Dokument: Ägarna som vann allt men satsade för smått?

---

Den 15 oktober 2010 skrevs papperna på för att verkställa Fenway Sports Groups övertagande av Liverpool. 12 år senare ser ägarresan ut att ha nått vägs ände.
En försäljning verkar stå för dörren och kanske kan vi börja närma oss bokslut.
Hur ska vi egentligen summera tiden som inneburit att vi vunnit allt – men som samtidigt fått delar av supporterskaran att skandera FSG OUT?

Hösten 2010 befann sig Liverpool på en mörk plats. Laget hade 18 månader tidigare gått en stenhård kamp med Manchester United om ligatiteln men vatten hade snabbt runnit under broarna. Efter nästan-säsongen 2009 tappade Liverpool Xabi Alonso till Real Madrid och ett år senare ersattes först Rafa Benitez av Roy Hodgson innan även Javier Mascherano såldes till Spanien.

Ett lag som alldeles nyss nästan utmanade om en ligatitel fick nu slita för att ens andas luft ovanför nedflyttningsstrecket.

Samtidigt var inte det sportsliga bekymren de största på Merseyside. Det var klart mycket värre i styrelserummen. Liverpools finansiella stabilitet stod i gungning och om en lösning inte snart var på plats skulle det knappast vara någon lärka som sjöng bortom stormen.

När Fenway Sports Group till slut köpte Liverpool Football Club den 15 oktober 2010 köpte man knappast en fotbollsklubb som mådde som den mår idag. Samtidigt betalade man också bara en spottstyver (nåja) av vad värdet är nu. Köpeskillingen uppgick till dryga £300 miljoner och när FSG idag gett uppdraget till Goldman Sachs och Morgan Stanley att stå för en värderingsprocess pratar vi minst tio gånger pengarna på den initiala investeringen – och många analytiker tror snarare att vi kan röra oss mot en försäljningssumma omkring £4-4,5 miljarder.

Att Fenway Sports Group i slutändan kommer att lämna Liverpool med sportslig framgång är odiskutabelt. Hur man sedan nådde den kommer nog alltid att diskuteras.

Är det deras långsiktiga, strategiska beslut som gjorde Liverpool till mästare av allt? Eller träffade de bara rätt på trisslotten när Jürgen Klopp plötsligt stod arbetslös och lyckades lockas till en klubb byggd på historia som massvis med personer långt före John W. Henry och Tom Werner lagt grunden till? Och vart hade vi varit om inte Michael Edwards öga för oförlöst talang rekryterats? Eller om vi vid några tillfällen kanske lyckats värva förstaval som Mario Götze och Julian Brandt istället för andraval som Sadio Mané och Mohamed Salah…

Investeringarna

Med start från toppen kan vi ändå konstatera att Fenway Sports Group varit de som hållit upp det paraply dit resurser sedan kopplats på och tagit Liverpool till den absoluta toppen. Från Michael Edwards och hans rekryterande av fotbollstalang till Jürgen Klopps oerhörda förmåga att få ut mer av helheten än vad de enskilda pusselbitarna må vara värda individuellt.

Under FSG har Liverpool vunnit sin sjätte Champions League-titel, varit i ytterligare två finaler, tagit den första ligatiteln på 30 år – och två gånger fallit på målsnöret mot Manchester City. Det har vunnits en ligacup, bärgats en FA Cup-titel och Community Shield-tallriken blev till också vår i somras.

Det har vunnits VM för klubblag och man ha blivit Super Cup-mästare. Det har helt enkelt varit ganska hektiska dagar för de som ansvarat för Champions Wall under FSG:s styre.

Väggen som markerar klubbens triumfer är heller inte det enda som byggts om sedan FSG tog över. Anfield har expanderat från dryga 45 000 till 54 000 och kommer snart ha färdigställt ytterligare en ombyggnad som innebär att över 60 000 kommer att kunna se The Reds spela hemmamatcher.

Förutom att det innebär ökade biljettintäkter ger det hela staden ett större turistinflöde (säga vad man vill om det) och en ekonomisk inskjutning av kapital som coronapandemin sannerligen kan vittna om är av betydande vikt för hela staden. Med allt från restauranger och pubar till hotell och butiker som lever av att supportrar från hela världen vallfärdar för att se Liverpool spela på mytomspunna Anfield.

Klubben har även under FSG:s styre lämnat Melwood bakom sig och tränar idag på hypermoderna AXA Training Center där förutsättningarna för fotbollsträning är världsledande. Där finns idag också en enorm stab som stöttar upp Klopp och den yttersta sportsliga ledningen i form av allt från dietister till experter på allt från inkast till rehabilitering. Det Klopp har velat ha i sin närhet har FSG alltid servat honom med.

Förutom på transfermarknaden.

