Stabilitet räcker inte – Arne Slot måste våga igen

Sett utifrån kan ingressen ovan såklart få det att framstå som inkonsekvent och nästan hysteriskt. Som att kritiken mot Arne Slot är ett resultat av känslor snarare än analys.

Men ett lags framtid avgörs inte bara genom resultatrader. Den avgörs genom tempo, mod, igenkänning och i vad man signalerar till både motståndare, sina egna spelare – och såklart sina supportrar. Och där är Liverpool fortfarande ett lag som tvekar. Ett lag som oftare väljer det trygga framför det nödvändiga.

Efter höstens miserabla form gjorde Slot det enda rimliga. Han drog i handbromsen. Försvaret behövde stabiliseras, avstånden kortas, roller tydliggöras. Risktagandet som tidigare gränsade till självskadebeteende ersattes av kontroll. Resultatet går inte att bortse från: åtta insläppta mål på tio matcher är en markant förbättring jämfört med de elva som släpptes in på tre matcher dessförinnan. Och det här är inte slump – det är resultatet av medvetna vägval.

Problemet just nu är bara att planen verkar sluta där.

Fem segrar och fem oavgjorda på tio matcher är tillräckligt för att hålla krisrubrikerna borta, men inte tillräckligt för att inge någon verklig framtidstro. Det är en resultatrad som snarare signalerar ett lag i vänteläge. Ett lag som överlever matcher snarare än tar dem i besittning. Och när vi tittar på offensiven blir det ännu tydligare: femton mål framåt under samma period må vara en indikation på viss förbättring – men 1,5 mål per match är långt ifrån den förväntansribba på offensiv flärd som vi satt i Liverpool.

Särskilt inte när motståndet under perioden inkluderat Leeds, Wolves, Fulham och Sunderland.

Det här laget är fortfarande för lättläst. Förutsägbart. För fegt i sina val. Uppspelen går ofta via samma ytor, i samma tempo, med samma slutdestination. Motståndare behöver inte chansa – de kan vänta. Och det är kanske den tydligaste skillnaden mot ett Liverpool vi en gång kände igen: rädslan att bli straffad verkar just nu större än viljan att straffa.

Avsaknad av spets får inte bli en ursäkt för brist på idéer

Mot Arsenal i går fick vi dock se något som skavt just för att det varit så sällsynt. I andra halvlek såg vi ett Liverpool som faktiskt tog över matchen och dikterade villkoren. Som inte bara reagerade, utan agerade. Ett mittfält som spelade snabbare, rakare, med färre säkerhetspassningar i sidled och fler beslut framåt. Det var inte perfekt, men det var levande. Och det var ett bevis på att kapaciteten finns där – även mot bra motstånd.

Det är exakt därför frustrationen vägrar släppa.

För om Liverpool kan dominera Arsenal under en längre period – varför ser vi det så sällan? Varför är grundläget fortfarande så återhållsamt? Varför känns varje uppspel som om det föregås av ett inre säkerhetsmöte där risk vägs mot konsekvens, snarare än mot möjlighet?

Visst finns det förklaringar. Salah, Ekitike och Isak saknas, och det är inga marginella bortfall. Det är spelare som i sig själva skapar rörelse, oro och beslutsångest hos motståndare. Men avsaknad av spets får inte bli en ursäkt för brist på idéer. Slot måste hitta strukturer som skapar hot även utan sina största namn. Kombinationsspel, ytor mellan lagdelar, rakare första pass – allt det där som gör ett lag svårläst.

Annars reduceras Liverpool till ett system som är alldeles för primitivt och lättläst. Och det offensiva svaret kan inte varje gång vara att använda Cody Gakpo som en extra hörnflagga.

Igår fanns antydningar till något mer dynamiskt. Kerkez och Frimpong tog större kliv framåt, oftare och med tydligare intention. Bredden fanns där, tempot ökade – men boxen stod tyvärr för tom. Inläggen saknade adress. Det blev ännu ett exempel på hur offensiva förbättringar inte får full effekt när de inte synkroniseras med närvaro och mod centralt.

Samtidigt fortsätter det också att vara svårt att förstå varför en spelare som Rio Ngumoha, med x-faktor och högkvalitativ 1-mot-1-kapacitet, inte får fler chanser. I ett Liverpool som skriker efter oförutsägbarhet borde han vara ett verktyg, inte ett experiment man sparar till nödsituationer.

Ibland måste ett lag våga bli lite sämre organiserat för att bli farligare framåt…

Nu väntar ett litet andrum med Barnsley i FA Cupen på måndag – och en match där Slot har utrymme att rotera, testa och inventera en trupp han under lång tid hållit förvånansvärt snäv. Där finns en möjlighet att se vilka alternativ som faktiskt finns – inte bara på pappret, utan i praktiken. Men det är inte där domen faller.

Den faller mot Burnley nästa helg.

För där måste vi faktiskt se ett snabbare Liverpool. Ett dynamiskt, levande och böljande Liverpool. Där måste Arne Slot visa att de här 45 minuterna mot Arsenal inte var en tillfällig avvikelse, driven av ett tillåtande Arsenal som bekvämt lät oss se övertygande ut – utan att egentligen vara när att göra mål.

Att de där 45 minuterna igår var början på en riktning. En tendens. Något att bygga vidare på.

Stabilitet är en nödvändig grund. Men i Liverpool har den aldrig varit ett slutmål.

Och om modet uteblir igen, om offensiven fortsätter att kvävas av försiktighet och rädsla för misstag, då spelar det ingen roll hur lång den obesegrade sviten blir.

Då går vi – långsamt men oundvikligen – ändå mot en separation till slut.