– Det är dags för Arne Slot att visa vad han går för

Det var ju inte meningen att det skulle se ut så här. När Arne Slot kom in och ledde Liverpool till Premier League-titeln under sin första säsong var berättelsen enkel: den smidiga övergången, den nya rösten som byggde vidare på det fundament Jürgen Klopp lämnat efter sig. Sommaren som följde skulle handla om förfining, inte revolution.

Och förstärkningarna kom. Alexander Isak, Florian Wirtz och Hugo Ekitike – tre av sommarens dyraste nyförvärv. Tre namn som signalerade hunger och ambition.

Men nu, när höstvindarna sveper in över Merseyside, känns det snarare som om glansen har börjat falna.

En offensiv utan själ

Alexander Isak, värvad för drygt en och en halv miljard kronor, ser ut som en spelare som glömt vad han är bäst på. Rörelsemönstret är försiktigt, självförtroendet borta. Kanske handlar det om anpassning till ett nytt system – kanske om ren och skär tvekan. Men oavsett vilket saknar Liverpool den naturliga rörelsen och tajmingen som brukade göra oss så svårstoppade. Och jag tycker även vi saknar glöd. Den glöd du åtminstone alltid visste att du fick i ögonen hos Luis Diaz och Darwin Nunez. Spelarna vi valde att byta ut. Vår gamla sjua och nia som blev till Florian Wirtz och Alexander Isak. Där Mohamed Salah fick sätta ner foten mot supportrar som pratade i termer av "name a bigger upgrade". Just nu är det svårt att se uppgraderingen. Hur mycket mer fotbollstalang som än må finnas i fötterna på Florian Wirtz och Alexander Isak. 

Vad gäller vår tyske diamant så är Florian Wirtz inhämtad som den kreativa kraftesom skulle öppna dörrar när matcherna körde fast. Men än så länge är det han själv som fastnat mellan roller – inte riktigt ytter, inte riktigt tia. Han visar glimtar, men glimtar som lever i ett eget litet Wirtz-universum, bortkopplade från den helhet som ska skapa Liverpools mål.

Och Mohamed Salah… ja, nu ser han verkligen inte ut som Mohamed Salah längre. Det är tyvärr bara att konstatera. Och visst, alla spelare dippar i form. Men man börjar undra om det här är en dipp – eller början på slutet.

Ytterbackar utan frihet

Ytterbackspositionerna har länge varit Liverpools själ. Robertson och Alexander-Arnold symboliserade klubbens identitet under de bästa av Klopp-åren: energi, fart, mod. Slot försökte bygga vidare på det med Milos Kerkez och Jeremie Frimpong. På pappret helt rätt. På planen – hittills en missräkning.

Kerkez, som i Bournemouth levde på sina offensiva ruscher, ser nu ut som om han fastnat med handbromsen i. Han står stilla där han brukade flyga fram. Och Frimpong? Han verkar Slot knappt vilja använda. Det är svårt att förstå – för om vi inte har ett system byggt för honom, varför värvade vi ens honom då?

Liverpool valde i somras att köpa två fantastiska, offensiva ytterbackar – men har sedan aldrig låtit dem vara just det. 

Ett mittfält utan puls och rytm

Förra säsongen var mittfältet Liverpools stolthet. Ryan Gravenberch och Alexis Mac Allister styrde matcher med lugn och kontroll. De dikterade tempo, de höll ihop laget, de släppte ingen över bron.

Nu känns den där bron snarare som en hängbro i motvind. Avståndet mellan lagdelarna är fel, positionerna glider isär. Motståndarna hittar ytor där det förut var stängt. Energin är borta och självklarheten likaså. Ett mittfält utan rytm – det är som en låt utan takt.

Är det bara en svacka – eller början på något större?

Kanske är detta bara en period vi måste igenom. Nya spelare, nytt sätt att tänka, en tränare som nu vill sätta sin egen prägel. Sådant tar tid. Och ibland ser det värre ut än det egentligen är. Ett lag som till 99% fungerar kan se fruktansvärt ut. Men direkt den sista procentenheten faller på plats kan vi få bevittna perfektion. 

Men man kan inte heller blunda för risken att vi faktiskt står i en sorglig sörja av djupa problem. Att förra säsongen snarare bara var ett eko av Jürgen Klopps Liverpool och inte början på något nytt – utan bara slutet på något gammalt.

Om det var fallet, så är frågan nu: vad har Arne Slot egentligen byggt själv?

När tryggheten försvinner

Det Manchester United som kom till Anfield var ett lag i spillror. Men det var Liverpool som såg ut som ett lag utan riktning. Missar framåt, slarv bakåt och den där gnistan som brukade göra skillnad – borta.

Tre raka 1–2-förluster i ligan. Två insläppta mål per match. Det håller inte, hur många chanser vi än skapar. Och det går inte att skylla på tillfälligheter längre.

Eintracht Frankfurt väntar i Champions League på onsdag. Ett lag som nu frustande vittrar blod. Ett lag som kör full fart framåt. Och vår backlinje ska försöka stå pall? Sen väntar Brentford borta – ett lag som sällan ger bort något gratis. Jag sa det redan inför United. Men den kommande veckan kommer att definiera vår säsong.

Frågorna hopar sig

Kan Alexander Isak hitta målet igen? Kan Florian Wirtz bli den kreativa kraft man trodde man värvade? Och kan Mohamed Salah dansa en sista dans innan ridån går ner över hans tid i rött? Frågorna är många. Svaren få.

Och Arne Slot? Han börjar närma sig den punkt där ursäkter om marginaler hit och dit inte längre funkar. Och i Liverpool mäts man inte mot det man gjorde i fjol. Man mäts mot vad man är idag – och vad man visar imorgon.

Just nu känns Liverpool som ett lag mellan epoker. Mellan det som var – och det man försöker bli.

Och även om jag listat en rad spelare med stora frågetecken till sina namn och sina säsongsinledningar här ovan handlar allt nu egentligen om Arne Slot. Om vem han egentligen är som tränare. Om vad han bevisar när det nu blåser. 

När han fick landslagsuppehållet på sig att justera det som uppenbart inte fungerade – tog han semester. Han kom tillbaka till Merseyside och ställde ut exakt samma elva som redan mot Chelsea såg fullständigt dysfunktionell ut. Hur löd den analysen? Vad sa efterarbetet från Stamford Bridge? Och hur kunde man landa i beslutet att prova samma sak igen?

Einsteins gamla ord borde ha ringt i öronen: galenskap är att göra samma sak om och om igen – och förvänta sig ett annat resultat.

Slot måste bevisa sig nu. Han måste visa ledarskap, mod och riktning. Få ordning på detaljerna. Få ihop laget igen. Försvaret är poröst, nästan ihåligt bara du petar på det. Och mittfältet lika tomt som Liverpools plånbok efter den här sommaren.

Gällande Mohamed Salah väntar kanske Slots största test. Hur vågar han hantera situationen som nu är ohållbar kring lagets största stjärna? För troligtvis är det dags för Slot att ta det där obekväma beslutet – att faktiskt ställa honom åt sidan ett tag. För den Salah vi ser nu är inte den vi en gång lärde känna.

För första gången sedan han tog över måste Arne Slot stå för något eget. Och för första gången kommer det han gör – eller inte gör – att på riktigt definiera vad Liverpool är på väg att bli.