Den stora diskussionen kring FSG har sannerligen varit deras ovilja (?) eller åtminstone återhållsamma approach till spelarinvesteringar. Deras "sälj först - köp sen" måste med neutrala ögon ses som en ganska sund inställning, men den kan för den sakens skull ändå vara extremt frustrerande i en konkurrenssituation där andra klubbars ägare kanske inte alls har samma syn på att driften ska 'bära sig själv'.

Det man måste komma ihåg är att Fenway Sports Group köpte en fotbollsklubb som led enormt både sportsligt, finansiellt och strukturellt. Under åren som föranledde övertagandet var varenda Liverpoolsupporter i upprorstillstånd mot Tom Hicks och George Gillett och det var knappast den sista lilla pusselbiten för att Liverpool skulle gå mot världsherravälde som diskuterades då. Det var snarare hur man gång på annan kunde sätta rekord i att ljuga supportrar rakt i ansiktet.

Förväntningarna

När FSG klev in satt Roy Hodgson som tränare på bänken. I den sista ligamatchen innan övertagandet hade Liverpool förlorat mot nykomlingen Blackpool på hemmaplan. Sotirios Kyrgiakos startade som mittback och nickade in Liverpools tröstmål. Christian Poulsen förlorade mittfältsmatchen mot Charlie Adam och på topp haltade en skadad Fernando Torres av efter tio minuter och ersattes mot David Ngog. Den som där och då tänkte att vi med ett ägarbyte skulle vara tio år från att vinna allt man kan vinna får gärna räcka upp handen nu.

Samtidigt är det kanske rimligt att supportrar världen över började förvänta sig fler och större investeringar i takt med att en pusselbit efter den andra tog Liverpool till en högre hylla?

Luis Suarez anslöt redan i januari 2011 som – tillsammans med Andy Carroll – en ersättare till Fernando Torres. Två år senare kom spelare som Daniel Sturridge och Philippe Coutinho in från egentligen ingenstans efter scouting från Michael Edwards och med Brendan Rodgers hand formerade de tre – tillsammans med en ung Raheem Sterling – sen en ostoppbar offensiv som var en hal gräsmatta från att vinna Premier League.

Läsarna på LFC.se om FSG:s ägarskap:

* 48 % – riktigt bra 
* 34 % – helt ok
* 10 % - suveräna
* 6 % – knappt godkända
* 2 % – riktigt dåliga

Totalt antal röster: 1210

Men redan här, innan Jürgen Klopp, var det med väldigt små medel man skulle brotta ner ett Manchester City där pengarna nu flödade, ett Chelsea som nyss hade vunnit Champions League och ett Manchester United som fortfarande var på den topp där Alex Ferguson nyss hade lämnat dem.

Väldigt mycket av Liverpools framgång har ofrånkomligen byggt på att överprestera med det material man haft. Även om vi idag kan blicka tillbaka på Raheem Sterling, Philippe Coutinho och Luis Suarez och konstatera att de tio år senare varit uppe bland de bästa i världen. Men det var oskrivna blad när de anslöt till oss.

Nettopengarna

Sedan sommaren 2013 har Liverpool haft en så kallad net-spend på £277 miljoner. Lite drygt tre miljarder. Det är alltså summan som har investerats i spelartruppen räknat i nettopengar där utgående transfersummor kvittas mot pengar du bringar in på försäljningar.

Med den summan kan vi konstatera att FSG investerat åtskilligt mycket mindre än samtliga konkurrenter (exempel: Manchester United £1,1 miljarder, Manchester City £778 miljoner). Även Chelsea och Arsenal har spenderat klart mycket mer än Liverpool (drygt det dubbla) och även Tottenham, West Ham, Newcastle, Everton, Aston Villa, Crystal Palace och Wolverhampton har spenderat mer.

Sedan 2013 har nettoinvesteringen i spelartruppen alltså inte ens varit Topp 10 i Premier League. Och frågan man måste ställa sig här är väl om någon av finalförlusterna i Kiev eller Paris kunde varit vinster med en större och spetsigare trupp?

Och om någon av de tajta kamperna mot Manchester City till slut hade landat i ett ligaguld om Klopp hade en extra avbytare av hög kvalitet att slänga på?

Det vi kan konstatera är att FSG i alla fall varit väldigt återhållsamma när de gäller att använda kapital som klubben inte genererat själv genom aktiviteter där in-konton och ut-konton kunnat balanseras mot varandra.

