– Tack för allt, Klopp!

Det finns fyra datum som förändrat mitt liv. Den 16 februari 2010 träffade jag personen som idag är min fru. Den 29 april 2014 fick vi vårt första barn. Den 18 december 2015 fick vi vårt andra.

Och så har vi den 8 oktober 2015. Dagen då Jürgen Klopp tog över Liverpool.

Redan i samband med rekryteringen skrev jag en krönika här på LFC.se om att det mycket väl kan komma att visa sig vara den bästa värvningen vi någonsin gjort. Men inte i min vildaste fantasi kunde jag tro att den skulle visa sig bli så bra som den blev.

På sin första presskonferens pratade Jürgen Klopp om att förvandla tvivel till tro. Att göra doubters to believers. För några dagar sedan utvecklade han resonemanget kring det.

”Allt blir ju lättare om man faktiskt vågar tro”, konstaterade han med ett leende.

För mig handlade supporterskapet fram till Jürgen Klopps intåg om tvivel. Eller knappt det. Snarare den starka övertygelsen att supporterskapet var ett rent helvete och att fotbollsguden satt uppe i himmeln och pissade på en.

Som när man kände lite lätt på att bli en believer under våren 2009 och Manchester United bytte in en okänd Federico Macheda mot Aston Villa för att grusa Liverpools titeldrömmar. Eller som när Steven Gerrard halkade fem år senare.

Hur mycket man än ville tro – så var det ett återkommande tvivel som trumfade allt.

Lättare att tro på den man litar på

Samtidigt krävdes det kanske en förgrundsfigur man faktiskt var beredd att hänge sin tro till. Som man vara beredd att överge sitt tvivel för. En mjuk röst, ett ovårdat skägg och ett ständigt leende under en välvikt kepsskärm som gav känslan av att här faktiskt var något äkta att lita på. Och framförallt; skulle något gå åt skogen – då kan vi väl prova igen. Tillsammans, i en enad front.

Om det är svårt att skriva dessa ord är det nog inget som går att likställas mot känslan jag antagligen känner i detta nu när du läser detta. Det är söndag, det är matchdag. Det är sista gången som Klopp ska stå där nere på Anfields gräsmatta som chefstränare över Liverpool Football Club. Om ni såg hur Old Traffords läktartak gav vika för regnet i mötet med Arsenal i söndags så kan ni nog räkna med liknande översvämning på Anfield när tårkanalerna väl öppnas från 60.000 fans framåt sjutiden ikväll.

Själv är jag på plats, precis som så många gånger förr när Klopp leder oss ut inför en säsongsavslutning. Som så många gånger förr mot just Wolverhampton.

Två gånger om har jag stått på Anfield och sett Liverpool avsluta säsongen mot Wolverhampton. Båda gångerna med vinster. Båda gångerna med en marginal en bra bit över 90 poäng – och ändå fått konstatera att det inte nått hela vägen fram till en ligatitel.

En av de finaste dagarna i mitt liv

Det hade varit lätt att skriva att jag därmed stått i besvikelse på Anfield och konstaterat att vi missat två ligatitlar vi vore förtjänta av. Visst, jag får faktiskt erkänna att den där majdagen när Aston Villa samtidigt hade gjort 2-0 på Manchester City men det ändå slutade i förlust… då infann sig en viss besvikelse.

Men jag minns samtidigt det konstaterade titelnederlaget 2019 som en av de finaste dagarna i hela mitt supporterskap. Kanske en av de finaste dagarna i mitt liv. Ett år tidigare hade jag varit i Kiev och sett oss förlora en Champions League-final. Nu såg jag oss förlora en titelstrid mot Manchester City trots att vi tagit 97 (!) poäng. Men där och då fanns det inget tvivel var. Det handlade heller inte ens om tro. Där och då visste man att detta Liverpool-lag, ledda Jürgen Klopp, skulle komma att vinna allt.

Istället för att gråta så firade vi att vi hade fått vara med på resan. Och vi firade att vi hade så mycket kvar. Alla titlar vi visste skulle komma låg ju framför oss. Och det dröjde bara en vecka eller två innan jag fick stå på rad två på Wanda Metropolitano och se Divock Origi sätta spiken i Spurskistan och Jordan Henderson en dryg timme senare kunde lyfte Big Ears i skyn. Den sjätte i Liverpools historia.

Från mars 2019 till mars 2020 kom Liverpool att vinna 36 av 38 ligamatcher. Ett bortakryss mot Manchester United smög sig in och en rejäl plump mot Watford hängde med. Men över en 38-matchersperiod tog Liverpool 109 (!) poäng. Jag tar kulor för den strid någon vill ta med mig gällande det bästa laget i Premier Leagues historia. För det är den där upplagan av Jürgen Klopps Liverpool som är den bästa av alla.

Vunnit all respekt och vördnad

Jürgen Klopp har verkat i Liverpool under samma tid som det största fotbollskeppet i världshistorien har böljat fram från ljusblått hav några mil öster om Merseyside. Med obegränsade resurser. Med oändliga anklagelser om fusk.

