2025-10-21

– Arne Slot måste sluta med detta omedelbart

En taktisk justering från i våras har fått prägla Liverpools svacka. Är det läge att gå tillbaka till ritbordet, eller snarare mig att lära mig om vad Arne Slots intentioner egentligen är?

Vid det här laget hoppas jag att ni vet tydligt att jag aldrig hävdat eller kommer att hävda att jag utifrån kan någonting som Arne Slot inte kan. Det finns en anledning till att han tränar Liverpool och att jag skriver om Liverpool.

Den här krönikan är inte kritik riktad mot Arne Slot utan tvärtom, en inbjudan till diskussion om saker Arne Slot och Liverpool gör just nu som jag har svårt att förstå. Jag är övertygad att det finns goda skäl till allt som sker på planen, men kring en fråga behöver jag er hjälp.

En sak som jag lyfte redan första gången Arne Slots namn kom till tals var hans mer traditionella syn på ytterbackar. I en tid där alla skulle använda sig av inverterade sådana var han en påminnelse om en enklare fotboll, åtminstone när det kommer till försvarsspelet. Under sin första säsong visade han också fint att till och med Trent Alexander-Arnold mådde bra av att inte hela tiden försöka ta plats som sittande mittfältare.

Arne Slot tog ner Trent en aning och mer eller mindre tvingade honom att använda sitt enastående öga för spelet. När Trent fick bollen löpte Mo, och innan motståndaren hann upptäcka vad som hände var bollen redan i nätmaskorna.

För Trent Alexander-Arnold blev det här förstås lite tråkigt. Medan vi fick se honom servera Mohamed Salah gång, på gång, på gång, på gång blev det samtidigt också tydligt att hans defensiva kvalitéer lämnade en del att önska.

Tydligast blev det mot Manchester City när Arne Slot mer eller mindre gav upp förhoppningarna om att Trent skulle fånga upp den kvickfotade Doku och tvingade istället Ibou att vara där som stöd genom hela matchen. Pinsamt för Trent? Kanske. Men för matchen var det schack matt. Arne Slot lurade in Pep Guardiolas mannar i sin fälla och straffade dem, om än på bekostnad av Trents heder.

Straffar experimentet

Redan under våren började experimenten med att ytterbackarna i stället skulle springa in mellan våra yttrar och anfallare. Många lade märke till det här och flera, däribland jag, såg storögt på när såväl Alexander-Arnold som Bradley gjorde det där fint på ena kanten, och på den andra Robertson och Tsimikas. Deras löpningar tvingade Ryan Gravenberch att ta ett steg tillbaka och bilda en trebackslinje, men samtidigt satte det ett otroligt tryck på motståndarlaget. Ett tryck och en press som initierades av ytterbackarnas löpningar.

När både Jeremie Frimpong och Milos Kerkez började ryktas till Liverpool var det som en självklarhet att Arne Slots ytterbacksfilosofi förändrats. En del av mig känner en stor respekt för det – att våga utvecklas och att våga tänka om redan innan det är kris är, givet att man lyckas, en enkelbiljett till att bli geniförklarad.

Sett till enskilt den här taktiska förändringen borde risken vara relativt liten att experimentera på det här sättet. Problemet, som jag ser det, är att det här är del av en av en handfull förändringar och dessutom förväntas uppgiften utföras av nya spelare. Detta samtidigt som motståndarna nästan uteslutande spelar på ett sätt som straffar just det här experimentet.

Jag tycker att löpningarna in mellan yttrarna och anfallsspetsen är ett spännande verktyg och jag är glad att Arne Slot och Liverpool har det i lådan. Men när våra motståndare positionerar tio man bakom bollen blir den här idén bättre på pappret än i verkligheten. Ironiskt nog blir det som Robin skrev igår, det tar ut ytterbackarnas frihet.

En annan effekt är att Mohamed Salah försvinner ur matchen helt. Det är ju han som ska vara i det läget. Det blir också ett problem för Florian Wirtz som hamnar i ett mellanläge där han varken får vara en tia eller löpa in från kanten. Ett otroligt dyrköpt experiment som utan tvekan kommer att skörda framgång under den här säsongen, men som i tre matcher nu varit i vägen.

Sansad diskussion

Mycket av det här resulterar tyvärr också i att Liverpool försätter sig i en riskfylld situation. Det är ingen slump att motståndare efter motståndare matar höjdbollar – de vill förstås få kritiska lagdelar att springa upp och ner i banan. ”Kill them with passes”, ropade Arne Slot i Philadelphia förra sommaren och vi pratade oss hesa om hur Liverpool nu vågar vila med bollen. I år är det istället Arne Slot som vill få upp tempot och sätta press på motståndaren genom att försöka parkera ytterbackarna i offensivt straffområde.

Återigen, jag vill inte att det här ska uppfattas som kritik – jag är nyfiken på varför jag inte klarar av att se det Arne Slot verkar så besatt av. Jag pendlar mellan att han behöver sluta med detta omedelbart eller helt enkelt köra på tills det lossnar och så får vi hålla tummarna att det inte är försent då. Men då är vi tillbaka i Robins krönika igen och det berömda citatet ”galenskap är att göra samma sak om och om igen – och förvänta sig ett annat resultat”.

Vi har gjort 19 mål den här säsongen och inte ett enda har kommit till genom att Jeremie Frimpong och Milos Kerkez stormat mot motståndarens straffområde. Däremot har många kommit till genom att Cody Gakpo, Mohamed Salah och Hugo Ekitiké får chansen att få andrum och skära in i banan.

Det är lätt att stå på sidlinjen och peka åt höger och vänster. Låt oss ha en sansad diskussion om det här utan att be om avgångar och att idiotförklara varandra.

Framförallt – hjälp mig förstå varför denna upplaga av det här så älskvärda laget som gjort sig ett namn i världen för sin mångsidighet ska envisas med en sån – för ögat – enkel och skadlig idé.