Finalspecial: Återupplev de sju FA-cuptriumferna

En gång i tiden skojade Evertonfansen gärna om att Liverpool inte kommer att vinna FA-cupen förrän de två Liverbird-statyerna trillat av taket på stadshuset i hamnen. 

Faktum är att när det väl hände för första gången i maj 1965 – hela 73 år och 207:e försöket efter klubbens allra första FA-cupmatch mot Nantwich i oktober 1892 – så var de mytologiska fåglarna nedmonterade och ivägskickade på renovering! 

Efter åratal av misslyckanden, inklusive två finalförluster 1914 och 1950, lyckades äntligen managern Bill Shankly och hans mannar bryta förbannelsen och föra FA-cuppokalen till Anfield. Hundratusentals fans kantade stadens gator när kaptenen Ron Yeats, Ian St John och Roger Hunt hyllades från en öppen dubbeldäckare. 

Många äldre supporters räknar fortfarande det ögonblicket som det största i en tid då FA-cupen fortfarande hade kvar sin mytomspunna stjärnglans. 

The Reds har lyckats erövra bucklan ytterligare sex gånger på 41 år, men inför klubbens 15:e final och cupens 150:e mot Chelsea på lördag kan vi konstatera att det gått hela 16 år sedan förra gången. 

Det är dags nu.

Här följer en tillbakablick, med fakta och videoklipp som tål att njutas av. 

1965, lördag 1 maj 

Liverpool – Leeds 2-1 (0-0) efter förlängning 

Mål: Roger Hunt 93 (Gerry Byrne), Billy Bremner 102, Ian St John 111 (Ian Callaghan)

Laget: Tommy Lawrence, Chris Lawler, Gerry Byrne, Geoff Strong, Ron Yeats, Willie Stevenson, Ian Callaghan, Roger Hunt, Ian St John, Tommy Smith, Peter Thompson

Publik: 100 000

Kommentar: Redan i matchinledningen bröt vänsterbacken Gerry Byrne nyckelbenet i en  duell med Leeds Bobby Collins, men det visste ingen om förrän efteråt. Scousern bet ihop (inga avbytare på den tiden) och det otroliga är att Byrne även låg bakom inlägget till Roger Hunts 1-0-mål i förlängningen. 

Klassisk är bilden när Ian St John kastar sig fram på Ian Callaghans inlägg från högerkanten och nickar in segermålet. "Målet var lika stort som Merseyside-tunneln", skojade skotten efteråt. 

1974, lördag 4 maj

Liverpool – Newcastle 3-0 (0-0)

Mål: Kevin Keegan 57 (Tommy Smith), Steve Heighway 75 (John Toshack), Kevin Keegan 88 (Tommy Smith) 

Laget: Ray Clemence, Tommy Smith, Alex Lindsay, Phil Thompson, Peter Cormack, Emlyn Hughes (C), Kevin Keegan, Brian Hall, Steve Heighway, John Toshack, Ian Callaghan. Avbytare: Chris Lawler

Publik, Wembley: 100 000

Kommentar: Den enklaste av alla cupsegrar. Efter att Newcastles skyttekung Malcom MacDonald skrävlat om att han skulle göra ett hattrick på Wembley var det ett supertaggat Liverpool som klev ut på Wembleys gräsmatta.

I ärlighetens namn borde The Reds ha vunnit med 6-0, så stor var dominansen. Kevin Keegan blev känd för en världspublik med sina två mål. Hos förlorarna fanns dessutom två framtida Liverpoolstjärnor i form av Terry McDermott och Alan Kennedy.

1986, lördag 10 maj 

Liverpool – Everton 3-1 (0-1)

Mål: Gary Lineker 27, Ian Rush 57 (Jan Mölby), Craig Johnston 63 (Jan Mölby), Ian Rush 84 (Ronnie Whelan)

Laget: Bruce Grobbelaar, Steve Nicol, Mark Lawrenson, Alan Hansen (C), Steve Nicol, Craig Johnson, Kevin MacDonald, Jan Mölby, Ronnie Whelan, Kenny Dalglish, Ian Rush. Avbytare: Steve McMahon

Publik, Wembley: 98 000

Kommentar: Första Merseyside-derbyt i cupens historia där fansen från båda lägren färdades fredligt tillsammans till huvudstaden och skapade enorm stämning. Everton dominerade tillställningen direkt från start och tog ledningen genom Lineker efter slarv av keepern Grobbelaar och Alan Hansen. 

