– Förlåt, Glenn!

Det var ingen klassisk Europa Cup-afton på Anfield.

Det blev ingen vild och galen match, full av dramatik som det skulle talas om i generationer. Det var ingen sån där kväll som alla som var på plats stolt kunde minnas tillbaka till och säga: ”Jag var där”.

Men som alltid är det något speciellt med dessa Europa-kvällar i det kalla, dimmiga strålkastarskenet på Anfield. Det finns något speciellt i luften. En känsla och en vibrerande förväntan, och ett elektriskt brus på läktarna och i stan som inte liknar någonting annat när Liverpool spelar hemma. Det är en atmosfär som hängt kvar ända sen Liverpool började möta europeiska storlag under tidigt 60-och 70-tal. Då när myten om de stämningsladdade cupkvällarna på Anfield växte fram och blev så berömda att ryktet började spridas ända ner på kontinenten och sätta skräck i de som fick på sin lott att möta Liverpool i deras högljudda borg.

Nu var det mars 1984 och dags för ännu en europeisk kvartsfinal på Anfield.

Redan innan dess hade jag varit i Odense i september 1983 och sett Liverpool slå de danska mästarna Odense Boldklub i den allra första omgången med 1-0 och efter ett tidigt mål av Kenny Dalglish inför 28 000 på ett kokande Odense Idrætspark.

Strosade runt på stans gator

Liverpool-stjärnorna var förstås påpassade redan på 80-talet.

Men det var ingen större hemlighet vilken pub som var spelarnas favorit i stan och var de brukade hålla till när de gick ut. De flesta kunde också röra sig rätt fritt på vardagarna även i centrala Liverpool. Kanske inte Kenny Dalglish, men jag såg de andra ganska ofta på stan. Ray Kennedy och Jimmy Case gillade att shoppa, så de sprang jag ofta på nere på Church Street. Sammy Lee, Craig Johnston, Ian Rush, Bruce Grobbelaar och Alan Hansen syntes också i vimlet då och då. Ingen av dem verkade särskilt besvärad av att folk kom fram och småsnackade lite eller bad om en autograf. 

Till och med de storögda kidsen var ganska coola när idolerna plötsligt dök upp och gick runt på stans gator precis som helt vanliga människor. Det var ganska avspänt och folk slängde lite käft – åtminstone när det gick bra för Liverpool.

Jag hörde talas om tider när det gick grus i maskineriet och fansen kunde bli ganska arga i sin frustration. Då höll sig spelarna borta från centrala Liverpool. Men de kunde ändå få glåpord kastade efter sig på väg ut från Melwood, när de tankade på en bensinmack eller när de fastnade vid ett rödljus och blev igenkända.

Mötet med Strömberg

På samma sätt var spelare i utländska motståndarlag ingen ovanlig syn på Liverpools gator på 80-talet. De strosade på affärsgatorna och såg sig omkring precis som vilka turister som helst. Därför blev jag inte förvånad när jag och några kompisar dagen före mötet med Benfica på Anfield stötte ihop med Glenn Strömberg och några av hans lagkamrater (jag har glömt vilka de spelarna var).

Vi hade precis passerat Liverpool Central-stationen och var på väg ner mot Church Street. Strömberg och hans lagkamrater hade shoppingkassar i händerna och småpratade med varandra. De såg ganska nöjda ut när de korsade Ranelagh Street på väg upp mot Bold Street.

På den tiden samlade jag gamla fotbollsprogram, så på förmiddagen hade jag varit uppe på Northern Programme Centre och handlat lite.

Butiken låg på Lower Breck Road, bara ett stenkast från the Kop och intill puben The Albert. Affären var ett populärt tillhåll för Liverpool-fans. Även flera av de mest hårdkokta av huliganerna samlade, märkligt nog, program. Butiken drevs av en kille som hette Malcolm Dallison som egentligen höll på Crystal Palace. Men det verkade ingen bry sig om. Det var i den butiken jag först träffade och lärde känna ”Fixaren” som ryckte in bakom disken ibland, men för det mesta bara hängde i ett hörn och pimplade thé från fiket tvärs över gatan.

Jag hade plockat med mig en del program som några av de andra olycksbröderna hade lagt undan och skulle ha. Vi hade sammanstrålat utanför Liverpool Central och skulle sätta oss på något ställe där vi kunde dela upp programmen när Benfica-spelarna plötsligt dök upp framför oss i vimlet.

– ”Hallo, är du svensk, eller?”, utbrast en leende Glenn Strömberg glatt med en fet prilla under läppen när han fick syn på mig och den Konsum-kasse som jag bar programmen i.

– ”Piss off, you fucking twat”, väste jag på min allra bredaste ”scouse”.

Sen blängde jag hårt på Glenn och gick rakt förbi sällskapet medan mina kompisar flinande klappade om mig, gestikulerade och hånade Benfica-spelarna med nya tillrop innan de försvann ur synhåll.

Det var ju förstås riktigt korkat gjort av mig.

Jag kan bara skylla på ungdomligt oförstånd och grupptrycket från de där tuffa grabbarna från the Kop som jag ville imponera på.

Hade jag varit ensam hade jag stannat och hejat på Glenn. Så fort jag hade avspisat honom ångrade jag mig också, men utan att erkänna det för de andra. Men jag tänkte på det och skämdes när Benfica vandrade ut i strålkastarskenet på Anfield kvällen därpå.

Varje gång jag ser Benfica spela, och speciellt mot Liverpool nu förstås, påminns jag om händelsen och jag skäms fortfarande.

Så förlåt, Glenn!

Möttes av visslingar

Det var bra tryck när Liverpool och Benfica kom utspringande på planen.

39 096 åskådare hade samlats på Anfield denna kylslagna vårvinterkväll den 7 mars 1984.

