Vad fotbollsåret 2025 lärde mig

Det blåser kalla vindar runt fotbollen just nu. Arne Slot står inför ett svårt uppdrag när han ska försöka vända säsongen för sitt, för stunden i alla fall, Liverpool. Frågan är dock om den svåraste matchen han har framför sig inte är den mot sina egna supportrar.

Premier League i sin tur fortsätter att ha problem på egentligen alla fronter – domarkvalitén är för låg, VAR tycks inte bli bättre, biljetterna är både för dyra och för svårtillgängliga, supportrarna är hopplösa och beslutsfattarna minst sagt fega. Bortom de brittiska öarna, på andra sidan Atlanten där ett världsmästerskap står inför dörren, har det dessutom blivit tydligt att Nationalteaterns texter om att idrotten står ovanför politiken hör hemma i sagoböcker.

Men trots allt det här känner jag en nyfikenhet och glädje när jag tänker på det år som väntar Liverpool. Jag ska återkomma till det här, men låt oss först backa bandet och blicka tillbaka på ett fotbollsår som innehöll… ja, allt.

Arne Slot och berättelsen som upprepas

För ett år sedan pågick en diskussion om huruvida Arne Slot egentligen förstod vad en då eventuell ligatitel skulle betyda. Frågan handlade dels om huruvida en tränare som inte behövt lida med sitt lag är en vinnare eller om han fått allting serverat.

Frågan om hans totala ointresse för att rotera spelare i startelvan togs också upp. Många menade att Arne Slot var på väg att kasta bort säsongen om han inte började rotera, och att det grundade sig i att han inte förstår ännu vad en titel skulle betyda. För om han hade gjort det, då hade han spelat annorlunda.

Det var en konstig diskussion, men så här i efterhand är den kuslig. Det där med att han inte behövt lida med laget och därför inte gjort det ”på riktigt” tyckte jag var ett helt galet sätt att se på saken. Det här laget är inte, och var heller inte då, ett självspelande piano och även om det fanns en trygg grund som lades av Jürgen Klopp behövde maskineriet konstant underhåll. Och så här med facit i hand var det någonting som Arne Slot skötte på bästa tänkbara sätt.

Men det är kusligt hur den diskussionen väckts till liv igen och spridit sig som en löpeld under hösten och vintern. Ett år senare är vi faktiskt tillbaka där – för många är Arne Slot bara en tränare som fick en ligatitel serverad av Jürgen Klopp. Det var obegripligt för mig då att många kunde se på frågan på det sättet, och det är faktiskt än mer obegripligt nu.

Minnet av Klopp – och hur vi gärna minns fel

Fotbollsåret 2025 lärde mig att minnet av hur det var förr alltid kommer att vara förljugen för oss supportrar, och det på gott och ont. För även om Jürgen Klopps lag både spelade sämre och förlorade mer levde de gott på hoppet om en ljusare framtid tillsammans.  

Eller vi vill åtminstone minnas det så. Sanningen är ju någonstans att de kritiska rösterna som fanns där har suddats ut från minnet.

Idag ser vi Alisson Beckers magiska nick mot West Bromwich Albion, inte det faktum att vi förlorade nio matcher den säsongen och höll på att missa Champions League. Att Jürgen Klopp efter tre raka matcher utan vinst började bete sig som en känsloladdad tonåring på pressträffarna och lyckades göra sig ovän med flera är idag ett minne blott.

Likaså att Liverpool spelade tråkigare. Presspelet var betydligt svagare och det nya tråkigare Liverpool blev ett diskussionsämne både bland experter och supportrar.

Känner ni igen er? Jo, tack… det var samma visa då som nu – en fin start med mindre smickrande spel och därefter ett ordentligt tapp. Fotbollen går i cykler och likaså berättelserna. Vi idealiserar det förflutna, och använder det som ett vapen mot nuet.

Trent och sveket

Och apropå cykler och berättelser som bara får nya rollinnehavare. Såren kliar ännu efter den saknad och svek som till exempel Fernando Torres och Michael Owen lämnade. Och efter det här året får väl de såren någonstans ses som uppskrapade.

För när Trent Alexander-Arnold till slut fattade sitt beslut att lämna hemmet för vännerna i den spanska värmen blev det än en gång plågsamt tydligt att fotbollsspelare över lag inte är värda våra sånger. Gräset kommer alltid att vara grönare på den andra sidan för de och när inte ens Trent Alexander-Arnold vill vara kvar i sin moderklubb efter en ligatitel, då är det svårt att känna att lojalitet är ett ord som hör hemma i den moderna fotbollen.

