– Nu ska jag tillåta mig att drömma

Liverpool har spelat långsamt. Temposvagt. Kontrollerat på ett sätt som mer känts hämmande än tryggt. Bollinnehavet har varit vårt, siffrorna har varit snygga, men hjärtat har slagit långsammare för varje sidledspassning.

Motståndarna har sjunkit. Blocken har blivit lägre. Straffområdena har stängts till. Och vi har stått där utanför, tittat in – men utan någon nyckel.

Det har pratats om det så mycket så att det nästan blivit en självklar sanning. Att vi inte får hål på lagen i ligan. Att matcherna känns tråkiga. Att något saknas.

Och jag har varit en del av det där. Mer än så. Jag har varit högljudd. Rastlös. Otålig.

Jag har ifrågasatt riktningen, idéerna och framtiden. Jag har tänkt mer på slutstationen än på resan. Mer på vad som kommer efter än på vad som faktiskt sker här och nu.

Kanske har jag haft rätt i vissa farhågor. Men kanske har jag haft fel i tajmingen.

För samtidigt som Premier League-spelet utvecklat sig till en lång serie av upprepad frustration, har Europa viskat om något helt annat. Europa har varit en påminnelse. En kontrast. Ett eko från en annan version av Liverpool Football Club.

Jag var på plats i Marseille igår. På mäktiga Velodromen. Och det var som att kliva in i ett annat tempo, en annan rytm och en annan berättelse. Ljudet. Ljuset. Intensiteten. Ett De Zerbi-lett OM som inte kröp ihop, inte väntade, inte förstörde – utan som vågade. Som gick toe to toe. Och i den öppna fotbollen såg jag ett Liverpool jag vill se mer av.

Ytor uppstod där det annars varit stängt. Löpningar fick mening. Passningar fick fart. Liverpool såg ut som ett lag som framförallt kände igen sig själv igen.

Naivt av Marseille? Ja, förmodligen. Smart av De Zerbi? Knappast.

Men det är just den typen av ”naivitet” som Europa är fullt av. Lag som tror på sin idé. Lag som vägrar kompromissa. Lag som hellre förlorar en match än spelar fegt och förlorar sig själva.

Och i den fotbollen kommer Liverpool alltid kunna prestera högklassigt.

För när fotboll reduceras till sin enklaste, mest brutala fråga – vilka har de elva bästa spelarna på planen? – då kan vi slå nästan vem som helst. När kvalitet får styra. När mod möter mod. När matchen inte handlar om att låsa ner, utan om att öppna upp.

Men när verkligheten är cynisk, låg och beräknande – då är vi sårbara. Då saknar vi verktygen. Då saknar vi variationen. Då saknar vi förmågan att göra det fula, det enkla, det nödvändiga.

Och därför finns såklart dessa frågetecken kvar. Det är där min misstro till projektet på lång sikt lever. För Premier League kräver något annat. Något hårdare. Något mer kompromisslöst. Något som gör att du kan vinna även de där matcherna i november när regnet faller och motståndaren inte har minsta intresse av att delta i en fotbollsmatch.

Det är kanske därför ett tränarbyte i sommar fortfarande känns logiskt och rimligt.

Men fotboll är inte alltid logisk. Och supporterskap är definitivt inte rationellt.

För jag var i Milano och såg oss besegra Inter.
Jag var i Marseille och såg oss besegra OM.

Det går inte att snacka bort. Det behöver inte analyseras sönder. Det är något som händer med Liverpool i Europa. Något som vaknar. Något som alltid funnits där; oavsett tränare, generation eller form.

Det här är en klubb vars emblem bär tyngd. En historia fylld av minnen. Smärta. Mirakel. Vändningar som inte borde vara möjliga. Kvällar som fortfarande får hjärtan att slå snabbare, decennier senare.

Europa vet vad Liverpool är. Europa minns.

Så i en ligasäsong som aldrig riktigt blev vad man hoppades på, är det kanske ändå dags att släppa taget om framtidsångesten för en stund. Att parkera analysen. Att låta hjärtat få företräde framför huvudet.

Det är dags att drömma. Drömma om Europa. Drömma om Champions League. Drömma om nummer sju.

Jag kanske inte tror på Arne Slot som arkitekten bakom nästa stora dynasti. Men jag har bestämt mig för att ge honom chansen här och nu. Jag ska tro på hans lag. På deras förmåga att resa sig i de stora matcherna. På deras chans att bli farliga, obekväma och svåra att slå när allt ställs på sin spets.

Och framför allt tror jag på vad de här kvällarna betyder.

Europakvällar hemma på Anfield. Europakvällar borta i Europa. Strålkastarljus som tänds i mörkret. “You’ll Never Walk Alone” som rullar ner från läktarna. Drömmar som vaknar till liv.

Det är där Liverpool hör hemma.
Det är där vi alltid varit som starkast.

Och vad är ens supporterskap utan drömmar?

Jag är glad att jag åkte till den franska rivieran. Glad att jag stod där och blev påmind om exakt det. För ibland räcker det med en europakväll för att minnas varför man står ut med allt tvivel, all frustration och alla frågetecken.

I Europa bär Liverpools emblem en enorm tyngd.
Och så länge det gör det – så finns det alltid skäl att tro.