2025-05-24

Istanbul 20 år: Från 0–3 till odödlighet

Låt oss förflytta oss till Istanbul den 25 maj, 2005, närmare bestämt halvtidsvilan i matchen Liverpool och AC Milan emellan.

Fjorton år gammal har jag precis stängt av tv:n i mitt pojkrum och lagt mig under täcket. Vad som skulle bli världens bästa födelsedag börjar alltmer kännas som en dag som gärna hade fått utebli.

Det är sent på onsdagskvällen, för en fjortonåring. Redan innan matchen började lade jag prydligt fram den röda Liverpool-tröjan som jag skulle ha dagen efter, på min födelsedag. Jag hade också fått lov att se hela matchen, trots skola dagen därpå. Men den där drömkvällen har förvandlats till någonting helt annat.

Sveriges Radio var redan på den tiden igång på mitt rum och när jag stängt av tv:n efter 3-0 målet hördes Martin Marhlo och Kenneth Jansson diskutera mardrömskvällen i Istanbul. Jag minns så tydligt hur Martin nästan pressade Kenneth att säga att finalen nog var avgjord.

Men samtidigt kändes det som att Kenneth Jansson nästan visste vad som komma skulle. Han lyfte saker som Liverpool gjorde bra och tände någonstans ett litet hopp i mig. Efter att grubblat under täcket ett tag och lyssnat på Karlavagnen som hunnit börja efter Sportextra slog jag i gång tv:n igen. Tröjan som jag skulle ha på morgonen åkte på. Trodde Kenneth Jansson på Liverpool skulle inte jag vara sämre, tänkte jag.

Nästan omgående gör Steven Gerrard reduceringsmålet. Sedan följer Vladimír Šmicer mål. Kort därefter är Xabi Alonso framme och stöter in sin egen straffretur. Helt plötsligt var resultatet 3-3. Minuterna som följde, förlängningen och straffsparken minns jag inte. Jag var nog alldeles för uppe i varv av det faktum att drömmen väckts till liv. Förvirrat kollade mina föräldrar in om varför jag hoppar runt som en galning efter att gråtit bara minuter tidigare.

Historiskt halvtidssnack

Ett par år senare – efter att jag på riktigt förälskat mig i Liverpool som stad och fotbollsklubb – kollade jag på matchen igen och framför allt efterspelet. Än idag tycker jag att Rafa Benitez första minuter efter slutsignalen är värda en bok. Han gick runt som om ingenting har hänt. Som om det han precis gjorde var någonting helt vanligt. ”If the players believe, you can do anything”, sa Rafa Benitez direkt efter slutsignalen. Sedan springer Jamie Carragher och Steven Gerrard fram till samma mikrofon – båda helt slutkörda. ”Did you really believe?”, frågar reportern. Båda svarar tydligt nej.

Det där svaret har fastnat hos mig. Jag hade hört mycket från min pappa om hur speciella Liverpool-supportrar var men aldrig riktigt fått uppleva det där själv. Under åren har supportrarnas roll den där matchen lyfts fram som en bidragande faktor till vändningen. Den där intervjun efter matchen med Stevie och Carra handlade ju också mycket om trycket från publiken – Stevie lyfte direkt att många sparat i månader och rest långt för att kunna se matchen, att segern var för dem.

Liverpool's Jamie Carragher and Steven Gerrard kiss the trophy

Jamie Carragher och även Sami Hyypiä pratade om hur supportrarnas sånger ekade genom korridorerna under halvtidsvilan. Istanbul var Rafa Benitez stora bedrift och hans halvtidssnack kommer för evigt förbli historiskt – men en bidragande del var supportrarnas sånger och det har förstärkt min kärlek till Liverpool Football Club avsevärt. Jag är övertygad att Barcelona-matchen inte skulle existera om det inte var för Istanbul – likaså de många andra matcher där supportrar tar laget till en nivå som ingen annan klubb i världen kan nå upp till.

Istanbul förkroppsligar ett modernt Liverpool som sedan där kvällen för två decennier sedan gjort en resa som få vågade hoppas om. Det är lätt att glömma att den tredje frågan Steven Gerrard fick den kvällen var om han nu kommer att stanna i klubben, trots allt.

Tänk vart vi hade varit vid en förlust. Tänk vilket vägskäl Liverpool stod vid och kämpade sig med näbbar och klor över till den sidan av historien som bar till att laget skulle vinna allt.

Färga hela Merseyside rött

När jag gick till skolan den där morgonen, på min födelsedag, iklädd min röda genomsvettiga och tårdrypta tröja, var det med lätta steg som jag tog mig fram genom korridoren. Kvällar som Istanbul är få och är en bra påminnelse om att våga stanna upp och njuta. Säsongen är lång och sommaruppehållet förhållandevis kort. Tiden för missnöje med ägare, med spelarprestationer och med märkliga byten kommer. Det är mycket jag hade gjort för att känna den gränslösa lyckan som Istanbul resulterade i hos mitt fjortonåriga jag.

Fotbollen har blivit lite för cynisk för de där känslorna idag och i ärlighetens namn har vi blivit bortskämda med att fått se Liverpool vinna allting.

Men, här och nu. Precis i detta nu. Då är Liverpool engelska ligamästare. För första gången på 35 år ska publiken få se spelarna lyfta Premier League-pokalen mot skyarna. På måndag ska laget få visa upp sin skörd för supportrarna och färga hela Merseyside rött. Det är värt att fira och det är värt att minnas tillbaka på de stunder där allt det här var hopplöst långt borta.

Hur minns du Instanbul? Fyll gärna kommentarsfältet med dina minnen, oavsett om du var supporter då eller blivit det därefter. Men framför allt – njut. Ta vara på det här så oroar vi oss för allting annat senare.