– Nu sätter vi kronan på verket

Bild till nyheten – Nu sätter vi kronan på verket
​Champions League-final, alltså. Igen, alltså. För tredje gången på fem försök, alltså. Nyp mig i armen och säg att jag inte drömmer. För det här ska ju inte vara möjligt.

2018 slutade säsongen i Kiev. 2019 i Madrid. 2020 kom coronan och sköt upp vår guldfest – och egentligen är det därmed bara förra året där säsongen, de senaste fem åren, inte avslutats med den största av match eller största av triumf när allt väl ska summeras.

Jag var på Anfield i söndags och fick uppleva en berg-och-dalbana av känslor som jag knappt landat i än idag. Vi var aldrig matematiska mästare men ändå kändes det som att vi stundtals hade Premier League-pokalen i ett järngrepp, för att man sedan skulle känna panik över att vi höll på att famla bort den.

När allt väl blåstes av och summerades hade Liverpool 92 poäng. Manchester City 93. Att detta lag bara vunnit en ligatitel på 97, 99 och 92 poäng kommer för evigt att vara den största orättvisan i fotbollshistorien. Men det kan aldrig någonsin ses som ett misslyckande.

Att överprestera mot förutsättningar och förväntningar är vad din egen insats kan dömas utifrån. Vad det sen räcker till mot andra – ja, det är det andra faktorer som avgör.

Och när man såg de enorma glädjescenerna från ett Manchester som gick man ur huse och där festen väl knappt slutat än idag förstår man ju att kommersiella intressenter lägger mer pengar på att marknadsföra sig genom den supporterrika kolossen än att placera pengarna någon annanstans. För det kan väl inte finnas någon annan anledning till att klubben på Etihad drar in mer pengar än någon annan i världen? (Vi skojar lite, om någon satte något i halsen)

Men tur är väl då att när det kommer till Champions League så handlar det dock om något annat. Du kan nämligen aldrig köpa dig till historia och vad som händer i nackhåren på 55.000 hemmasupportrar när hymnen dundrar igång inför match.

Eller som Tom Werner sa i intervjun med The Athletic i veckan:

”Du kan ha oändliga resurser, men du kan aldrig köpa hjärta och själ.”

När Liverpool går ut på Stade de France ikväll gör man det mot en europeisk gigant som är ett av få lag med värre bragging rights än The Reds när det kommer till den största av turneringar. Samtidigt är det exakt så här jag vill att en final ska vara.

Inför avgörandet i Premier League märkte man att de flesta neutrala supportrar hoppades att Manchester City skulle vinna. Varför då, vill man ju helst tänka. Men det är ju för att säsongen därmed kan konstateras som mer eller mindre voidad och efter 38 omgångar så bekom den ingen alls. Har ni ens läst en rad om det där guldet i veckan? Har det skrivits en text ens?

Jag förstår såklart hur man tänker. Rivaliteten gör att en supportar till Manchester United, Chelsea eller Arsenal lider mer om Liverpool vinner. Men vill vi verkligen ha en fotboll där själlösa fotbollslag kan byggas av miljardimperium och sedan vinna titlar och vi andra suckar ut för att vår rival åtminstone inte vann?

Det är så deppigt så det knappt är sant.

Med det sagt tycker jag att dagens final ska bli extra fantastisk att följa. En repris på finalen från 1981. Två fantastiska fotbollslag. Två enorma fotbollsklubbar.

Mesta mästarna som jagar sin 14:e titel och Liverpool som kan ta hem sin sjunde Ol’ Big Ears och distansera sig med hela fyra fler triumfer ner till tvåan Manchester United hemma i England.

Det här är fotboll när den är som störst och allra bäst.

Att neutrala fotbollssupportrar ens väljer att heja på en skurkstat när vi går kampen mot dem är kanske också det sista bekräftande kvittot på vart vi åter är som fotbollslag. Alla de som egentligen påstår sig hata alla dessa sportswashing-projekt hoppar gladeligen ner i deras båt så länge den kan ramma oss och sätta oss ur kurs mot nya triumfer.

Det säger en del om vad Jürgen Klopp har byggt och i Liverpool pratas det redan nu om att göra tysken till hedersmedborgare i staden. Vinn eller förlora ikväll. Ge honom nycklarna till allt.

Jürgen Klopp har inte bara gjort oss fotbollsfans till believers efter år som doubters. Han har fört en stad samman genom en pandemi. Han har lovat oss titlar, triumfer och fester. He delivered what he said.

Jag ser också supportar, både våra egna (tyvärr) och till andra lag, som menar att säsongen skulle bli ett misslyckande om vi inte vinner ikväll. 

Men är det där man lägger sin ribba för vad som är lyckat får man nog ringa Armand Duplantis och be om hjälp att ta sig framåt i livet.

Att efter en säsong med tomma läktare, konstanta skador, blytunga förluster och med vad som under stora delar av våren såg ut att sluta i Europa League nu ha fått allt det vi fått detta året är mer än vad jag någonsin kunnat drömma om och det har överträffat allt i min vildaste fantasi.

Vi fick aldrig fira vårt ligaguld 2020. Vi fick vänta 18 månader på att släppas in på läktarna igen. När jag var tillbaka på Anfield i höstas och såg Mohamed Salah vända in och ut på City-spelarna och skicka in säsongens snyggaste mål hade jag egentligen redan fått allt jag behövde av den här säsongen. Att få skrika av lycka på Anfield igen.

Under samma höst gick vi sedan och blev historiska genom att vinna varenda match i Champions League-gruppspelet. Vi utklassade Manchester United med 5-0 på Old Trafford. Vi slaktade Everton med 4-1 på Goodison Park. När 2021 blev 2022 skulle vi vara utan Sadio Mané och Mohamed Salah en månad. Då skickade Diogo Jota oss till Carabao Cup-final och Takumi Minamino öste in mål i varenda cup där han kallades in.

Det blev Wembley. Det blev San Siro igen. Det blev Wembley igen. Och igen. Det blev Lissabon. Vila-Real. Och nu är Paris ett rött hav.

En säsong definieras inte bara av tabeller och resultat. Om det var något som pandemin lärde mig så är det just det. Vi vann ligaguldet då. Men vi förlorade festen.

Den här säsongen har vi redan vunnit två pokaler, men vi har framförallt fått festa, fira och låta Allez Allez Allez åter eka över hela England och Europa. Vi har fått allt det som en annan fotbollssupporter bara kan drömma om.

Ikväll har vi chansen att sätta kronan på det fantastiska verk som är Liverpools säsong 21/22. Vad som än händer så har det varit den häftigaste säsongen i mitt liv. Säsongen där Liverpool spelade varenda match. Där vi under hela våren gav oss själva chansen att vinna allt. Där rivaliserande supportrar gav upp ideal och nästan kärleken till sina egna lag för att bara böna och be om att någon annan skulle stoppa det kvadrupeljagande laget.

Det är längst resan vi skapar våra minnen. Det är resan som gör mödan värd. Det är de 63 dagarna och kvällarna vi fått med våra vänner den här säsongen som gör att vi älskar fotboll. Det är för resan som vi fått som vi för evigt ska vara tacksamma Jürgen Klopp.

Det är ikväll vi vinner nummer sju.


7 kommentarer

  • Annons
  • Annons
  • Annons
  • Annons
  • Annons
  • Annons
Stöd våra sponsorer