– Larma om ni lever, Liverpool

I lördags gjorde Andy Carroll kanske sitt absolut sista avtryck på den (nåja) största fotbollsscenen när han med sitt Reading var på Old Trafford för FA Cup-spel. Hans insats var rakt igenom tragisk och även om jag inte har allt för mycket till övers för Manchester United-spelarna så var det faktiskt en fara för dem att befinna sig på samma plan som honom.

När han till slut kastade sig in i Casemiro fick domaren nog och skickade ut honom men innan dess hade han hunnit skicka av Christian Eriksen från planen på bår. Två dagar senare, alltså så sent som dagen innan Deadline Day, konstaterades det att Eriksen riskerar missa resten av säsongen. ”Kanske kan han vara tillbaka i slutet av april eller början av maj”, hette det. Men där har ju vi lärt oss den hårda vägen den här säsongen att det lätt kan bli några veckor till.

24 timmar vs 2,5 år

Med 24 timmar kvar av transferfönstret lyckades Manchester United ändå med det som vi inte lyckats med på 2,5 år. Att plocka in en riktigt kvalitativ mittfältare, till en billig peng, som kan göra ett riktigt bra jobb för laget när det nu behövs som mest.

Jag vill verkligen inte gå ner längs vägen där vi står och jämför oss med vad Chelsea håller på med och försöka argumentera för att Det skulle vara det rätta sättet att driva en fotbollsklubb. Att spendera lika mycket i en januarimånad som Liverpool mer eller mindre nettospenderat sedan Klopp kom in för 7,5 år sedan, det är bara sjukt. Men man måste få undra varför vi åtminstone inte försökt att göra lite, lite mer?

I Marcel Sabitzer så hinner Manchester United täppa till en annars uppenbar lucka innan de ens hinner spela en match. Han har gjort drygt 25 framträdanden i Bayern-tröjan under säsongen och han är skolad som mittfältsmotor i ett Leipzig sedan tidigare. Han har löpstyrka, bollbehandling och ett passningsspel av högsta snitt. Och han är såklart inte ensam om dessa egenskaper där ute på marknaden. Så vad hindrade oss från att agera?

Liverpool valde istället att stånga sig blodiga över faktumet att truppen är bra nog och att mittfältsuppsättningen består av så pass många kvalitetsspelare att det inte är där skon klämmer. Frågan är om man verkligen lyckats lura sig själv att så är fallet, eller håller man bara minen och hoppas lura oss supportrar?

Istället för att börja den oundvikliga ombyggnationen av mittfältet – som måste till senast till sommaren – redan nu har Liverpool nu en närmast omöjlig uppgift framför sig i sommar. Man har lagt varenda ägg i Bellingham-korgen och från ett läge där han vore grädde på moset ser nog de flesta supportar det som att han är ett absolut minimum för att vi ens ska sätta kurs åt rätt håll efter att denna hädiska säsong är över.

Till sommaren måste Liverpool kvitta sig med Curtis Jones, Alex Oxlade-Chamberlain, James Milner, Naby Keita och troligen även Fabinho – om vi inte får se en enorm uppryckning. Ett förfall i paritet med hans har man väl inte sett sedan Britney Spears glansdagar. Addera till det att Jordan Henderson inte kommer att kunna spela mer än en James Milner-roll framöver och Liverpool står alltså med Thiago och 18-åriga Stefan Bajcetic kvar på mittfältet. Det är verkligen att lämna Sportchefen i ett tufft läge. Eller just det...

Så många frågor på så många plan

Nä, för en Sportchef har vi inte heller sedan Julian Ward följt i fotspåren av Michael Edwards och lämnat det som för bara några år sedan måste ha varit världens mest eftertraktade toppjobb inom fotbollen. Att få leda Liverpool Football Club. Ändå har två så skickliga hantverkare valt att lämna detta jobb på så kort tid? Då borde nog någon ovanför dem titta sig själv i spegeln ganska länge. Hur kunde det bli så här?

Men kanske löser sig allting ändå eftersom att ägarna gör som Chelsea och tar allt i egna händer? Eller just det...

Våra ägare vill ju kanske inte ens vara kvar? Eller vill de vara kvar men bara lite grann? Vill de finnas med men låta någon annan betala? Inget vet. Och ingen förstår faktiskt ett skit av vad som händer. Det är helt ärligt att pissa på oss supportar. 

Liverpool borde ha larmat om de lever under januarifönstret och det vore på sin plats att våra ägare faktiskt uppdaterar oss fans på vad fan som händer. Ska de sälja? Ska de inte sälja? Och varför står vi bara och tittar på medan det som hade byggts upp till hela världens bästa fotbollsklubb nu imploderar inifrån när spelare inte längre klarar av att leverera eller åker skytteltrafik till rehabkliniken?

Efter nyheter igår att Ibrahima Konate missar kommande veckor är Liverpools hamstringskador nu uppe på 17 (!) till antalet den här säsongen. Det är snart fler än vad vi samlat ihop poäng. Här borde man ju kunna kräva lite ansvar från vår medicinskt ansvarige. Eller just det... En sån har vi inte.

Det vi har är Chris Morgan, ansvarig för fysiologi i klubben sedan han återvände från Arsenal 2020. Sedan dess har vi varit skadade mer än något annat lag. Och efter år av problem för Gunners har Mikel Arteta under denna säsongen kunnat ställa upp med exakt samma elva i mer eller mindre varje match. Vilket sammanträffande. 

Förra våren känns som en livstid bort

Just nu är det tyvärr becksvart i många delar av Liverpoollägret. Jürgen Klopp verkar inte alls få rätt på det material han trots allt har att tillgå och att det enda januariförvärvet blev Cody Gakpo framstår än så länge som extremt märkligt. Det finns ju absolut ingen roll för honom att spela i detta dysfunktionella Liverpool – och både Darwin Nunez och Mohamed Salah har ju faktiskt kommit ännu sämre till sin rätta med honom i laget.

Jag tror – och hoppas – att han på lång sikt kommer att visa sig vara en genial värvning. Men det är svårt att förstå hur man kunde landa i att just han (och den profilen) var en prioritet när det blödde på så många andra håll.

Som lök på laxen hör man dessutom Klopp prata om trist attityd och dåligt kroppspråk. Han verkar ha bestämt sig för att följa Gareth Southgates fotspår och nu hänga Trent Alexander-Arnold varje gång defensiven inte sitter. Samtidigt som han nu ska behöva lita på att Joe Gomez inte får en boll trixad över huvudet kommande veckor med tanke på att han står utan både Konate och van Dijk.

Vi har ägare som vi inte vet om de vill vara kvar och vi har sportchefer som lämnar på löpande band. Det råder fullständig avsaknad av planering för att komma till bukt med mittfältsproblematiken vi satt oss i på grund av lojalitet och en misslyckad åldersstruktur. Vi har dessutom hela ligans sämsta fysiologiska och medicinska team – samtidigt som vi har tio poäng upp till Topp 4.

Jag får erkänna att det inte riktigt känns som att det var åtta månader sedan vi kunde bli historiska och odödliga som världens – genom tiderna – bästa fotbollslag.