– Ligatiteln betyder allt

Att det blev hela 63 matcher och trippla cupfinaler under förra säsongen innebar så maximerad glädje och upplevelse som supporter som man antagligen kan önska. Det var Wembley för både en fenomenal semifinal mot Manchester City i FA-cupen och dubbla uppgör som ledde till avgörande från elva meter mot Chelsea. Vi spelade det ena laget efter det andra av banan i Champions League och trots att Manchester City hade sett ut att ha sprungit iväg med ligatiteln redan runt att julskinkan skars upp var vi minuter ifrån att stjäla pokalen framför näsan på Pep under säsongens sista minuter.

Upplevelsemässigt vet jag därför inte om vi någonsin kommer att få en säsong med så många fantastiska kvällar och matcher. Med så mycket tro, hopp och glädje. Med så många drömmar. Och så otroligt imponerande spel. Men i år räcker 38 cyniska 90-minutare för mig.

Fullt fokus på ligan

Under förra hösten så stormade vi fram i Champions League och tog historiska 18 av 18 poäng i gruppen. Kul såklart. Men egentligen räcker det ju faktiskt att ta poängen som krävs för att kvalificera sig för slutspel. Vi tog oss också steg för steg i Carabao Cup och när väl FA-cupen drog igång kring årsskiftet var det rakt in på winning ways även där. Men i ligaspelet hade det ju faktiskt offrats en del längs vägen.

Att spela lika hemma mot Chelsea och Manchester City får man väl leva med men samtidigt tappade vi också poäng mot lag som Brentford och Brighton samtidigt som vi även förlorade mot West Ham redan under säsongens tre första månader. Och innan nyårsskumpan sköts i luften var nederlaget mot Leicester också ett faktum. I det stora hela var det då en ganska klen tröst att vi hade besegrat dem i cupen med reservlaget bara några dagar tidigare.

Beat the dross, win the league

Våra senaste fyra möten med Manchester City har slutat med två gånger 2-2 och att vi, båda gångerna på neural plan, vunnit med 3-2 respektive 3-1. Det är 2-2-0. Ändå är det 2-0 till City i ligatitlar de senaste två åren. Det är helt enkelt inte rättvist.

Denna säsongen handlar det därför uteslutande om att minimera misstagen och inte gå på någon onödig plump. Åtminstone inte fram till VM. Säsongens första etapp sträcker sig tills spelarna flyger mot Qatar och det handlar om att vara i bästa möjliga position för att sedan kraftsamla och explodera.

Mot lagen som slutade Topp 4 förra säsongen kryssade vi samtliga matcher; två vardera mot Spurs, Chelsea och City. Kanske måste man vara okej med det? Kanske behövs det även en seger här och där? Kanske hade segrar runt årskiftet också kommit runt årsskiftet mot både Chelsea och Spurs om det inte vore för den förbannade covidden. Men när det gäller lagen där bakom måste vi mer eller mindre slå allihopa. Varje gång. Vi kan tycka det känns både absurt och tråkigt, men det är den nivå vi själva varit med och trissat upp tillsammans med City.

När vi till slut vann vår efterlängtade ligatitel efter 30 år gjordes det efter att vi hade grisat oss till en hel rad 2-1-segrar och vi såg samma tendenser under vårspurten när vi gav City en match in på målsnöret. När vi kämpade fram 1-0 borta mot Newcastle mitt mellan två Champions League-semifinaler. Eller som mot Aston Villa och Southampton när vi vände tidiga underlägen till segrar. Det var långt från vackert. Det var ingen joga bonita. Det var ren och skär grinta. 

Det var en beslutsamhet om att allting endast handlade om att vinna. Och det är den inställningen jag vill se från första avspark på Craven Cottage imorgon.

Nu tror jag verkligen att vi har alla chanser att ge Fulham en fotbollslektion och att målprotokollet kan vara välfyllt när Andy Madley väl blåser av efter 90 minuter. Men det här handlar om en attityd som måste följa med oss genom säsongen.

Darwin går längst fram i tåget

Med Darwin Nunez inhopp mot Manchester City och hans glädjescener vid målet ­– och därefter det efterföljande firandet på sociala medier som aldrig tycktes ta slut – kan man såklart både le lite lätt åt att han behandlade Community Shield-finalen som en Champions League-final, men det är samtidigt exakt så som vinnare föds. De som har samma tävlingsnerv oavsett om det är VM-final eller en omgång Uno i sommarstugan.

Personligen har jag inga problem med ett Liverpool som under årets säsong nerprioriterar de inhemska cuperna och som lägger sig på en alldeles lagom nivå i Champions League-gruppspelet och accepterar att ”göra jobbet” är bra nog och allt vi någonsin behöver begära. När det någon gång är tvivel om vart kraft ska samlas eller energi ska förläggas så måste svaret alltid vara i ligaspelet under kommande säsong.

Det här Liverpoollaget är värda så mycket mer än den enda Premier League-pokal de fått lyfta tillsammans – och speciellt med tanke på att den dessutom firades inför ett pandemitomt Anfield. Vi har gång på gång över 90 minuter mot Manchester City bevisat att vi är minst lika bra, och om möjligt faktiskt också bättre. Vi har dessutom, år efter år, i Champions League-slutspelet bevisat att vi är bättre än Peps lag på att brotta ner de största bjässarna ute i Europa.

Nu handlar det om att visa att vi är minst lika bra som City på att besegra just lag som Brentford, Brighton, Leicester och West Ham.

Det handlar om att beat the dross – och win the league!