Tittar man till hur dyr trupp Liverpool har är det dock bara Manchester City, Manchester United och Chelsea som byggt ihop en trupp som kostat mer än vår (£670 miljoner). Så finns där egentligen ett egenvärde i att ha ett högt net-spend? Eller ska vi kanske bara vara stolta över att vi under de senaste åren kunnat sälja Philippe Coutinho för en världsrekordsumma och dessutom lyckats inbringa nästan en miljard på försäljningar av spelare som Danny Ward, Dominic Solanke, Ryan Kent, Ki-Jana Hoever, Rhian Brewster, Harry Wilson och Neco Williams?

Tabbarna

Även om den största debatten och de flesta spaltmeter som skrivs kring ägarskapet på sociala medier kretsar kring de ekonomiska investeringarna (eller avsaknaden av dem) så är det andra beslut som fått det att blåsa hårdast vindar runt kontorslokalerna i Boston.

De flesta minns antagligen protestaktionen i den 77:e minuten mot Sunderland hemma på Anfield 2016, när stora delar av läktarna tömdes i ett uppror mot att ägarna hade lagt fram ett förslag om att höja biljettpriserna på Main Stand till just 77 pund.

Förslaget drogs sedermera tillbaka och man har idag haft frusna biljettpriser över flera säsonger, där de 'billigaste' biljetterna på The Kop kostar £37 medan de dyraste på Main Stand ligger kvar på £59. Alltså 18 pund billigare än vad FSG föreslog redan för över sex år sedan.

En annan mycket känslig fråga där FSG var ute på rejält hal is var när man 2019 valde att ta strid med alla oberoende tillverkare och försäljare av exempelvis t-shirts, kepsar och halsdukar som på något sätt associerades med klubben. Den som gått på gatorna runt Anfield en matchdag vet hur det ropas ’hats, scarves or a badge’ och hur allt från gatuförsäljare till små butiker till stora delar livnär sig på at sälja merch med koppling till klubben.

Förutom att Liverpool redan har varumärkesskyddat sin logotype – och flera andra mer klubbspecifika detaljer – försökte FSG 2019 även att varumärkesskydda ordet ’Liverpool’. Något de nog inte skulle ha gjort.

Att de amerikanska ägarna helt enkelt ansåg sig sitta i position till att mer eller mindre lägga stadsnamnet i sitt ägande skapade ramaskri på Merseyside och var också något de snabbt fick backa från när det framkom att handlingar hade skickats in för att starta en process.

Ett år senare – och med utbrottet av den fruktansvärda coronapandemin – kom nästa klavertramp. Och kanske ännu ett bevis på hur rationellt affärstänk kontra den ideologiskt förankrade kravbilden hos supportrar inte alltid går hand i hand. När matcher ställdes in och verksamheter sattes på paus gjorde Liverpool helt enkelt som de flesta andra företag i England, man permitterade sin personal och sökte statliga bistånd för att garantera deras löner.

I grunden kanske inget sensationellt, men när man tittade i Liverpools räkenskaper för de tre gångna säsongerna såg man ett ekonomiskt överskott på totalt £207 miljoner över åren 2017, 2018 och 2019. Och det fick fansen att rasa.

Statliga pengar som kunde gå till att upprätthålla livsnödvändig service och rädda jobben för små lokala handlare var inget som Liverpoolfansen ansåg att Fenway Sports Group skulle komma och gräva i när skattkistan redan var fylld. Även här fick FSG backa – men det var ännu ett agerande som gav vatten på den kvarn som nu tagit fart för en del fans.

Super…fiaskot

Det absolut största snedsteget togs dock den 18 april 2021 när man tillsammans med elva andra europeiska storklubbar basunerade ut man stod redo att bryta sig loss från den befintliga fotbollspyramiden och istället vara en del i födseln av European Super League.

Tillsammans med AC Milan, Arsenal, Atlético de Madrid, Chelsea, Barcelona, Inter, Juventus, Manchester City, Manchester United, Real Madrid och Tottenham ansåg man sig ha rätten till en större del av den kaka som UEFA delade mellan Europas fotbollsklubbar och man menade sig förtjäna en befästelse om sin plats på den översta fotbollshyllan utan att sportsligt behöva slita för den år efter år.

Mycket kan i kölvattnet sägas om Super League och det ska sannerligen understrykas att valet att istället stanna under UEFA:s paraply per automatik inte skapar en mer romantisk toppfotboll, men det var snarare på sättet som detta beslut hade fattats – och hur man mitt i natten smög ut uppgifterna i ett pressmeddelande som bland annat innehöll enande kommentarer tillsammans med Glazer-familjen, Manchester Uniteds ägare, på Liverpools hemsida – som fick topplocket att gå hos fansen.

Stormen blåste inte bara på Merseyside när denna information kablades ut utan i hela England svepte orkanen fram. Chelsea blev först att backa från beslutet och bara minuter senare rasade sedan den ena dominobrickan efter den andra i England där lagen kröp tillbaka med svansen mellan benen och fastslog att idéen helt enkelt aldrig skulle bli verklighet.

