Ett tungt ansvar vilar på personer som vägrar prata

Michael Edwards har varit en uppskattad person bakom kulisserna och under en period var känslan att vilken klubb som helst gärna hade betalat summor, annars förknippade med spelare, för att få hans signatur på ett anställningsavtal. Men vid sidan av stod en mindre skara som sa: ”Men vänta nu …”

En maktkamp som förändrade Liverpool

Det här var samma person som enligt uppgifter lämnade klubben efter att han inte kunde enas med Jürgen Klopp. Det uppstod en maktkamp där Jürgen Klopp gick segrande ur striden och där Michael Edwards lämnade klubben. Så här med facit i hand har hans återkomst betytt två saker: hans inflytande är större än någonsin – och Liverpool har inte längre ens en manager, utan en huvudtränare med en bråkdel av den makt som Jürgen Klopp hade.

Där och då, i december 2023 föreslog jag Max Eberl som en kandidat som Liverpool gärna hade fått belåna klubben upp till hjässan för. Om inte annat för att det som Liverpool gjorde så bra under Jürgen Klopp var just det som Max Eberl hade kunnat förvalta ännu bättre under lång tid framöver.

Antalet unga spelare som fick chansen under Klopp och antalet spelare som lyft fram hans karaktär och betydelse för deras karriärer, går nästan inte att räkna. Och är det någon som kan förvalta unga drömmar, så är det Max Eberl.

Tillgänglighet kontra tystnad

Det blev föga förvånande en resa till München för Max Eberl, där han minst sagt gjort ett imponerande jobb och framför allt visat sig vara allt som Michael Edwards inte är. Han är tillgänglig, han är utåtriktad och han räds inte att prata om både med- och motgångar.

Redan inför Michael Edwards andra sejour i Liverpool blev det tydligt att saker och ting inte var som vi tänkt eller hoppats. Det var ingen sportchef Liverpool fick, utan en fotbollschef hos Fenway Sports Group. I stället för att få ordning på Liverpool skulle Michael Edwards nu identifiera en ny klubb för Fenway Sports Group att ta över. I stället skulle det arbetet utföras av Richard Hughes.

Getafe blev det ingenting med för Michael Edwards och Fenway Sports Group. Inte heller Málaga. Bordeaux-förhandlingarna kom knappt i gång, och inte heller ett handfull andra klubbar som rapporterats vara intressanta nog för Fenway Sports Group.

Talanger som fastnat i vänteläge

Och det är här skon klämmer för mig. För låt oss lägga korten på bordet: fortfarande pratar vi om samma talanger som springer runt på AXA i väntan på sitt stora genombrott. Stefan Bajcetic, Trey Nyoni, Rio Ngumoha, James McConnell, Jayden Danns … det är på många sätt som att tiden stått still sedan Michael Edwards kom tillbaka.

Varför blommar inte talangfabriken? Varför väntar vi fortfarande på samma spelare?

Vi vet att Arne Slot vill ha en mindre trupp att arbeta med, och att han är direkt beroende av spelare som han vet att han kan lita på. Det borde inte vara en överraskning för vare sig Michael Edwards eller Richard Hughes, och därför är frågan om vad planen egentligen är högst befogad.

Har planen varit att hitta den där klubben att skeppa iväg våra unga spelare till? Det verkar inte vara särskilt intressant för någon i den sportsliga ledningen att låta dem blomma i den egna klubben, även om Rio fått några minuter och spås en ljus och fin framtid. Dessutom finns det anledning att granska hur väl alla lån egentligen fallit ut.

Fel adressat för kritiken

Under de senaste månaderna har många riktat kritik mot Arne Slot och menat att det är förkastligt att han inte har bättre kontakt med de utlånade spelarna. Citat om hur Jürgen Klopp minsann ringde sina spelare varje vecka plockas fram och jämförs med när Arne Slot säger att han inte pratat med Harvey Elliott.

Det ser inte bra ut, förstås. Samtidigt är Arne Slot huvudtränare för A-laget. Han är inte manager och mig veterligen faller inte ansvaret för utlånade spelare på honom. Hur kommunikationen sedan ser ut med de utlånade spelarna kan jag bara hoppas är minst lika bra – om inte bättre – som under Jürgen Klopps tid.

Om våra utlånade spelare är beroende av att lagets manager, eller huvudtränare, håller kontinuerlig kontakt med dem, då har vi ytterligare ett problem att ta itu med.