Jag skickar med en passning till alla här så ni slipper förbannas på folk i er närhet; ge er för guds skull inte in i diskussioner med folk som vill förringa Jürgen Klopps betydelse med hänvisningar till att det ”bara” blev en Premier League-pokal.

Klopp har lett Liverpool till tre Premier League-säsonger över 90-poäng. 92, 97 och 99 för att vara exakt. Han har tagit oss till Kiev, Madrid och Paris för att spela Champions League-final. Och ni kan addera en handfull inhemska cuper till det.

En Super Cup-final i Istanbul. En VM-final i Doha. Han har tagit oss världen över för att slåss om det största pokalerna. Och han har, när allt summeras, vunnit allt man kan vinna, samtidigt som han vunnit något ännu större.

I en tid där tränare jagas ut genom styrelserummens bakdörrar eller slaktas med högafflar på stadens torg har Jürgen Klopp vunnit all respekt och vördnad av de människor som betyder något för honom: Supportrarna till Liverpool Football Club.

Genom både sättet att föra sig, få Liverpool att spela fotboll på – och såklart resultaten som kommit med det – kommer Jürgen Klopp för evigt att kunna använda de nycklar till staden han tilldelats och återkomma till Merseyside när han vill. Redo att sätta sig på puben, ta en öl och minnas alla de oförglömliga kvällar han gett oss.

Resan som gör mödan värd

För oss som enkla supportrar så finns det otaliga kvällar, stunder och matcher att minnas och tacka Klopp för. De omöjliga vändningarna. De obrutna sviterna.

Det är nog därför jag också känner mig ganska obrydd kring diskussioner där storhet ska räknas utifrån ett facit där titlar och slutstationer staplas. Som att slutstationer och titlar ens är det viktigaste i supporterskapet. Det är ju alla hållplatser längs vägen som avgör hur häftig resan har varit!

Champions League-titeln i Madrid 2019 hade aldrig smakat lika bra om vi inte också fått finalupplevelsen i Kiev 2018. Ännu en dag som kan adderas till de roligaste i hela mitt supporterliv. De alla tusentals och åter tusentals röda som tagit sig med bussar och de mest spektakulära tågförbindelserna ni kan tänka er från England hela vägen till Ukraina.

Och Premier League-titeln som till slut kom 2020 var såklart aldrig bara resultatet av en prestation under en säsong. Den kom alltså direkt i följd på en säsong där 97 poäng bara gett en andraplats i Premier League. Och över två säsonger tog vi 196 poäng. 196 poäng!

Vi kan dessutom prata Dortmund, Barcelona, Bayern München, Roma och en handfull Europakvällar därtill. Vi kan prata överkörningar av Manchester United med både 4-, 5- och 7-0. Där finns matcher och minnen så det räcker och blir över, så jag tror inte ens vi behöver börja lista de här. Ni har ju själva varit med på resan.

Förutom de fenomenala framgångarna på fotbollsplanen och alla världens hörn som Klopp har tagit oss till så finns där såklart en dimension till som gör Jürgen unik. Människan som döljer sig under den berömda kepsen.

* Robin, reskamraten Jocke och Klopp på Fenway Park i Boston i juli 2019.

Jag ska skratta och gråta 

Jag kan förstå att motståndarsupportrar ibland (ursäkta ordvalet nu) tycker han kan framstå som en argsint grinkuk efter vissa förluster. Men hey, det krävs att det brinner en del i skallen för att du ska hålla dig i den absoluta världstoppen i 15 år som fotbollstränare.

Men bortom några snäsiga kommentarer i intervjumikrofoner efter matcher är det en man som återkommande pratar på ett sätt som vi annars får leta länge efter i dagens fotboll. Enkelt summerat kan vi väl konstatera att Jürgen Klopp faktiskt är en människa i en värld som snart bara består av robotar.

Att Jürgen Klopp inte är en robot är troligen också svaret på varför han inte kommer leda Liverpool nästa säsong. Och varför vi ska förbereda oss på att tacka av honom idag. Det finns ju annat i livet för riktiga människor att upptäcka. Bortom gegenpress och heavy metal-fotboll finns där en fru man vill semestra med och barnbarn man vill se växa upp.

Till Jürgen Klopp vill jag säga tack för att han valde att skriva på det där kontraktet den 8 oktober 2015. Jag vill tacka för den resa han tog oss med på. Och känslorna vi fick känna längs vägen.

Han fick den största tvivlaren att börja tro och vart än Liverpool och mitt supporterskap tar vägen i framtiden kommer jag alltid kunna titta tillbaka, minnas och berätta om de nio åren jag fick uppleva med Liverpool under Jürgen Klopp. Åren då vi var bäst i världen.

Idag på Anfield ska jag försöka att inte gråta över faktumet att det är över. Jag ska skratta och gråta över att det ens hände. Att det var vi som fick följa med på resan. Att det blev just vi som för alltid kommer kunna stoltsera med att Jürgen Klopp var en av oss.

I’m in love with him and I feel fine.

Tack, Klopp. Tack för allt!

Av Robin Bylund

Redigering av: