– Jag var nära att återvända under Roy Hodgson

Den väldige finländaren är en av klubbens främsta mittbackar genom tiderna, med 364 matcher, 35 mål och åtta medaljer som glimmar hemma i bokhyllan i Helsingfors. Det är Champions League 2005, UEFA-cupen 2001, FA-cupen 2001 och 2006, Ligacupen 2001 och 2003 och europeiska Supercupen 2001 och 2005.

I en intervju med officiella sajten berättar den idag 52-årige Hyypiä om de framgångsrika åren under Gerard Houllier och Rafael Benitez och hur nära han faktiskt var att återvända sommaren 2010.

"Liverpool var min favoritklubb när jag var liten. Min första hade Candy på framsidan och vita ränder. Jag har fortfarande en bild från när jag spelade för Liverpool och håller upp den första tröjan.

"I början på  80-talet var Liverpool ganska framgångsrika, så jag tror att det kom därifrån. Jag var inte ens 10 år gammal, en ålder då man kanske börjar följa de bästa klubbarna. Så jag hade ingen historia av att mina föräldrar var Liverpool-fans eller något sånt.

"På den här tiden spelades matcherna bara klockan 15 på lördagar då de visade en livematch i Finland. Jag minns lördagarna, för det var klockan fem på eftermiddagen i Finland när matchen började. Innan gick vi alltid till bastun och förberedde oss och satt sedan framför tv:n. Det var en härlig tradition. Det var inte som nu då man kan se matcher varje dag. Jag hade tur att de visade Liverpools matcher ibland.

"Faktiskt var min pappas favoritlag... [hostar]... från Manchester. Kanske var det därför vi hade småtjafs hemma, ni vet, om vilket lag man skulle hålla på och sådär. Men han har ändrat sitt favoritlag! Nu är det Liverpool.

"När jag skrev på för Liverpool 1999 kändes det därför som att en cirkel slöts och att en dröm gick i uppfyllelse – att få skriva ett avtal med min favoritklubb. Jag träffade Gerrard Houllier första gången när han kom till Holland för att se en match och efteråt pratade vi.

"Det var nog första gången som jag insåg, 'Hey, det här kanske kan hända' när han berättade om sina planer för mig. Han sa att jag fanns i hans planer för de kommande åren. Och jag var mycket glad över att han tänkte så. Men jag hade ingen aning om att det skulle gå som det gick. Jag har alltid varit väldigt ödmjuk och en jordnära kille.

"Jag kom till Liverpool för att göra mitt bästa och det är fantastiskt nu i efterhand att mitt bästa gav mig den typen av karriär jag hade i Liverpool Football Club. Den dagen jag skrev på kontraktet, om någon hade kommit och sagt: 'Du kommer att tillbringa de kommande tio åren här och du kommer vinna det här och det här och det här och du kommer spela si och så många matcher', så skulle jag inte ha trott på det. Det var som att leva i en dröm i tio år.

"Ett av de största priserna jag har vunnit individuellt var Månadens spelare i Premier League. Det är inte många gånger som en försvarare får det och det hände under min första säsong i november. Jag har fortfarande kvar priset hemma och det är speciellt för mig.

"En annan speciell stund var hur jag redan efter tre månader fick kaptensbindeln inför en match mot West Ham. Vi spelade på bortaplan och bindeln låg på min plats i omklädningsrummet. Jamie Redknapp var förstekapten och Robbie Fowler andrekapten, men båda var skadade. Jag var helt förvirrad över att detta ens var möjligt, men samtidigt också väldigt glad och stolt. Jag hade dock inga problem med att lämna över bindeln till en ung Steven Gerrard några år senare. Som lokal grabb betydde det så oerhört mycket för honom att bli kapten. Han trodde att jag skulle bli arg över bytet, men han förtjänade rollen och ledde oss sedan till nya framgångar.

"Efter tre månader ville klubben också förnya mitt kontrakt. Jag hade nyss skrivit på för fyra år men redan efter tre månader ville de erbjuda mig ett förbättrat avtal.

"Den andra säsongen var förstås unik eftersom vi vann Ligacupen, FA-cupen och UEFA-cupen och tog oss till Champions League. Det var så krävande och utmattande, men det var en otrolig upplevelse som man nog aldrig riktigt skulle kunna återuppleva igen.

Många toalettbesök

* Lyfter UEFA-cupbucklan i maj 2001 tillsammans med Robbie Fowler och förbundsbossen Lennart Johansson.

"Jag är en ganska lugn person, men jag har nerver och under hela min karriär hade jag alltid en dålig mage innan matcherna... så att jag måste gå på toaletten typ fem eller sex gånger innan! Det berodde på att min mage inte var okej, men det var en bra nervositet. Jag kände att när jag hade nervositeten så kunde jag få ut mer av mig själv.

