Tack Arne, men nu är det över!

Nottingham-haveriet i helgen var det egentligen. PSV-förnedringen blev det definitivt.

Två matcher. Två hemmaarenor som tömts på hopp långt innan slutsignalen. Två förnedringar som tillsammans inte bara fångar en formsvacka – utan ett fall. Ett fall vi nu tvingas prata om utan skygglappar, utan romantik, utan att gömma oss bakom fjolårssäsongens guldskimrande minnen.

För Arne Slot har tappat det. Helt. Och Liverpool kan inte längre vänta på att han ska hitta det igen.

Någonstans måste man dra en gräns. Och när vi för första gången sedan 1992 släpper in tre mål eller fler i tre raka matcher… ja, då är en av många gränser passerade.

3–0 mot City. 0–3 mot Nottingham. 1–4 mot PSV.  1-7 på Anfield de senaste fem dagarna. Det går knappt att ta in.

Samma sak om och om igen

Det vi ser ovan är siffror som berättar en historia som ingen av oss vill ta del av. Siffror som påminner om epoker i klubbens historia vi lovat oss själva att aldrig återvända till. Siffror som dessutom bidrar till att Liverpool av hösten 2025 – sex månader efter en ligatitel och med miljarder spenderade i sommar – nu är det sämsta Liverpool-laget sedan 1954. Nio förluster på tolv matcher. Den sämsta sviten på över 70 (!) år.

Och det som oroar mest? Det finns inga idéer. Inga justeringar. Inga förändringar.

Bara samma sak. Om och om igen.

Definitionen av idioti sägs vara att göra samma sak och förvänta sig ett annat resultat. Det är precis det Arne Slot gör just nu.

Samma spelare.
Samma ickefungerande metoder.
Samma utslagna kroppsspråk.
Samma kollaps.

Vi får inte glömma vad han gjorde i fjol – ett historiskt guld och ett lag som reste sig när ingen trodde det möjligt. Det ska aldrig tas ifrån honom. Men fotboll är en skoningslös bransch, och den mäter dig inte på det du gjort. Den mäter dig på vad du gör.

Finns annat som oroar

Och just nu leder Arne Slot ett Liverpool som havererat. Ett lag med 33 insläppta mål på 20 matcher och tio – tio! – på bara tre matcher. Ett lag som för varje match liknar en blytung sten som rullar fortare och fortare nedför en backe utan slut.

Men det finns en annan aspekt som nu skrämmer mig nästan mer än siffrorna: det börjar se ut som att spelarna tappat förtroendet. Att de gett upp.

Och det är ett ansvar som delvis ligger på Arne Slot – och ytterligare en anledning till varför han tyvärr inte längre kan sitta kvar. 

För hur mycket vi än pratar om tränarens roll finns det en sak som alltid är sann i fotboll: Det är lättare att skifta en tränare än 25 spelare. Men spelaransvaret är fullständigt.

Om det visar sig att spelarna faktiskt aktivt har gett upp, underpresterat nästan med vilja, under en höst där vi gemensamt borde läka såren från den fasansfulla sommaren – då är de lika usla allihop.

Samtidigt vägrar jag tro att de här spelarna rent kvalitativt är så här dåliga. Det går inte ihop. Det är spelare som bevisligen kan mycket bättre – därför oroar det mig enormt att de eventuellt aktivt inte visar det.

Van Dijk har sagt det förr. Curtis Jones sa det igår. Att laget som kollektiv – men också som individer – borde kunna visa mer. Ta fler löpningar. Sätta fler tacklingar. Skicka en signal: inte idag, inte här, inte vi.

Men det är mycket snack och väldigt lite verkstad.

Curtis Jones står och är förbannad efter matchen över att laget inte tacklas? Curtis – du hade 90 minuter på dig att göra det alldeles nyss.

Och värst av allt?

När varningsklockorna ringt har Slot gjort… ingenting.

Strosar runt vecka efter vecka

0–1 i paus mot Nottingham var illa. Att kliva ut efter paus och släppa in 0–2 efter en minut var parodi. 0–1 efter fem minuter mot PSV kan hända. Men att inte ens bjuda på ett svar? Ett motdrag? Ett livstecken?

Det är främst ett tränarmisstag – delvis ett spelarproblem.

Och vad hände med den Arne Slot som påstods vara ”ruthless”? Som lovade att aldrig vika en tum? Var är tränaren som vräkte undan gamla hierarkier, som plockade av Jarell Quansah efter 45 minuter i premiären förra säsongen för att statuera exempel? Varför har han blivit en tränare som i ren desperation väljer trygghet framför logik?

För trygghet är det enda som förklarar varför Cody Gakpo och Mohamed Salah tillåts strosa runt i 90 minuter vecka efter vecka. Det är det enda som kan förklara varför en Federico Chiesa inte ens får en ärlig chans.

Eller varför en Rio Ngumoha – som vi alla pratade om som nästa stora explosiva genombrott – nu sitter fast i ett fotbollslimbo: upplyft bortom chansen att få minuter för U-lagen, men ändå konstant negligerad för a-lagsspel.

Vi stoppar inte bara individuell utveckling. Vi stoppar vårt eget lag. Och vi gör det för att tränaren inte verkar våga. För att flyttat ansvaret till spelarna som en gång gjort det för honom. Och han hoppas att de mirakulöst ska göra det igen. Men det fungerar inte.

Allt detta sker efter en sommar där Arne Slot fick bada i exklusiva valmöjligheter. Han fick gå runt i fotbollsvärldens dyraste godisbutik och peka på vad han ville ha. Florian Wirtz. Hugo Ekitiké. Alexander Isak.

Tre namn som skulle förändra allt. Tre namn som gjort tre ligamål tillsammans. Och samtliga har gjorts av Ekitike.

Det är ett misslyckande som inte går att skyla över med siffror, slump eller skador. Det här är ett strukturellt problem. Ett idéproblem. Ett tränarproblem.

Svikit sig själva och svikit fansen 

Så ja, jag säger det nu. Det är dags. Arne Slot verkar inte längre vara mannen som leder oss ur detta. Och då är det klubbens plikt att agera.

Inte för att han är en dålig tränare. Inte för att han inte gav oss oförglömliga minnen. Utan för att inget lag, ingen klubb, ingen supporterbas med självrespekt kan fortsätta blunda när allt rasar och tränaren sitter fast i en spiral han inte längre kan bryta.

Men i samma sekund som FSG fattar det beslutet måste något lika tydligt kommuniceras åt andra hållet. Till spelarna. Att de faktiskt svikit de supportrar som villkorslöst älskar dem. Att deras höst varit under all kritik. Att de både svikit sig själva och oss fans – men framförallt emblemet på bröstet.

Ett tränarbyte får aldrig bli en ursäkt för att undvika ansvar – för alla som varit på planen måste också titta sig i spegeln.

Liverpool behöver en ny röst. En ny riktning. En ny idé. Och spelarna behöver en kravställan som inte går att ducka.

Den rationelle undrar nu vem ersättaren i så fall ska vara. Ska vi kasta oss ut på okänd mark utan att ha en plan?

Nej, det ska vi såklart inte. Men med tanke på att vi sett tendenser hela hösten – eller lite elakt ända sedan i mars – då räknar jag med att vi har en sportslig ledning som planerat för detta scenario. Som såklart hoppats på det bästa, men förberett oss inför det värsta.

För annars har vi tyvärr ett större problem än en idélös tränare och omotiverade spelare. Då har vi en högre hierarki som inte tar ansvar för vår klubb.

Av Robin Bylund

Redigering av: