– En av oss. Tills han inte var det. Eller?

Anfield har alltid varit mer än det tegel och stål som utgör dess fundament. Anfield handlar om de ritualer, känslor och minnen som kommer med just dess tegel och stål. Och allt det där kommer att testas ikväll.

När Trent Alexander-Arnold återvänder till sin gamla hemmaarena gör han det inte som sonen som kommer hem, utan som gästen i vitt. Och någonstans mellan jublet och visslingarna kommer två sanningar att avslöjas: hur mycket betyder egentligen kärleken till en klubb – och hur mycket förlåter Anfield?

När en spelare lämnar i samförstånd blir återkomsten ofta varm. Applåder, nostalgiska blickar, kanske till och med ett leende mellan gamla lagkamrater. Men när uppbrottet är lite för smutsigt, när det skaver i själen, när avskedet känns som ett svek – då förändras allt. Då blir återkomsten inte ett firande, utan ett test.

Samtidigt insåg jag själv redan igår kväll att jag inte vet vilket ben jag ska stå på gällande Trent. Är det något den här sommaren lärde oss är det nämligen att fotboll i slutändan är ganska sekundärt. Att vi ska njuta av de stunder vi ges. Och fira varenda sekund av livet.

När Trent Alexander-Arnold landade på Merseyside gjorde han det som motståndare. När han vandrade tillbaka upp mot Anfield och la både blomsterkrans, en handkontroll och sina varmaste kondoleanser vid Diogo Jotas minneslund gjorde han det däremot som en vän. Som en röd broder.

Och med allt detta sammantaget är det så oerhört svårt att försöka föreställa sig vad som väntar kväll.

Det smutsiga uppbrottet

Jag behöver nog inte påminna någon här om hur Trent lämnade Liverpool för Real Madrid på fri transfer i somras. Eller till slut för en spottstyver för att kunna spela VM för Klubblag.

Trent var ett barn av vår klubb, en symbol för Jürgen Klopps era. Men plötsligt var han borta – och utan att klubben knappt fick en penny. Det var ett beslut som rev upp sår, både på läktarna och troligtvis också i omklädningsrummet.

Virgil van Dijk adresserade Trents återkomst häromdagen och sa det rakt ut: de har inte pratat inför. “Han är en motståndare nu.”

Vad exakt det säger är svårt att tolka. Hur exakt alla känner är omöjligt att veta. Dessa spelare som tidigare delat en broderlig gemenskap, de gemensamma triumferna och kvällarna i just den turnering de nu ska mötas i, de där ögonblicken som definierade en Liverpool-epok – allt känns plötsligt långt borta.

Och det är just den distansen som gör återkomsten så laddad. Det här är ingen hemkomst. Det är ett prov. Ett test av relationen mellan en spelare och en stad som en gång kallade honom sin egen.

Välkomnas – eller buas ut?

För Liverpools supportrar är lojalitet en enkel ekvation. Håller du dig trogen, blir du älskad. Vänder du ryggen till – då ändras allt.

Trent Alexander-Arnold var länge en av symbolerna för allt som gjorde Liverpool unikt: en pojke från West Derby som slog igenom i rött, som drev sitt lag mot triumfer i Premier League och Europa. Men när han gick, och dessutom utan att klubben fick något tillbaka, upplevdes det som att kontraktet mellan honom och fansen bröts.

Så när han nu kliver ut på Anfields gräsmatta igen, kommer reaktionen vara allt annat än enkel. Några kommer att applådera och minnas den unge högerbacken som satte klubben på kartan igen. Andra kommer att tiga. Vissa kanske till och med bua. För i Liverpool handlar det inte bara om vad du gjorde på planen – utan om vad du stod för vid sidan av den.

Ingen vet nog riktigt vad som väntar. Men känslan är att Alexander-Arnold högst troligt åtminstone inte längre möts av den blinda kärlek han en gång hade.