Trent som inte bara föddes, växte upp och gick igenom hela akademin utan också drömde sig bort till en lång karriär i klubben lämnade tvärt. Drömmarna blev utbytta till spanskalektioner och den där så känsliga inläggsfoten rörde nu i stället vid ömma punkter. Apropå utslitna citat – ”de viktigaste spelarna i Liverpool, är de som faktiskt vill vara här”.

Än en gång tål det att upprepas att Trent Alexander-Arnold vid sidan av en känsla av svek lämnade en stor saknad efter sig. När dammet väl lagt sig och glädjen över hans misslyckade inledning i Real Madrid-tröjan svalnade var det som att den kritik som han fått motta under sin sista tid på Merseyside inte längre existerade.

Det som inte syns i tabellen

Det är på många sätt sorgligt att det är de här känslorna som det här året behöver stängas och skrivas till historieböckerna. Det är dock talande för hur snabb den moderna fotbollen är – både på planen och i känsloskiftningarna. För om jag blundar och tänker tillbaka på det gångna året existerar varken Arne Slots tuffa höst eller Trent Alexander-Arnolds svek.

Där finns heller inte Mohamed Salahs beteende, Ibrahima Konatés oförmåga att sätta sig ner och skriva på det där kontraktet. Där finns inte de Arsenal-supportrar som väljer att fira julen genom att sjunga om fattiga barn i vår stad. Det är inte all VAR-kaos, alla inkonsekventa domslut och alla de sammanhangslösa exemplen som egentligen inte säger något, men rör om lite härligt i gryten.

Om jag lyfter blicken och försöker se längre än näsan räcker, så har det gångna året för mig handlat om att fotbollen är värd att vara otroligt varsam om. Den gemenskapen som vår fotbollsklubb drog många av oss in i det här året är få förunnad och viktig. ”Fotboll är inte en fråga om liv och död, det är mycket viktigare än så”, sa Shankly.

Men fotboll är liv, och fotboll är död. Liv som i de liv som faktiskt räddades av fotbollssupportrar som utan att tveka ingrep mot Paul Doyles hänsynslösa våldsdåd. Död som i det minnet som aldrig tillåts slockna av de som inte längre är med oss.

I en allt kallare fotbollsvärld är Liverpool och alla de engagemang som supportrar ger all sin tid för en varm famn. Från alla de som välkomnar oss ”turister” när vi åker över på matcher till alla de som ser till att vi har någonstans att leva ut vårt supporterskap här hemma. Den stora Liverpool-dagen i Kalmar visade vilken fin, udda och bara allmänt älskvärd familj vi alla är.

Alla som kom till The Queen under året för att stötta laget och både skratta och gråta över en öl eller två likaså. Alla supporterträffar och de många skål som utbringats på resor med främlingar… för mig är de sakerna fotbollsåret 2025.

You’ll Never Walk Alone – på riktigt

Hur jag än vrider och vänder på det här året så är det alla minnen som jag fått uppleva med andra supportar som känns störst. Kanske är det en åldersgrej och att jag äntligen fallit över tröskeln, men varken tränare eller spelare spelar någon roll. Uppriktigt.

Vill man vara del av det här, då är man välkommen. Vill man vidare hjälper jag gärna till att packa väskan. Och då får man heta Johnny från Partille, eller Trent Alexander-Arnold från West Derby.

Det är ofta som människor ifrågasätter huruvida fotbollsklubbar och dess supportrar faktiskt lever som de lär. Fotbollsåret 2025 lärde mig att ”You’ll Never Walk Alone” betyder att främmande människor hoppar framför en bil för att rädda människor de inte känner, men som de är redo att riskera sitt liv för.

Den gemenskapen är viktigt att vårda varsamt och viktigt att komma ihåg när känslorna kryper på och man allra helst ser hela världen brinna.

Av Kalle Kovács

LFC.se ber om ditt stöd!

Då svenska supporterklubben till stora delar drivs av medlemsintäkter behöver vi ditt årliga stöd som betalande medlem. Vi upplyser om att föreningen sedan starten 1999 aldrig har haft något vinstdrivande syfte, vilket innebär att vi i praktiken startar varje ny säsong "från noll". Tack för ditt stöd!

Bli medlem/abonnera på LFC.se
299 kr/år och 99 kr/år för familjemedlem