John W. Henry (klipp nedan) talade direkt till fansen i en videoinspelning dagen därpå och ursäktade till alla med koppling till klubben – från både sportslig ledning till varenda supporter – att man tagit ett överilat beslut som borde tänkts igenom bättre.

Han förklarade att "projektet" alltid hängde på att supportrar skulle stå bakom det – och rösterna talade tydligt för att de inte gjorde det – men samtidigt måste man fråga sig varför man i så fall inte tog upp frågan med just supportrar innan man basunerade ut beslutet.

Troligen gavs lagen väldigt lite tid att överväga sitt deltagande i utbrytarprojektet och med rädslan att lämnas kvar på perrongen sprang FSG efter sedelbuntarna den här gången. Tänk vilket statement det vore om Liverpool hade vågat säga nej medan alla andra sprang iväg?

När FSG nu passerat över tolv år som ägare av Liverpool Football Club kan man helt enkelt konstatera att de funnits höga toppar och djupa dalar. Det har tagits grova snedsteg samtidigt som det har lagts fundament för en sovande drake att lyfta igen och bli hela världens bästa fotbollslag.

Vad andra säger om FSG

Parallellt med sitt ägande av Liverpool Football Club har FSG varit långtida ägare av baseball-laget Boston Red Sox. Många har säkert sett filmen Moneyball som avslutas med att – en fiktiv – John W. Henry försöker att värva Billy Beane (mannen som födde hela Moneyball-experimentet) men får nobben. Idéerna och tankarna om hur man med mindre medel – men mer data – kan finna framgång var dock något som Henry och FSG var snabba med att plocka upp.

FSG köpte Boston Red Sox åtta år innan man tog över Liverpool och på många sätt kan det dras raka linjer mellan hur resorna sett ut.

Red Sox var en sannerligen sovande jätte som efter fem World Series i början av 1900-talet inte hade lyckats vinna en enda mästartitel sedan 1918 innan FSG klev in. Från 2002 gick det dock i rekordfart och World Series vanns igen redan 2004 och man följde upp med ytterligare tre triumfer 2007, 2013 och 2018. Man fick alltså ännu en drake att flyga igen.

Men säg den eufori som varar för evigt. Blickar vi mot andra sidan Atlanten hör vi till stora delar samma diskussioner som håller röda fotbollsforum levande idag. Man kräver att det investeras mer.

Nyheten om att FSG överväger att sälja Liverpool togs emot med stora glädje från Red Sox-fansen som nu hoppas att det istället kan vara återstarten med ett mer fokuserat ägande kring baseballaget. Efter en blytung fjolårssäsong, som med 78 vinster och 84 förluster placerade dem sista i sin grundserie, menar fansen att det är högtid att investera mer i laget igen. Att FSG helt enkelt hoppats på att samma gamla spelare ska kunna göra det år efter år. Något ni kanske känner igen.

Boston Red Sox var sexa i "löneligan" förra säsongen men i relation till New York Mets, som betalade ut ligans högsta löner, spenderade man drygt $60 miljoner mindre. Och när inte scouter, tränare, spelare eller Moneyball-investeringar överpresterar kanske man får lyssna till Antonio Contes bevingade ord:

”Ni ger mig en tio-euro sedel och förväntar er att jag ska kunna äta på en hundra-euro restaurang?”

Vad vi ser i både Red Sox och Liverpool är ändå två idrottsklubbar som gått från att vara sovande jättar till att man under FSG:s ledning nått den absoluta toppen och de största av möjliga framgångar igen. Läktarna har fyllts, optimismen har flödat och glädjescenerna har varit vilda. Hur mycket är deras förtjänst? Och kunde de kanske gjort ännu mer?

Ja, det lär det tvistas om både på Merseyside och i Massachusats i år framöver. Frågan är om det först är när man ska undersöka om gräset är grönare på den andra sidan som facit kan ges?

För Liverpools del verkar vi nu vara på väg mot en tid där vi ska testa på det där gräset. Och beroende på i vilken båt du seglat de senaste åren är det antingen med skräck eller förväntan som du tar sikte på vad som komma skall.

Av Robin Bylund

?

I en uppföljning till detta FSG-dokument kommer vi på LFC.se under nästa vecka att titta på potentiella, nya, ägarkonstellationer och vad som i framtiden kan vänta för Liverpool.

Vi kommer även att kika på de senaste av nya ägare som klivit in i den engelska toppfotbollen och hur Liverpool kan komma att styras beroende på vad som väntar bortom Fenway Sports Group.

Har ni tips och idéer på annat ni vill lästa mer om i längre form här på sajten så blir vi jätteglada för tips och tankar. Mejla [email protected] eller skriv i kommentarsfältet.

Redigering: