En del av mig önskar att det aldrig blev så här…

Det har knappt hunnit gå ett dygn sedan Alexander Isak utannonserades som Liverpool-spelare. Efter alldeles för många år av längtan fick svenska supportrar äntligen sin en superstjärna att få kalla ”sin egen”.

En oändlig saga om ett uppbrott som, för att lite löst citera Noa Bachner, fick Astronomys vd Andy Byrons omfamnade av sin mellanchef Kristin Cabot framför Coldplays kiss-cam som till synes harmlös.

Fotbollen är inte vad den en gång var. Eller den är åtminstone inte vad många menar att den en gång var. På ena sidan den saudiska statens fotbollsprojekt som spelar ett lika komplext spel politiskt som juridiskt. På andra sidan en klubb som vill vara någonting annat, någonting mer. I mitten en spelare som på Tyneside förblir blott en girig ”råtta” som självmant raderade sin betydelse ur historieböckerna, åtminstone om man lyssnar på de Newcastle-supportrar nästan samtliga mediehus intervjuat senaste dagarna.

Jag ska vara ärlig med er, en del av mig önskar att det aldrig blev så här. En del av mig hade gärna sett Alexander Isak fortsätta skörda framgångar i Newcastle United och att hela det här sommarfönstret fick handla om de spelare som lämnade sina klubbar som uppskattade själar, och välkomnades till Liverpool som spännande löften redo att visa världen att de kan leverera på den allra högsta nivån.

Nu står vi inför en situation där världens blickar vilar på Liverpool. Det finns inte ett svenskt mediehus som inte pratat om Alexander Isak sedan han skrev på för Liverpool. Svenska supportrar har fått uttrycka sin glädje i såväl skrift som tal och experter har fått ge inblick och spekulera om vad det här kan betyda för Alexander Isak, för Liverpool och för svensk fotbolls framtid.

Förminskande av "This Means More"

Det är också ofrånkomligt så att många kommer att upptäcka Liverpool tack vare Alexander Isak. Innan hans Newcastle-sejour fann inte tröjor som inte pryddes av ”Brown Ale”-sponsorn, idag springer barn runt i Newcastles saudigröna ställ med Isak 14 på ryggen. De där ryggarna kommer byta färg i höst och jag både tror och hoppas att de supportrarna får upptäcka en supportergrupp som saknar motstycke i Sverige och i världen.

Men det finns en aspekt i det här som är redan tröttsamt att lyssna på och se. I sin krönika ”Kontrakt borde skrivas på toalettpapper” i Expressen skriver Noa Bachner om hur Alexander Isak nu ska representera klubben vars ägare faktiskt tog initiativ till The Super League för fyra år sedan. Om samma ägare som försökte höja biljettpriserna till £77. Noa skriver inte om det själv, men vi kan lägga in att samma ägare också försökte varumärkesskydda ”Liverpool” och ingå i tvivelaktiga samarbeten.

När Liverpool och Premier League diskuteras lyfts gärna den svenska supporterkulturen här hemma fram. För att citera Noa igen; ”Föreställningen är ännu sorgligare i förhållandet mellan klubbar och supportrar. Inte i Sverige, tack och lov, där relationerna står sig starka tack vare föreningsdemokratin.”. Samma föreningsdemokrati som skadar fotografer under allsvenska derbyn, där personer både gör nazisthälsningar och vrålar glåpord och där supportrarna varje år kostar skattebetalare miljonbelopp.

Nu kanske du tänker att det är ett högst oärligt sätt att representera svensk supporterkultur. Så är det. Det är ett oärligt sätt att se på saken. Men det är lika oärligt att prata om Liverpool på det där sättet.

Varför kan inte Spirit of Shanklys arbete mot The Super League framhävas? Eller de massiva protester som supportra anordnade för att stoppa planerna på de skyhöga biljettpriserna? Eller när samma supportrar slutit upp bakom vad som är rätt och nu också tagit plats i styrelserummen där de inte bara får prata om vad de önskar att klubben gör, utan faktiskt ha en genuin och öppen diskussion om det, med klubben?

Jag är så trött på det återkommande förminskandet av ”This Means More” och den ovilja att se vad det faktiskt betyder för klubben och för supportrarna. De hyllningar Diogo Jota och André Silva fått från Liverpool-supportrarna och den kärlek hela staden visade mot Rute, Dinis, Duarte och Mafalda när det otänkbara hände är vad klubbens suktan efter ”mer” syftar till.

Det är de som ställde upp och körde hem strandade supportrar efter vansinnesfärden på Water Street i november det syftar till. De som sprang fram och räddade liv. De som stod upp för Sean Cox och de som återkommande stöttar lokala initiativ.

Obegripligt och ledsamt 

Mycket kan sägas om den moderna fotbollen och likaså den roll Liverpool spelar i den och på alla sätt som den klubben vi älskar blivit en stor kugge i det globala maskineriet, men att blanda in en klubbidentitet som försöker eftersträvas i en transfer är för mig obegripligt och faktiskt lite ledsamt. Om det här är vad som väntar oss hoppas jag att den här affären är så pass svensk att vi har 14 dagars öppet köp.

Jag vill verkligen understryk att Noa Bachner är en utav mina absolut största förebilder när det kommer till att skriva om fotboll. Hans texter lämnar mig sällan oberörd. Jag tyckte krönikan i Expressen är läsvärd och att alla ni bör läsa den.

Den kanske träffade en öm punkt hos mig och jag kanske överreagerar. Jag är nyfiken på vad du tycker.

Av Kalle Kovács

LFC.se ber om ditt stöd!

Då svenska supporterklubben till stora delar drivs av medlemsintäkter behöver vi ditt årliga stöd som betalande medlem. Vi upplyser om att föreningen sedan starten 1999 aldrig har haft något vinstdrivande syfte, vilket innebär att vi i praktiken startar varje ny säsong "från noll". Tack för ditt stöd!

Bli medlem/abonnera på LFC.se
299 kr/år och 99 kr/år för familjemedlem