rekordusla upplagor av exempelvis Watford.

Hur kan mästarna ha blivit mentala… möss?

Rundabordsamtalet var droppen för mig

Spelarna tror inte på detta. Och supportrarna gör det inte heller. Men ledningen vill varken se, höra eller agera. Istället sjösatte de under förra veckan det mest patetiska försök till räddningsaktion jag någonsin skådat. Det sponsrade rundabordssamtalet.

Arne Slot, Richard Hughes och Billy Hogan satt i en halvtimme och ryggdunkande varandra. Förklarade varandras förträfflighet och växlade mellan att berömma tränargärningen, sportcheferiet och klubben som helhet. Jag skämdes medan jag tittade.

Samtidigt ser jag att tongångarna från andra supportrar är det omvända. Att det där samtalet gav folk hopp och tro. Det lämnas såklart till var och en och gör vad man vill av kommunikation. Men för mig var detta ett verk signerat klubbens propagandaministrar och bland det absolut värsta exemplet av hur fel man kan läsa ett rum.

Hade man velat kommunicera i dessa tider hade man kunnat göra det hedervärt med inbjudna supportrar runt det där bordet. Tagit emot de tuffa frågorna. Förklarat sig utförligt. Lagt fram visionen. Pekat på vart vi måste förbättras.

Nej, det där var en märklig jävla kulle att släpa upp sig själv på.

Jag sa för några veckor sedan att mitt fokus nu helt ligger på Champions League. Att vi över nittiominutare hit och dit faktiskt kan åstadkomma något. Och jag lever kvar vid den drömmen. Jag är supporter med reptilhjärna och får därför göra det. Men om vi vill ta seriöst på uppgiften att säkra Champions League-spel till nästa säsong måste någon annan ta sig an uppgiften att byta ut vår huvudtränare.

För om vi fortsätter med Arne Slot spelar vi Europa League mot Ludogorets i höst. Och det kan inte ens ett rundabordssamtal snacka oss ur.