2025-06-10

Lijnders är blå – och det är helt OK

Dagens fotboll är alldeles för egoistisk för förebilder. Egoismen och den egna framgången står högre i kurs än lagets gemensamma framgång. Högre än det man representerar med sitt spel.

Om det här skriver jag i min kommande bok ”IMAGINE BEING US – Liverpools tjugonde” (släpp i augusti - september via Idrottsförlaget, redaktörens anm).

I boken handlar det främst om hur både Steven Gerrard och Jordan Henderson hade ett pris för att överge allt Liverpool lärde de och allt de stod upp för som inte bara representanter för klubben, utan kaptener.

Sedan sekelskiftet har vi fått se duktiga talanger och etablerade storstjärnor lämna till storklubbar – eftersom det var de som utmanade om de största troféerna, inte vi.

Och nu, när vi blivit ett lag som visat att vi kan vinna allt – då är det inte det bra nog heller. För när Trent Alexander-Arnold, efter att vunnit ligatiteln med sitt Liverpool, ser möjligheterna i Madrid snarare än möjligheterna med sin moderklubb så visar det att fotbollen är någonting annat nu än vad vi är vana vid, på gott och ont.

Den här veckan stod det klart att Pepijn Lijnders tar klivet in i den förenade Arabemiratens fotbollsvärld som Pep Guardiolas assisterande tränare.

Han som för ett år sedan varken skulle bli någon annans assisterande tränare eller träna någon annan klubb i England ska nu bli en utav de viktigaste kugghjulen för att Manchester City kan kunna fortsätta sin resa mot nya framgångar.

Han som sprang ut på Anfield för ett år sedan med en ”I’ll Never Walk Alone Again”-tröja och med ett hjärta som var fylld av the Kops flaggor ska nu istället få se ut över flaggor som döljer tomma stolar på Etihad Stadium.

Pepijn Lijnders of Liverpool after the Premier League match between Liverpool FC and Wolverhampton Wanderers at Anfield on May 19, 2024 in Liverpool,...

Pepijn Lijnders tid i österrikiske Salzburg blev inte som han tänkt sig. Jobberbjudandena som ramlat in därefter – från bland annat Norwich City – har inte känts bra för vare sig honom eller klubben. Det är förstås trist – jag tror uppriktigt att de allra flesta av oss gärna sett Lijnders lyckas och att hans vägar en vacker dag kanske leder honom tillbaka till Liverpool.

Fotbollen mår bra av sådana berättelser och att våga drömma och att våga tro har ju varit Pepijn Lijnders melodi sedan han tog de första stegen på Melwood.

Försöker vara något de inte är

Vad Pepijn Lijnders gör med sitt liv och sin karriär är helt upp till honom och jag tycker uppriktigt att vi supportrar ska vara ytterst försiktiga med att rikta kritik mot spelare och ledare som inte representerar vår klubb längre.

Det finns många som inte bryr sig om de bär rött eller blått, eller om pengarna kommer från USA eller Saudiarabien. Att hålla upp mot en standard och en kravbild som de själva inte skrivit upp sig på skapar varken bättre supporterklimat eller en sjyst tillvaro för de inblandade.

Jag menar, en ledande figur i Arne Slots bygge har ju varit Everton-ikonen John Heitinga. Apropå sagor är ju han och hans karriär praktexempel på en alldeles ljuvlig sådan. Det finns vackra berättelser där slutet inte alltid är som man tänkt sig och att tro att allt hela tiden ska vara och förbli precis som det känns bäst för en själv är naivt.

Att Pepijn Lijnders sätter sig i Pep Guardiolas knä stör mig mindre än det faktum att han, precis som Steven Gerrard, precis som Jordan Henderson och precis som Trent Alexander-Arnold gör det efter att försökt vara någonting i sin publiks ögon som de uppenbarligen inte är.

Och egentligen är det inte det som stör mig mest heller. Pepijn Lijnders har redan fått motta en hel del kritik för sitt beslut, precis som Gerrard, Henderson och Alexander-Arnold. Jag är rädd att supportrarnas reaktioner gör att ledare och spelare blir ännu mer förutsebara, ännu mer sterila och ännu mer identitetslösa när citat efter citat plockas ut i efterhand för att visa på att de är hycklare.

Lika goda kålsupare allihop

När Trent Alexander-Arnold viftade med sina citat om att spela för Liverpool karriären ut jublade vi, när Steven Gerrard blev kvar och blev en viktig representant och ikon för allt vad Liverpool är stod vi där och log. När Jordan Henderson kramade sin pappa efter Champions League-finalen och gång på gång stod upp för de vars röster inte fick höras slog vi oss för bröstet och sa ”min kapten”. När Trent Alexander-Arnold drömde om att bli en Liverpool-ikon målades Sybil Road med hans citat.

De är lika goda kålsupare allihop. Varenda en av dem. Alla visade att karriären, pengarna och den egna egon alltid kommer att stå över Liverpool.

Antingen accepterar vi det och intalar oss att livet är oberäkneligt. Eller så får vi nöja oss med att det där lilla mänskliga som finns kvar av ”The Liverpool Way” faktiskt är på väg att gå förlorat.

Eller så påminner vi oss själva och varandra varje dag om King Kenny Dalglishs ord, “The most important people at Liverpool Football Club are the ones who want to be here.”