– Vilket Liverpool-lag åker till London?

”Men Napoli hade ju faktiskt inget att spela för”, konstaterar väl den kvicktänkte direkt. Jo, absolut. Det är en faktor i sammanhanget. Men det var samtidigt ett mer eller mindre ordinarie Napoli och med tanke på hur styrkeförhållandena upplevdes mellan lagen i Neapel var detta som om någon helt och hållet blandat om lagen och börjat om på nytt.

Det är inte heller så att Napolimatchen var ett enstaka fall av resultatmässig tyngd den här säsongen. Vi vann som bekant över Manchester City redan i Community Shield. Vi hann sedan gå och göra en katastrofal säsongsinledning, se Erling Håland göra fem mål per match för City och när lagen sen skulle mötas igen så tro fan att vi lyckades slå dem igen – trots att vi var uträknade på förhand.

Hur har det gått för andra lag som försökt slå Manchester City den här säsongen då? Inte alls, är svaret. Precis som Napoli har de bara förlorat mot oss.

Jag inser själv att jag kanske gräver lite väl avsides för att hitta ännu ett exempel men vi kan ju faktiskt konstatera att Newcastle United i dagsläget är fyra i Premier League. Eddie Howe har fyllt hela St James’ Park med självförtroende och skatorna flyger som om det vore mitten av 90-talet igen. Sex vinster i ligan. Sex oavgjorda. En förlust. Och jodå, den kom mot oss.

Manchester City är i dagsläget favoriter till att vinna både Premier League och Champions League – Napoli ganska överlägsna diton att vinna Serie A. Mot dessa lag har vi vunnit tre av fyra matcher den här säsongen. Mot Nottingham, Leeds, Crystal Palace, Everton, Brighton och Fulham har vi vunnit noll.

Samtidigt som Mohamed Salah leder skytteligan i Champions League kan vi alltså inte få hål på Nottingham. Samtidigt som Virgil van Dijk kan hålla nollan mot Europas två bästa offensiva lag hemma på Anfield står han med armarna utfällda och konstaterar att vi släpper in rekordsnabbt igen mot Leeds. För sjunde gången sedan maj månad kom där ett baklängesmål innan det ens hunnit gå fem minuter. Det är verkligen höga toppar och djupa dalar.

Detta handlar inte om truppbredd, spets eller värvningar

Vi har diskuterat och argumenterat om truppbredd och mittfältsstyrka så att det redan räcker och blir över. Jag tycker det är helt okej att man för en diskussion kring om vad vi hade kunnat göra annorlunda i somras för att exempelvis på allvar utmana Manchester City. Laget behövde troligen en injektion, en håll-käften-värvning på mittfältet och en Kevin De Bruyne-liknande mittfältsmotor som sa ”hit med bolljäveln så löser jag problemet”. Men det där är som sagt en diskussion man kan föra i relation till varför vi (troligen) inte kommer att utmana Manchester City om en ligatitel efter 38 omgångar. Den har däremot inget att göra med varför vi inte kan göra mål på Nottingham Forest eller varför vi släpper in mål under matchens första minuter mot lag som Brighton och Leeds hemma på Anfield.

Hur ifrågasatt detta Liverpool-lag än må vara (och vi kan debattera vid annat tillfälle hur ifrågasatta de bör vara) så är det alltså samma Liverpool-lag som tar 15 poäng på 6 Champions League-matcher – men som också bara har 16 poäng på det dubbla antalet i Premier League.

Liverpool är helt enkelt inte ett dåligt lag. Spelare är inte fullständigt slut. Vi kan verkligen argumentera för att både en och två spelare borde bytas ut men där Liverpool befinner sig idag handlar det faktiskt bara om att även de spelare som faktiskt ges – eller tvingas få ­– förtroendet gör det som måste vara det minste vi kan förvänta oss av dem. Att vara lite jävla påkopplade.

Vad kostade förra säsongen egentligen?