Everton öppnade även starkast efter paus, men sedan började The Reds trumma igång sitt spel, anförda av mittfältsmotorn Jan Mölby som alltid gjorde sina starkaste insatser på det väldiga Wembley. Dansken spelade fram både till Ian Rush kvittering och fem minuter senare även till Craig Johnstons ledningsmål, som därmed blev förste australier att näta i en cupfinal. 

Härifrån var Liverpool totalt överlägsna och när Ronnie Whelan hittade en friställd Ian Rush sex minuter från slutet var saken klar – och Kenny Dalglish blev den förste spelande managern att ta hem "The Double". 

1989, lördag 20 maj

Liverpool – Everton 3-2 (1-0) efter förlängning

Mål: John Aldridge 4 (Steve McMahon), Stuart McCall 89, Ian Rush 94 (Steve Nicol), Stuart McCall 102, Ian Rush 103 (John Barnes)

Laget: Bruce Grobbelaar, Steve Nicol, Gary Ablett, Alan Hansen, Steve Staunton (Barry Venison 91), Ray Houghton, Steve McMahon, Ronnie Whelan (C), John Barnes, Peter Beardsley, John Aldrigde (Ian Rush 72)

Publik, Wembley: 82 800

Kommentar: Bara veckor efter den tragiska läktarkatastrofen på Hillsborough möttes lokalrivalerna på Wembley i en känslosam, stekhet och högdramatisk final. Liverpool öppnade bäst och redan i den fjärde minuten lyckades en frispelad John Aldridge överlista Neville Southall i Everton-målet, vackert regisserat av Steve McMahon. 

The Reds såg ut att gå mot seger då Evertons skotske avbytare Stuart McCall lyckades tåa in kvitteringen i höjd med mållinjen när en minut återstod efter stor kalabalik i Liverpoolförsvaret. 

Förlängningen blev inte mindre dramatisk: Först 2-1 genom inhopparen Ian Rush, ny kvittering av McCall, innan Rushie gjorde det han brukade vara allra bäst på – att sänka Everton – genom sin nick i den 103:e minuten från John Barnes känsliga vänsterfot.

Efteråt var det både enorma glädjescener och tårar när vikarierande kaptenen Ronnie Whelan lyfte bucklan mot skyn. 

1992, lördag 9 maj

Liverpool – Sunderland 2-0 (0-0)

Mål: Michael Thomas 47 (Steve McManaman), Ian Rush 67 (Michael Thomas)

Laget: Bruce Grobbelaar, Rob Jones, Mark Wright (C), Steve Nicol, David Burrows, Steve McManaman, Michael Thomas, Jan Mölby, Ray Houghton, Dean Saunders, Ian Rush. Avbytare: Mark Walters, Mike Marsh

Publik, Wembley: 79 544

Kommentar: Graeme Souness enda titel under sin korta och misslyckade period som manager. Men på finaldagen var han nyss hjärtopererad och leddes in på Wembley av sin läkare, medan Ronnie Moran skötte förberedelser och coachning. 

Efter en sömnig första halvlek startade Liverpool starkt efter paus och 20-årige McManaman hittade efter ett solonummer in till Michael Thomas i straffområdet – som bara tre år tidigare krossat Liverpools titeldrömmar på Anfield som Arsenalspelare – som satte 1-0 på halvvolley. 

20 minuter senare blev Ian Rush historisk då han fastställde slutresultatet mot division II-laget. Ingen annan har nämligen gjort fem finalmål i cupens historia. 