Ansvar utan närvaro

Min poäng är att ett tungt ansvar för allt som händer runt Liverpool just nu vilar på två personer som gjort sig totalt otillgängliga. Och det stannar inte vid hur våra talanger tas hand om.

Nyligen pratade Neil Atkinson i The Anfield Wrap om just den här frågan och lyfte hur den sportsliga ledningen agerat de senaste åren. I stället för att återberätta allt Neil sade rekommenderar jag att ni själva tittar (se videon i slutet av krönikan), men kort och gott är det svårt att inte se den hopplösa situation som Arne Slot satts i.

Matcherna är fler. Matcherna är dessutom svårare. Schemat är mer komprimerat och de utmaningar som varje klubb står inför är större. I en sådan tid har Liverpools sportsliga ledning bestämt sig för att ha en trupp med färre rutinerade spelare och sämre bredd på i princip alla positioner.

Det ansvaret kan inte och får inte vila på en person som inte ens får bära titeln ”manager”. Det ansvaret har Richard Hughes och Michael Edwards (bild nedan) tagit på sig och det är också de som bör ställas till svars för varför det blivit så här.

Att kliva fram – innan det är för sent

Jag vill inte att huvuden ska rulla. Jag vill inte att någon person i Liverpool ska få sparken. Men när den sportsliga ledningen tillåter att den egna personalen mottar kritik för deras egna felbedömningar, då skadar det faktiskt hela fotbollsklubben. 

Vi pratar ofta om The Liverpool Way – men gränsen måste rimligen gå där ett hänsynslöst agerande tar vid, där personer som inte borde bära ansvar uppifrån tvingas göra det. Jag säger inte att det är där vi är, men vi rör oss med stormsteg i den riktningen.

Det är dags att kliva fram nu, Michael Edwards och Richard Hughes. Det är hög tid att ta ansvar. Vägen framåt kommer inte att bli enklare. Det saknas spelare i den här truppen, och om det är en sak som är säker så är det att varken Virgil van Dijk, Andy Robertson eller Mohamed Salah har sina bästa dagar framför sig.

Att ersätta de tre – och samtidigt bygga bredd i truppen – kommer att kräva ett hästjobb. Misslyckas Liverpool med det, och väljer att skuldbelägga huvudtränaren för följderna, då är den här klubben förlorad.

Låda utan rätt verktyg

Det krävs ingen raketforskare att förstå att något ansvar offentligt inte kommer att tas, och det är nog bra. Richard Hughes och Michael Edwards ska i första hand se till att truppen och personalen har tillit till dem. Jag tvekar heller inte på att de gör sitt bästa och att det säkert pågår ett arbete som går i ljusets hastighet bakom kulisserna.

Idag är det också tydligt att det inte verkar vara några problem bakom kulisserna och att det finns en tillit och tro till att Arne Slot ska lösa det här – för mig tyder det på att korten internt är på bordet.

På många sätt vilar ansvaret för att våga rikta den här kritiken mot rätt personer på oss. På samma sätt som vi ställer höga krav på spelare ska vi våga göra det mot de som faktiskt styr klubben. Vi måste våga lyfta blicken från planen och vi måste våga se på frågorna större. 

Jag menar inte på något sätt att Arne Slot inte bär något ansvar i allt som pågår runt Liverpool just nu, det finns mycket som han gör som jag ställer mig frågande till. Men faktum är någonstans att den verktygslåda som han har tillgång till nu helt enkelt inte är packad för att utmana om en Premier League-titel.

Avslutningsvis…

Inför matchen mot Arsenal tydliggjorde Arne Slot vad resten av den här säsongen kommer att handla om. När han började prata om att matchen handlade om att visa att Liverpool är ett lag att räkna med i utslagsmatcher blev det tydligt för mig att försäsongen börjar nu.

Och längs den långa resan som väntar ska laget förhoppningsvis få visa, i FA-cupen och Champions League, vad som komma skall. 

Allt annat än en Champions League-plats vore förstås ett stort, stort misslyckande. Men samtidigt tror jag att vi får inse att det kommer att vara trevande och att det sista tvivelaktiga nederlaget nog inte ägt rum – det är dels på grund av misstag från Arne Slots sida, men framförallt på grund av felbedömningar eller – och låt mig nu citera Neil Atkinson ordagrant – “Sheer F*cking Arrogance!” från personer som vägrar prata.

Av Kalle Kovács

En snäll påminnelse till er som glömt medlemsavgiften!
Bli medlem/abonnera på LFC.se
- 299 kr/år (25 kr/månad eller 0,82 öre/dag)
- 99 kr/år för familjemedlem