2025-08-16

Mentality Monsters? Det räcker nog inte…

En tom stol i omklädningsrummet... En önskan om att få byta in en spelare som inte längre är med oss… Tårarna från Mohamed Salah sade mycket om vilken mental resa det här laget förväntas göra. Och när varje ögonblick blir ett minne av en vän som inte längre är bland dem är misstag lika oviktiga som oundvikliga.

Den gångna veckan har det i sociala medier delats en bild som visar åldern på Liverpools trupp 2030. Det är en evighet dit, men trots det kommer Trey Nyoni och Giovanni Leoni bara vara 23 år gamma då.

Rio Ngumoha får precis börja drömma om att få handla på Systembolaget. Florian Wirtz, Conor Bradley, Ryan Gravenberch, Hugo Ekitike, Harvey Elliott, Dominik Szoboszlai och Jeremie Frimpong kommer alla vara yngre då än vad Kostas Tsimikas är i dag.

Ofta pratar experter om den professionalism som Liverpool, först genom Jürgen Klopp och nu genom Arne Slot, ingjutit i väggarna. Spelare som tar hand om sig själva, som är väl medvetna om vad som krävs från dem för att lyckas och som tar vara på den talang som de besitter och kan få ut maximalt av med klubbens hjälp.

Det är lätt att se de här spelarnas pannben, målmedvetenhet och närmast omänskliga förmåga att prestera under press – och tyvärr blir det lika svårbegripligt varje gång spelare som kämpar med den mentala biten träder fram. ”De får ju spela fotboll, hur kan de känna så där?”, har många av er säkert tänkt.

När You’ll Never Walk Alone sjöngs på Anfield på fredagskvällen blev det plågsamt tydligt hur det här är ett lag och en supporterskara i sorg. Unga supportrar som aldrig kommer att få se sin favoritspelare stå på en fotbollsplan igen, unga spelare som aldrig får träffa sin vän igen. En ung fru som aldrig får träffa sin partner igen och än yngre barn vars pappa inte längre finns med dem.

Texten ”Rute, Dinis, Duarte, Mafalda – Anfield will always be your home” prydde Anfield inför matchen och hemma i soffan var det svårt att hålla tårarna tillbaka. Inför avsparken pratade Erik Niva om hur det är omöjligt att veta hur Diogo Jotas bortgång kommer att påverka spelarna den här säsongen. Att Liverpool lärt sig att hitta kraft i mörker genom gemenskap flera gånger om.

Liverpool fans display banners and flags in memory of Diogo Jota and his brother Andre Silva prior to the Premier League match between Liverpool and...

Jag tänker på John Aldridge som efter Hillsborough-tragedin åkte till sjukhuset där supportrar vårdades efter den avbrutna matchen. Hur han viskade om fotboll i örat på en supporter han trodde var vid liv, men som var kliniskt död. Men också hur han bara minuter senare fick se två personer vakna ur koma. ”John Aldridge? What’s going on?”.

Läka i lugn och ro

Enkla ögonblick som påverkar utfallet av egentligen allting. Jag är övertygad om att Anfield gav de här spelarna någonting igår som idag är svårt att sätta fingret på, men som många kommer att minnas tillbaka på och se som en viktig stund.

Jürgen Klopp pratade om ”Mentality Monsters” och ingen skugga ska falla över vad hans lag visade och den omänskliga tron och viljan de visade. Men den mentala striden rörde fotbollsmatcher, det här rör allt det som gör de är fotbollsmatcherna så speciell – gemenskapen.

Vi får komma till freds med att den här säsongen faktiskt får bli sådan som spelarna och ledarna pratar om varje vecka – en match i taget. Det är ingen försvarskris Liverpool är i. Det handlar inte om att förväntningarna blir för stora. Det här laget behöver bara få läka i lugn och ro, en match i taget.

Att åldern på våra mest lovande spelare 2030 kommer vara så låg bör vara en påminnelse om hur unga människor som faktiskt förlorat en kamrat och en vän. Den sorgen värvar vi inte bort, utan går igenom… tillsammans.