När det ges utrymme att zooma ut och se ett större perspektiv vore det intressant att höra en psykolog eller hjärnforskare förklara hur de 63 matcherna från förra säsongen faktiskt kan reflekteras i det vi ser idag. Jag förstår att där är massvis med fysiska bitar, även kopplat till en förkortad försäsong och ihoppressad VM-höst, som spelar in. Men vad gör det med spelares mentala hälsa att vara minuter från en Premier League-titel och en Thibaut Courtois från att vinna Champions League? Vad gör det att dessa marginaler föll mot dem istället för med dem och gjorde att de blev laget som paraderade gatorna med de inhemska b-cuperna istället för laget som för evigt präntades ner som de stora och oslagbara kvadrupelkungarna?

Och när Premier League-säsongen sen inleds med några poängtapp – och några skador staplas på hög – känner man då ganska snabbt att det där brutala Manchester City-laget, som dessutom adderat ett monster till målmaskin, inte kommer gå att rå på? Känner man då att den där bortamatchen mot Nottingham helt enkelt inte är så viktig att spela?

Jag kommer inte att kasta in vedträet och ifrågasätta spelarnas attityd. Där ska förhoppningsvis finnas både miljontals fans och miljontals kronor som anledning nog till att just attityden aldrig ska få brista. Men med what could have been för bara sex månader sedan, säsongsstarten nu… och hur man ser att insatserna varierar, så måste frågan ändå lyftas.

Ett Liverpool på alla cylindrar, inför ett sprakande Anfield och med världens blickar mot sig – det laget kan fortfarande slå alla lag i världen. Jag tror i ärlighetens namn inte heller det behöver vara just Anfield. Det handlar bara om att laget ska känna att pulsen slår och känslor svämmar. Frågan är därför inte vilken fotbollsmässig kvalitet Liverpool åker till London med. Frågan är hur de ser på matchen som väntar?

Med Ibrahima Konate tillbaka har Liverpool dock fått en kvalitativ uppgradering som inte nog går att understryka. Med hans styrka och snabbhet adderas en dimension i vårt försvarsspel och Trent Alexander-Arnold får den perfekta kompisen innanför sig. Fabinho visade också mot Napoli att vi kanske så sakteliga kan få se ett lik som lever även där. För de första månaderna av säsongen har ju annars mest fått en att fundera på om det inte är lika bra att Jay Spearing dammar av a-lagströjan och kliver upp som mittfältsankare istället.

Mot Tottenham imorgon hoppas jag vi får se en fyrbackslinje med Trent, Konate, Van Dijk och Robertson. Ett mittfält med Fabinho, Thiago och Elliott (men jag förstår såklart att det blir Hendo). Och en fronttrio med Bobby, Salah och Nunez.

Mycket kan sägas om Darwin Nunez men tråkigt är det sannerligen inte när han kommer in. Mot Napoli spelade han totalt cirka 20 minuter och han hann med att nicka fram bollen till Salahs 1-0, hålla på att göra sig ovän med Virgil för att han pillade på bollen vid 2-0 och flaggan kom upp ­– men fick sen ändå målet när allt godkändes – och om det inte vore för Leo Østigårds benskydd hade han även haft en klockren assist till Salah. Och där fanns ta mej fan även fog för ett orangefärgat kort när han inte kunde hålla sig från att ta några brottargrepp i straffområdet trots att det inte fanns något kvar att spela för.

Nunez fantastiska siffror

Uruguayanen har 7 mål och 1 assist på 743 minuter nu i den röda tröjan, vilket alltså motsvarar minst en ”poäng” per 90 minuter. Nu är det bara tre matcher kvar innan VM-uppehållet och hade jag varit Klopp hade jag spelat honom i alla tre. Jajamensan, släng ut honom mot Derby också och låt det brinna över hela planen. 

I ett lag där det största problemet just nu är glöd och energi är han en gnista vi inte kan unna oss att vara utan. Både mot Ajax och Leeds har han tagit hemjobb från offensivt straffområde och avvärjt anfall i våran egen box. Att den ens ska behövas är såklart beklämmande och ett tecken på en hel del mätta magar som tar saker och ting lite väl mycket för givet. Men så länge den inställningen behövs så ska vi inte slösa bort den på bänken.

När han dessutom kommer hem från VM – då ska han vara ordinarie tills vi lyfter Champions League-pokalen i Istanbul.