"Jag bestämde mig också senare för att om jag förlorade nervositeten så skulle jag sluta spela. Men jag tappade den aldrig, jag hade den ända till slutet och det var inte anledningen till att jag slutade spela.

"När Rafa Benitez tog över efter Houllier 2004 kändes det konstigt i början. Alla var osäkra på vad som skulle hända, men jag körde vidare med samma mentalitet som tidigare och fortsatte att jobba hårt på träningarna, såg till att hålla mig redo inför matcherna och spelade så bra som jag kunde.

"Jag gillade att arbeta med honom [Rafa] för i fotbollens värld lärde jag mig mycket av honom. Han var mycket specifik med de taktiska sakerna och det var bra för mig också. Jag har alltid haft i huvudet att jag en dag skulle vilja jobba som tränare och under det skedet av karriären lärde jag mig också mycket av honom.

"Jag var ledsen när Houllier måste lämna, men å andra sidan fick vi en annan typ av tränare och jag tror att resten är historia eftersom vi vann finalen i Istanbul under hans första säsong. 20 år senare kan jag fortfarande inte fatta vad som hände i den finalen i Champions League.

"Man behöver bara titta på AC Milans lag. På den tiden kunde italienska lag kontrollera matcherna om de ledde med 1-0, de släppte nästan aldrig in några mål då. Kanske var det tur för oss att det stod 3-0 i halvtid, de trodde att matchen redan var över. Det var nog vår välsignelse på något sätt.

Älskar att vara en del av klubben

* Ögonblicket efter att Jerzy Dudek räddat den avgörande straffen i Istanbul.

"Jag förstår fortfarande inte hur vi vann, hur vi kom tillbaka. Folk säger alltid att man måste tro på något för att det ska hända, men den där kvällen visade mig att även om du inte tror, och ändå lägger in maximal insats för något, då kan underverk inträffa.

"Jag tror att varje fotbollsspelares dröm är att få lyfta Champions League-bucklan åtminstone en gång i karriären och vi fick göra det under otroliga omständigheter i Istanbul, så jag är tacksam för det och tacksam för alla mina lagkamrater som tog oss till finalen, för vi övervann många stora hinder fram till finalen.

"Det gör resan ännu mer speciell. Vi var exempelvis tvungna att vinna med två mål mot Olympiakos i den sista gruppspelsmatchen och Rivaldo gjorde det första, så i andra halvlek var vi tvungna att göra tre. Och så har vi semifinalen mot Chelsea – jag tror att det var den bästa stämning jag upplevde på Anfield, det var så otroligt högljutt genom hela matchen.

"När jag lämnade klubben 2009 visste jag att jag lämnade många vänner och bra människor bakom mig. Men livet går vidare och jag är tacksam för att fortfarande få vara en del av Liverpool-familjen [Sami ställer ofta upp som ambassadör för klubben i olika sammanhang]. Jag skulle inte byta ut det mot något annat.

"Min sista match... Jag är fortfarande inte glad över att jag bara fick komma in i typ sex minuter eller något sånt! Men det var tränarens beslut och jag har alltid accepterat tränarens beslut. Publiken var fantastisk, från början av matchen sjöng de mitt namn och mosaiken var fantastisk. De ville att jag skulle komma in på planen.

"Det är fortfarande känslosamt när jag tänker på den dagen eller ser några bilder eller klipp. Jag får tårar i ögonen.

Fick frågan av Roy

* Sami var i tårar när han avtackades i maj 2009 för lång och trogen tjänst.

"Men jag var faktiskt nära att komma tillbaka till Liverpool under Roy Hodgson ett år senare. Vi hade ju jobbat tillsammans i landslaget och han tyckte det var en bra idé.

"Jag snackade med direktörerna i Leverkusen om att Roy hade ringt och ville att jag skulle återvända och undrade vad de tyckte. Jag visste att de respekterade mig som person och att de skulle vara ärliga med sitt svar. På något sätt trodde jag väl att de skulle tänka lite på mig i den här situationen också.

"Men svaret löd: 'Lyssna, vi är glada att du är här och vi är inte villiga att släppa dig.' Så, det var allt för mig. Jag är inte en person som börjar bråka, jag accepterar mitt öde eller accepterar beslut som fattas om mig. Jag respekterade deras åsikt.

FOTNOT: Sami Hyypiä har provat på en tränarkarriär, som assisterande förbundskapten, som manager för Bayer Leverkusen, Brighton och Zürich men fått sparken överallt. Han har inte haft något fotbollsuppdrag sedan 2020 och även om han inte helt stängt dörren till en fortsättning, njuter han av sin lediga tillvaro och håller sig i form med veteranhockey, längdskidåkning och snöskoter på vintern samt med motocross på sommaren.