Det må heta att tid läker alla sår. Men historien har lärt oss att så kanske inte är fallet. Däremot kan sättet du beter dig på läka det mesta. Supportrar kan förlåta nästan vad som helst, så länge de känner att du fortfarande bryr dig. Men visar du likgiltighet, som om det gamla inte längre betyder något, då blir återkomsten iskall. Det är där, på den tunna linjen mellan respekt och distans, som Trent Alexander-Arnold kommer att balansera ikväll.

Förväntningar och verklighet

Man kan redan nu föreställa sig olika scenarier. I ett av dem går han ut till artiga applåder – en slags formell respekt, utan värme, men utan hat. Ett erkännande av vad han en gång gjorde, innan Anfield återgår till att heja på de sina.

I ett annat är stämningen mer osäker. En tvekan som hänger i luften. En blandning av minne och misstro. En tystnad likt den djupa suck en förälder drar när den vill markera att den inte är arg, utan bara besviken.

Och så finns förstås det tredje alternativet. Det där han möts av burop, banderoller och kalla blickar. Där Anfield påminner honom om att det här inte längre är hans hem.

Den verkliga prövningen

När domaren blåser igång och Trent tar sina första touch i Real Madrid-tröjan på Anfield, kommer allt att tolkas ner på molekylnivå. Varje steg, varje bolltouch, varje reaktion. Kamerorna kommer följa honom, publiken kommer att läsa hans kroppsspråk. Det blir inget triumftåg. Det blir en spegel.

Om han visar respekt, om han för sig själv som någon som fortfarande minns var han kommer ifrån – då finns en chans till försoning. Men om han kliver ut som om det här bara är ännu en bortamatch, då riskerar bandet att brista helt.

Fotbollens lojalitet är flyktig, men minnena består. Och i Liverpool är frågan inte längre om Trent gjorde rätt eller fel – utan om han fortfarande kommer att hedra allt som varit.

En kväll för känslor – och svar

“You’ll Never Walk Alone”. Orden som alltid varit mer än en sång. De är ett löfte, ett band mellan en klubb och dess människor. Men ibland prövas även de banden.

När Trent Alexander-Arnold återvänder till Anfield är det inte bara en fotbollsmatch. Det är en berättelse om tillhörighet, om stolthet och om smärta. Hur kommer The Kop reagera? Kommer hans namn sjungas en sista gång – eller kommer tystnaden eller buropen tala?

Fotbollens historia är fylld av återkomster, men få så laddade som denna. För i kväll handlar det inte bara om resultatet på tavlan, utan om någonting större: Hur mycket betyder det egentligen att vara “en av oss”? Och går det någonsin att bli det igen när den outtalade överenskommelsen brutits?

Vet inte själv vad jag hade gjort

Jag vet inte själv vad jag hade gjort om jag stod på Anfield ikväll. Jag har ingen pekpinne att peka med kring vad som är rätt eller fel. Men jag hoppas bara att det blir värdigt från alla parter. Och att den enda passning vi skickar med Trent till Madrid är att vi fortsatt är det bästa laget. Att vi står där med tre poäng. Att han letade efter grönare gräs helt i onödan. 

Jag må ha tyckt att Trent hanterade detta uselt under fjolåret. Jag må sannerligen ha problem med det mesta som rör Real Madrid.

Och det handlar för mig inte i grunden om att vi lite pretentiöst måste visa oss som ”den större parten” i detta sammanhang. Men kanske handlar det bara om att visa att respekt är något vi värdesätter. Och ska vi genuint kunna hävda att respekt är viktigt för oss, då börjar det väl med att vi visar det ikväll?

Om det däremot är lättare sagt än gjort? Jo, tack. Och svaren kommer vid 21.00 ikväll. Och oavsett hur känslorna tas i uttryck kan väl ingen säga att någon gör fel. För i slutändan är känslor bara just det: Känslor.