Nio matcher utan förlust – men vad gör det?

Inför säsongen blickade många mot den här perioden och såg framför sig det, på papperet, enklaste vinterschemat på många år. Som en livlina under en historiskt tuff period och en möjlighet till både andrum och momentum.

Att gå den här perioden ren från förluster är såklart en fin bedrift och ska vi envist hävda att Liverpool spelar i världens bästa liga bör det ses som en imponerande resultatrad. Ändå känns det som att vi har tagit steg bakåt? 

För si så där fem-sex veckor sedan efterlyste vi att laget skulle gå tillbaka till grunderna och sluta experimentera så mycket. För en kort period gav det resultat och spelare var snabbt ute och pratade om en annorlunda inställning till försvaret. Femsekundersregeln lanserades och flera spelare, däribland Dominik Szoboszlai, såg hur Liverpool kanske var förbi formsvackan. 

Det vore oärligt att inte se vad Arne Slot trots allt gjort. Och det vore också oärligt att inte våga inse att på samma sätt som Nat Phillips under en period såg ut som Franco Baresi så kan Florian Wirtz se ut som Oussama Assaidi.

Mod gör saker med fotbollsspelare som är svårbegripliga och avsaknaden av den kan förvandla vilka summor som helst till pengar i sjön. 

Nödvändig omladdning

Nu är den bistra verkligheten att det här laget inte tycks våga spela fotboll. Oavsett vad motståndaren heter tycks de kunna springa vart de vill och skapa farliga chanser ur nästan vilken situation som helst. Och även om målen bakåt är något färre är det lika frustrerande som svårtittat.

Frågan om det här är en övergång till någonting bättre är lika läskig som viktig – jag tror och hoppas att alla vi hoppas på att det här bara är en nödvändig omladdning innan vi så småningom får se “vårat Liverpool” igen. 

Om den nio matcher långa sviten utan förlust är för lite för sent återstår att se, känslan är tyvärr inte att Arne Slot vunnit över några tvivlare.  Avgångskraven haglar tätare och de som redan för två månader sedan tvekade är nu så pass bestämda att alla kvarvarande delar av den där redan brinnande bron nu också ska riva med hammare. Och det där är ju inte bra, tyvärr. 

Man kan förstås lyfta frågan om det inte är Arne Slots ansvar att få ut det bästa ur spelarna. Han är trots allt ytterst ansvarig för att de här spelarna ska komma till varje match redo att ta sig an uppgiften framför dem.

Brister det i förberedelserna? Brister det i kunskapen? Det är omöjliga frågor att svara på utifrån men jag vägrar tro att Arne Slot skulle vara mindre förmögen att uträtta sitt uppdrag nu än vad han var när han tog över rodret. 

Det är så många saker som spelar in i den här perfekta stormen just nu. Den så sargade försäsongen, nyförvärvens svåra tid, den så oberäkneliga och närmast osannolika säsongsöppningen…

Allt det här, samtidigt som Liverpool genomgått den största förändringen sedan Fenway Sports Group köpte klubben. Att identitetskrisen är ett faktum är egentligen lika självklart som väntat, och dessvärre är reaktionerna densamma. 

Meningslös strid

“Doubters to believers… to doubters again”, skrev en supporter i en diskussionstråd om lagets form. Det finns någonting så sorgligt i det där. Orden som används om vad Jürgen Klopp gjort med den här klubben har varit större än livet självt. “Han visade Liverpool vilka de faktiskt var”, skrev en tidning. Andra skrev om hur han inte bara förändrade attityden utan såg också till att det skulle sitta i väggarna. 

Den här klubben kommer inte förändras av ledare, åtminstone inte när det kommer till sättet som vi utifrån ser på den. Det synsättet och attityden är en färskvara och när det sitter supportrar hemma och hoppas att Liverpool ska förlora för att de ska få sprida sitt hat mot Arne Slot är striden förlorad.

När ett “Vad var det jag sa?” är viktigare än “Kul att bli motbevisad!” är det faktiskt en meningslös strid att ens beskåda. 

En del av mig undrar om Arne Slot spelar för att köpa sig tid, eller för att göra sig själv odödlig. För mig handlar allt det här om det sistnämnda – jag både tror och hoppas att böcker kommer att skrivas om hur han vände på det här. Men då måste modet in i både truppen och supportrarna. 

När Jürgen Klopp vädjade till supportrarna att välkomna honom på samma sätt som vi välkomnade honom tog vi kanske honom lite väl hårt på orden. För vi som var där minns tydligt att det fanns många som gärna hade sett honom lämna efter en ganska kort tid i klubben. Att Arne Slot nu får motta samma misstänksamhet och samma motstånd kanske är “The Liverpool Way”.

Pinsamma trakasserier

Jag tror att vi gör bäst i att våga se att det här laget inte kommer att göra framsteg i den takt som vi önskar – och kanske är det faktiskt bra. Efter en fantasilös och oinspirerad insats mot Leeds United var den där insatsen mot Fulham kanske inte så oväntad.

Stegen framåt är små och i en drömvärld utan att vi behöver backa, det kanske räcker med att vi helt enkelt står still. Även om jag hoppas att vi inte behöver stå bokstavligen still, som mot Fulham. 

Jag tror att vi kan säga “vet ni vad, det här fungerar inte längre – tack för den här tiden, Arne Slot”.

Men att gå in på officiella konton och trakassera honom kan vi bespara både oss och våra medsupportrar. Det är faktiskt pinsamt. Nu är tiden för att våga se de framsteg som faktiskt görs.

Och kanske är det för lite för sent, men vi kommer behöva komma ur den här situationen och det kommer inte att ske genom brända broar och kraschade vänskap. För den här krisen är inte längre bara på planen – den är också i supporterled, och där har den ingen rätt att göra så stor skada som jag åtminstone upplever att den gör. 

Av Kalle Kovács

Redigering av: