En finalprestation ovärdigt klubbmärket

Kalle Kovács om fiaskot på Wembley.

Det har varit lätt att bli fartblind den här säsongen. Inför säsongen fanns inte en enda expert som såg Liverpool som favoriter till någonting – knappt topp fyra var nåbart, enligt dem. Och efter 45 spelade minuter mot ”Tractor Boys”, Ipswich, i premiären var farhågorna många och tankarna om titlar över huvud taget långt, långt bort.

Nu är vi i mitten av mars med en cupfinal i bagaget, en imponerande gruppspelsseger i Champions League och med ett försprång i Premier League som i skrivande stund är en bit över tvåsiffrigt.

Arne Slots och Liverpools resa den här säsongen är lika imponerande som inspirerande och nu när allt som återstår är att spela hem den tjugonde ligatiteln och få fira, inte bara Arne Slots Liverpool utan också det Liverpool som Jürgen Klopp lämnade över, är det viktigt att vi inte glömmer vart allt det här började.

Arne Slots byte av Jarell Quansah i halvlek mot Ipswich väckte stor uppmärksamhet. Själva bytet var egentligen relativt okomplicerat – vad som däremot fastnade hos många var Slots brutala ärlighet efter matchen.

Kort och gott – Jarell vann inte sina dueller och det skadade laget. Det var både en frisk fläkt och en hårtork som blåste genom pressrummet. Arne Slots öppenhet och ärlighet var uppskattat, men samtidigt såg många hela situationen som en onödigt hård sågning av en lovande talang.

Sagans slut får bli längre fram

Inför cupfinalen mot Newcastle United öppnade Arne Slot upp om situationen och menade att den engelska pressen där och då kanske inte var redo för hans ärlighet. Samtidigt hyllade han de månader som Jarell Quansah har bakom sig och sättet som han inte bara blivit en bättre fotbollsspelare utan hur han dessutom vågat och klarat av att kliva in i en ny roll i laget – som ytterback.

Jag har tänkt så mycket på honom den här säsongen och det faktum att hela den här situationen säger väldigt mycket om vilket lag Liverpool är. Återigen – det är lätt att bli fartblind och att känna att det är normalt att situationer artar sig på det här sättet. Men ta bara och lyft blicken över mot grannstaden Manchester och hur den röda halvans talanger hanterat motgångar och hur det gjort lagets framtidsvisioner direkt svårnådda.

Jag minns tillbaka till ”The Bolton Baresi”, Nat Phillips, och den roll som han spelade när laget behövde honom som mest. Detta trots att alla – inklusive han själv – nog visste att hans framtid låg någon helt annanstans än Liverpool.

Liverpool har blivit en klubb för supportrar som vågar drömma, men också en klubb där spelare både vill och klarar av att göra det där lilla extra som krävs av ett lag som spelar om de största titlarna. Nu blev inte den här cupfinalen ett kapitel i boken om Jarell Quansah någonting nämnvärt, tyvärr. Det blev snarare så att den här sagans slut får bli längre fram den här säsongen.

Ingen kontroll eller struktur

Jag är helt säker på att frustrationen över vad Liverpool visade mot Newcastle United kommer att sitta i djupt och länge – det var en match som var enormt svår att få grepp om och en match som supportrar förtjänade att få njuta av, inte att sitta frågande på läktaren och i TV-soffan och undra när den skulle börja.

Jag försöker fortfarande förstå vad tanken med bytena var och skulle någon fråga mig om vilka spelare som startade den här matchen skulle jag inte klara av att svara korrekt. Det var på många sätt en tillbakablick på förlustmötet mot Nottingham Forest där det blev kaotiskt utan någon som helst kontroll eller struktur.

Skillnaden den här gången var att Arne Slot och de här spelarna borde vetat bättre. Där och då var allting nytt – nu visste alla som tog en del av sin dag för att se sitt favoritlag spela fotboll att det skulle bli en svår match. Alla var medvetna om premisserna och hur stort det här skulle bli för Newcastle.

Alla kunde på förhand sagt att Newcastle kommer att göra allt på fasta situationer, att de skulle ta sin tid i alla lägen och att de skulle göra allt för att få Wembley glödhett. Alla utom Liverpool själva.

Mästare skapas av motgångar

Den här veckan ska inte definiera Liverpools säsong – oavsett hur stolta Newcastle-supportrarna är över sitt nya gröna lag där mänskliga rättigheter får ge plats åt underhållning. Sanningen är att det inte finns någon som inte hade bytt plats med Liverpool.

Vi rusar mot historia och vi gör det med ett mod och en vilja som jag tycker är lika beundransvärd idag som för en vecka sedan. Mästare skapas av motgångar och hur de reagerar på tuffa situationer. För Arne Slot är det här ännu en möjlighet att lära sig om sina nya spelare. Ännu en chans att rannsaka sig själv och se över hur stora förändringar det här laget egentligen är beredda att göra i matcher som blir så här låsta och så här svåra.

Ingen kommer någonsin kunna ta ifrån de här spelarna det de presterat i ligan den här säsongen och jag tror att många under ligacupfinalen undrade vart det Liverpool man sett var.

Det finns säkert tusen förklaringar – men faktum är att det här var en finalprestation ovärdigt klubbmärket. Kreativiteten saknades, viljan att faktiskt vinna den här matchen likaså och intensiteten var lite som den hos en ensam vandrare dag tre genom den saudiska öknen.

Det var inte bra nog, helt enkelt. Det var inte bra över huvud taget och det hoppas jag att de här spelarna får höra. Det var inte en match som Newcastle vann, det var en match som Liverpool förlorade.

Det är bara att slicka såren och komma igen när Premier League sparkar i gång vårsäsongen på allvar efter månadsskiftet. Om nummer 20 ska bli verklighet krävs betydligt mer än det här.

Återigen – det är lätt att bli fartblind den här säsongen. Besvikelsen ligger inte i att få se Liverpool förlora en cupfinal, utan att behöva se ett Liverpool som inte ger sig själva chansen att vinna den.

Avslutningsvis, och här vill jag rikta mig till er i Karlskrona som såg matchen. Efter slutsignalen ville en vänlig själ reta mig för mitt val av jacka – en svart-vit-rutig, dagen till ära. Det osade av ironi, tyckte den säkert jättevänliga farbrorn.

Det var inte rätt tid att reta någon för sitt klädval, än mindre att insinuera att jag skulle stötta det sporttvättprojekt som Newcastle faktiskt är. Jag är ledsen att jag skrek ”f*ck off” och vill be om ursäkt för mitt beteende. En gräns nås när man blir retad för att vara en hemlig Newcastle-supporter, även om det inte ursäktar mitt språkbruk.

Hoppas på förståelse. Ni som läser det här i Karlskrona kan väl meddela detta vidare. <3