Ett sår som aldrig läker – och aldrig får glömmas

För många av oss är det här någonting som inträffade i en annan tid, i mitt fall innan jag ens fanns.

För andra ett minne som etsat sig fast på ett sätt som bara stora världshändelser kan göra. Just den här dagen, när Liverpool stannar för att hedra minnet av de 97, är det extra viktigt att komma ihåg varför vi gör det och varför den här dagen aldrig får bli en i mängden.

Hillsborough-tragedin borde på många sätt varit dödsstöten för ett Merseyside som var i fritt fall. Ett Merseyside som det brittiska parlamentet under Margaret Thatchers ledning knappt såg en framtid för utan hade i stängda rum börjat prata om att låta förfalla. Det finns få tillfälle under 1900-talet som Liverpool sågs som annat än ett problem från London, och Hillsborough-tragedins efterspel blev ett extra tydligt exempel på att scousers inte hade samma rättigheter, än mindre samma skyddsnät när orättvisan var framme.

Hela stadens sorg

Innan offren ens var identifierade hade rättsläkaren begärt alkoholtest på samtliga, inklusive barn. I decennier tilläts bilden av att ”supportrarna stal från offren” spridas. I decennier tilläts bilden av att ”supportrar urinerade på modiga poliser” spridas. Att 41 liv kunde räddats fanns inget intresse för att berätta. Inte heller det faktum att hundratals polisrapporter ändrades i efterhand. Detta trots att journalister och supportrar på plats, redan den 15:e april 1989, gav en skrämmande detaljerad bild av vad som faktiskt hände.

Det som borde blivit en dödsstöt blev dock till ett ännu starkare och ännu högre rop efter rättvisa för befolkningen i nordväst och en kamp över decennier som till slut ledde till sanningen. Listan över människor som kämpade när andra inte orkade längre är lång och lika mycket som den här dagen tillhör alla offer, hör den också till de som lyfte sina medmänniskor i en tid där alldeles för många stod med ryggen mot.

Men 36 år är en evighet i den moderna fotbollen. Folk går vidare. Kondoleanser byts ut mot hånvisor och från motståndarens läktare hörs för många gånger glåpord och hat snarare än förståelse och respekt.

Detta kollektiva trauma har dock skapat en moralisk kärna i klubbens självbild som bländar – bragderna på planen har nästan blivit det lätta jobbet – att klubben ens finns där, att staden – trots fortsatta problem med utbredd fattigdom – finns där, att de som överlevde läktarkatastrofen finns där.

Att de fick, och får, se Liverpool vinna Premier League utan att leva med etiketten att de orsakat deras vänners död är den stora segern. Likaså är det viktigt att historien och överlevarnas berättelser får leva vidare, både hos klubben, hos staden och oss supportrar.

Berättelserna om den roll som fotbollen spelat i stadens bearbetning av den här sorgen är otaligt många – den här sorgen är Liverpools, men inte bara klubben Liverpools, utan stadens.

Största segern av dem alla

Kombinationen ett Premier League växt sig till världens största och bästa liga och att Liverpool inte bara vunnit den titeln utan alla andra gör att den här dagen blir allt viktigare.

När Elon Musk tidigare i år ryktades vilja köpa Liverpool var det många som storögt drömde sig bort till en framtid med honom som ägare. Att han liknade sin brittiska farmor, som föddes i Liverpool, vid Margaret Thatcher som han beundrade så spelade desto mindre roll. ”Det är nya tider nu, vi vill väl ändå vinna titlar?”, tyckte alldeles för många.

Och det är inte bara supportrar som glömmer. När amerikanska Dunkin’ Donut utannonserades som ny marknadspartner fick det amerikanska företaget för sig att byta ut flammorna till minne av de 97 till kallt kaffe och ”You’ll Never Walk Alone” till ”America Runs On Dunkin’”. Well done boys, good process…

Jag var som sagt inte född när tragedin inträffade. När jag sedan sprang runt med min Michael Owen-tröja på den transsylvanska slätten i början av 2000-talet var det mest någonting som andra pratade om.

Men när jag var gammal nog att förstå möttes jag av en berättelse som jag önskar inte fanns. Det finns så många bilder och så många filmer som är omöjliga att glömma. Från killarna som förgäves försöker ropa mot polisen att deras vän är död. Det är bara publikljud, ändå ser man varje ord på personernas läppar. ”He’s dead!”.

Eller supportrarna som försöker rädda liv, men möts av polisens batong. De supportrar som springer över planen med sina döda eller döende vänner på reklamskyltar. De som hjälpte till att dra upp supportrar till den övre läktarvåningen…

Det är kusligt i hur ensamma supportrarna på plats var under tragedin och det är närmast oförlåtligt hur många liv som hanteringen av situationen släckte, utöver de 97 som dog på eller till följd av skadorna på Hillsborough den 15:e april 1989.

Så mycket av min beundran till staden och till fotbollsklubben grundar sig i hur så många aldrig gav upp.

Hur tron på vad som är rätt ledde Storbritanniens mest utskrattade del till den största segern av dem alla – rättvisa för de som miste sina liv och för de familjer som tog hand om sina egna när världen vände ryggen till.

Av Kalle Kovács