2001, lördag 12 maj

Liverpool – Arsenal 2-1 (0-0)

Mål: Fredrik Ljungberg 72, Michael Owen 83 (Markus Babbel), Michael Owen 88 (Patrik Berger) 

Laget: Sander Westerveld, Markus Babbel, Stephane Henchoz, Sami Hyypiä (C), Jamie Carragher, Vladimir Smicer (Robbie Fowler 77), Danny Murphy (Patrik Berger 77), Didi Hamann (Gary McAllister 60), Steven Gerrard, Emile Heskey, Michael Owen 

Publik, Millennium Stadium, Cardiff: 72 500

Kommentar: Om Steven Gerrard har en egen final så har Michael Owen det också! Det här var året och finalen när den 21-årige forwarden egenhändigt vann cupen för Liverpools räkning under de mest dramatiska former.

Arsenal var nämligen fullständigt överlägsna och borde ha gjort mål flera gånger om, men domaren Dunn lyckades på något underligt vis missa två solklara hands på mittbacken Henchoz.

Liverpool lyckades stå emot ända till den 72:a minuten då Fredrik Ljungberg slank igenom och satte det som alla trodde skulle bli segermålet bakom Westerveld.

Enter... Michael Owen Show!

Sju minuter från slutet tryckte Owen in kvitteringen i burgaveln efter att Babbel vunnit en nickduell i straffområdet och när bara två minuter återstod slog Patrik Berger en underbar passning mot Owen som sprintade förbi både Lee Dixon och Tony Adams innan han läckert vinklade in det sensationella segermålet i David Seamans bortre hörn. Ett av FA-cuphistoriens vackraste mål!

2006, lördag 13 maj

Liverpool – West Ham 3–3 efter förlängning, 3-1 efter straffar 

Mål: Jamie Carragher 21 (självmål), Dean Ashton 28, Djibril Cissé 32 (Steven Gerrard), Steven Gerrard 54 (Peter Crouch), Paul Konchesky 64, Steven Gerrard 90

Straffar: Didi Hamann, Steven Gerrard, John Arne Riise

Laget: Pepe Reina, Steve Finnan, Jamie Carragher, Sami Hyypiä, John Arne Riise, Harry Kewell (Fernando Morientes 48), Steven Gerrard (C), Xabi Alonso (Jan Kromkamp 67), Momo Sissoko, Djibril Cissé, Peter Crouch (Didi Hamann 71)

Publik, Millennium Stadium, Cardiff: 71 140

Kommentar: Alla som har åldern inne glömmer inte The Steven Gerrard Final.

Liverpool öppnade dock tafatt och ängsligt och West Ham hade flax två gånger om när Jamie Carragher stötte bollen i egen bur i den 21:a minuten petade Dean Ashton in en skottretur bakom Pepe Reina.

Repliken kom ändå hyfsat snabbt när Cissé störtade fram i straffområdet på en passning från Gerrard och vräkte in 1-2 bakom Shaka Hislop.

Nio minuter in i andra halvlek kom kvitteringen genom den fantastiske Steven Gerrard, men bara tio minuter senare kom nästa kalldusch när Paul Koncheskys inlägg från vänsterkanten seglade hela vägen över Pepe Reina och in krysset. 

Där och då fattade vi alla att det inte var Liverpools eftermiddag, men det fanns en spelare som ville något annat: Steven George Gerrard. 

Distansskottet som ledde till 3-3 med 30 sekunder kvar att spela går till historien som ett av de vackraste som någonsin skådats i en cupfinal. 

I förlängningen kunde West Ham visserligen vunnit om inte en krampande Harewood sumpat ett friläge, men för första och hittills enda gången tvingades Liverpool till ett straffavgörande i en FA-cupfinal. Hamann, Gerrard och Riise var säkerheten själv från elvametern, medan nerverna svek Anton Ferdinand. 3-1 och Gerrard kunde återföra cupbucklan till Anfield för sjunde gången.

* * * * * * *

Liverpool har även förlorat lika många finaler som man vunnit; 1914, 1950, 1971, 1977, 1988, 1996, 2012

Vi vill verkligen inte lägga till ett nytt årtal i den kolumnen på lördag kväll.