2025-05-05

– Vad hände med drömmen att leda laget som kapten?

Kenny Dalglish sägs ha sagt att de viktigaste spelarna är de som vill spela för Liverpool. Bill Shankly i sin tur pratade om att endast de som är beredda att springa genom en tegelmur och komma ut på andra sidan redo för nästa batalj är bra nog att spela för Liverpool. En dag som denna, en när stadens son anser att han växt ur sitt hem, är en sådan då legenders lojala ord ekar högt i huvudet.

”The most important thing is trophies. I want to win trophies. I’m a player who is highly motivated by winning things and being elite. That’s probably the main factor of anything.” – Trent Alexander-Arnold i The Athletic, 25 september 2024.

Michael Owen, Fernando Torres, Luis Suarez… listan över spelare som lämnade Merseyside för att de inte såg Liverpool som klubben som kunde tillgodose deras titeldrömmar är lång.

Jag var förkrossad när Michael Owen lämnade Liverpool – dels för att han till stor del var min väg till klubben, dels för att han gav upp på ”oss”.

Liverpool var inte en klubb att vinna titlar med, Liverpool var en klubb att visa upp sina färdigheter för omvärlden med. Lite som en arbetsintervju för större klubbar med större mål.

Sen kom Fernando Torres, en spelare som redan innan han tog på sig den röda tröjan kändes för bra för att vara sann. Vi dög inte för Michael Owen, varför skulle någon som Fernando Torres vilja spela för oss? När han sedan gick till Chelsea kändes det till synes meningslöst att falla för någon spelare.

Sen kom Luis Suarez. Även han nöjde sig när drömmarna om titlar blev större än kärleken för Liverpool.

Jag har tänkt på Trent Alexander-Arnolds svar till The Athletic om troféer ohälsosamt många gånger. Owen lämnade för troféer. Torres lämnade för troféer. Suarez lämnade för troféer. Trent Alexander-Arnold lämnar med troféer. Alla troféer.

När han går in i omklädningsrummet hos den spanska jätten gör han inte det som en spelare som drömmer om titlar, utan som en som vunnit allt.

Begravningsstämning

Trent Alexander-Arnold of Liverpool holds the trophy surrounded by his family after the UEFA Champions League Final between Tottenham Hotspur and...

Varken Steve McManaman eller Michael Owen anlände med det troféskåpet som Trent Alexander-Arnold kommer att göra och chansen för honom att lämna med fler än vad de lyckades mäkta med tillsammans är minst sagt god.

Det finns gott om klipp som kommer att snurra varmt de kommande dagarna där Trent Alexander-Arnold drömmer om kaptensbindeln, berättar varmt om andra ikoner och pratar sig tårögd om supportrarna och staden.

Det kommer att grävas fram klipp som framställer honom som hycklare och klipp som säkert kommer att visa att han inte är bättre än samma spelare som han en gång säkert blev sårad av när de lämnade.

Någonstans finns något fint och mänskligt i det där. ”I’m just a normal lad from Liverpool whose dream has just come true” står det ett stenkast från Anfield i Liverpool. På många sätt har han vuxit upp framför många av oss och vore det inte för den kärleken som han säkert en gång kände för klubben så hade den här resan varit betydligt tråkigare.

Vad jag inte förstår är varför både klubben och Trent Alexander-Arnold behandlar den här situationen som om det handlade om en begravning. Trent sitter i ett mörkt rum med tårar i ögonen och pratar om hur det inte varit ett enkelt beslut att fatta för honom.

Till tårdrypande musik visas gamla bilder på den framgång han varit med och skördat och till slut läser han, på det absolut mest själlösa sättet ”I will always remain a Liverpool fan”. Det är så – i brist på bättre ord – förvirrande.

Vad hände med drömmen att få leda det här laget som kapten?

Låt oss fira det som varit

Det är svårt att förstå Trent Alexander-Arnolds storhet utifrån, även om man är Liverpool-supporter. Vi sjunger ”the scouser in our team” på helgerna som en sång i mängden, när Merseyside sjunger den har den så mycket mer i sig.

Den ramsan bär på en genuin stolthet och i en tid där barn växer upp i Liverpool med vetskapen om att de troligtvis inte kommer att ha råd att besöka sin favoritklubbs hemmaarena i sin egen kvarter är det faktum att en av de faktiskt spelar huvudrollen i klubben enorm.

Det fanns ett Liverpool innan Michael Owen och ett efter. Likaså innan McManaman och efter. Det fanns ett Liverpool innan Trent Alexander-Arnold och det kommer att finnas ett efter också.

Vem vet, kanske finns ett Liverpool med Trent Alexander-Arnold i framtiden också. Det är sällan enkelt att säga farväl och det är lätt att se på hur till exempel Roberto Firmino och Sadio Mané vinkades av efter deras tjänstgöring i den röda tröjan.

Jag är övertygad att det fanns ett sådant slut för Trent Alexander-Arnold också och än är det inte försent att vända på det här begravningsspåret som de valt.

Låt oss fira det som varit, önska Trent Alexander-Arnold ett fantastiskt liv i Spanien med begränsat antal titlar och framför allt – låt den plats som Trent Alexander-Arnold nu lämnar efter sig, både på och av planen, tas av nästa talang.

Krönikan fortsätter under bilden

Xabi Alonso, Head Coach of Bayer 04 Leverkusen, and Trent Alexander-Arnold of Liverpool interact during the UEFA Champions League 2024/25 League...

* Förenas Xabi Alonso och Trent Alexander-Arnold i Real i sommar?

Liverpool förtjänar spelare som vill representera klubben och som drömmer om att springa ut på Anfield för att ta emot supportrarnas kärlek. Om Trent har större drömmar än så… go on son.

Jag hoppas att jag har fel, men med tanke på hur påverkad Trent Alexander-Arnold varit av hela det här spektaklet och på vilket sätt han väljer att säga hej då räds jag för vad som väntar honom.