Liverpool förlorade slantsinglingen och fick spela mot the Kop i första halvlek.

Benfica-spelarna möttes av en massiv vägg av burop och ilskna busvisslingar när de bytte sida och ställde upp sig inför avspark med ett dånade the Kop i ryggen. Men som alltid välkomnades gästernas målvakt av smattrande applåder när Bento sprang ner till målet framför det väldiga folkhavet. Som vanligt muttrades det runt mig att det var ett dåligt omen att få starta matchen med att spela mot the Kop. Traditionens makt har alltid varit stark här. Jag hade själv också börjat bli lika vidskeplig och vid den tiden sett en massa matcher på Anfield, men ännu inte upplevt en förlust. Jag var inte särskilt sugen på att bryta den traditionen en kväll som denna heller.

Redan långt innan avspark, i trängsel utanför vändkorsen på Lower Breck Road och sen uppför de långa, vindlande trapporna till the Kop knorrade supportrarna fortfarande över att Joe Fagan inte kunde starta med Kenny Dalglish på topp. Istället fick Michael Robinson göra Ian Rush sällskap i anfallet. Kenny hade missat 14 matcher med en käkfraktur. Men nu satt han i alla fall på avbytarbänken. Den ende som var kvar i laget sen Liverpool senast mötte Benfica var, förstås, evighetsmaskinen Phil Neal på högerbacken.

Annars var jag också rätt nöjd med uppställningen.

Med Alan Kennedy, Alan Hansen, Mark Lawrenson och Neal framför Bruce Grobbelaar i målet. På mitten var Graeme Souness kapten och bredvid sig hade han Craig Johnston, Ronnie Whelan och Sammy Lee. Det såg stabilt ut och borde räcka till seger, även om Sven-Göran Eriksson hade fått stil på Benfica.

Förra gången (1978) klubbarna hade drabbat samman i Europa-cupens kvartsfinal hade det gått bra. Då vann Liverpool borta med 2-1 och slog As Águias (”Örnarna”) på Anfield med 4-1. I seminfinalen besegrade Liverpool sen Dynamo Bukarest med sammanlagt 3-1. Finalen mot Brugge på Wembley vann ju de röda också med 1-0.

Kenny gjorde alltid skillnad

Li-ver-pool, Li-ver-pool, Li-ver-pool!

Ropen och sångerna studsade taktfast under taken på läktarna runt Anfield i den bistra marskvällen och Liverpool fick till en början ett ganska markant tryck på motståndarna.

Men Benfica stod upp bra.

Portugiserna var obesegrade i ligan och hade ett kompakt försvar. På 20 matcher hade de arton segrar och bara två oavgjorda. Benfica var välorganiserade och bollskickliga. De spelade taktiskt och disciplinerat den här kvällen. Det gick undan i kontringarna. Nené, Carlos Manuel och Diamantino var på språng, även om de inte riktigt hotade på allvar.

Liverpool hade mycket boll, men också svårt att komma till ordentliga avslut. Trots att man var obesegrade i åtta raka matcher innan Benfica-matchen hade Fagan i Liverpool Echo erkänt att han var lite bekymrad över det dåliga passningsspelet och att den där vanliga rytmen fortfarande saknades. Jag minns att jag tyckte Liverpool ändå spelade rätt hyggligt, men det var mållöst när den österrikiske domaren Heinz Fahnler blåste av första halvlek. I sorlet på the Kop under pausen mumlades det frustrerat över hur ineffektiva Liverpool var.

När Dalglish kom in istället för Robinson direkt till avspark för andra halvlek steg jublet över Anfield.

Fagan visste att något måste göras och Kenny gjorde ju alltid skillnad på planen, även om han var lite ringrostig nu.

Men spelet fortsatte på samma sätt.

* Rushie knoppade in segermålet.

Publiken knorrade över att Liverpool inte fick något riktigt övertag. Tålamod bland spelarna på plan är en sak, otåligheten på the Kop en helt annan. Publiken på Anfield har alltid varit lojal. Jag kan aldrig minnas att jag har upplevt hur the Kop har vänt sig mot sina egna. Men det där dova missnöjet som långsamt börjar stegras ur publikhavets djup när klockan tickar på och ingenting händer skapar ändå ett visst mått av oro. 

Jag har sett den på nära håll lysa i ögonen på spelarna. Även de mest rutinerade kunde förstås ändå känna av den stress som började byggas upp i takt med att sångerna från läktarna ersattes av suckar, stön och ett allmänt missnöjt mummel.

Nickade in segermålet

Glenn Strömberg gjorde inte mycket väsen av sig vad jag minns.

Jag kommer bara ihåg att vi jublade på the Kop när Mark Lawrenson en bit in i andra halvlek gav honom en tryckare vid sidlinjen alldeles nedanför där jag stod, så att Glenn höll på att ramla i knäet på de som satt på första raden på Kemlyn Road Stand. Den efterföljande frisparken blev farlig och slutade med att Grobbelaar fick dyka och rädda ett fräsande skott från Carlos Manuel nere vid ena stolpen.

Det dröjde till den 67:e minuten innan Liverpool fick hål på Benfica.

Alan Kennedy slog ett hårt inlägg från vänsterkanten. Rush nådde högst med pannan och nickade in det som kom att bli segermålet nere vid Anfield Road-änden. Målet fick fart på the Kop. Sångerna började dåna igen och Liverpool drev upp tempot. De kombinerade sig fint fram. Alan Kennedy tjurrusade på sin kant och slog inlägg efter inlägg. I slutet av matchen skrek hela Anfield på straff för handboll. Det gjorde även vi som stod på the Kop fast vi inte såg ett skit vad som hände i motståndarnas straffområde när publikhavet började bölja framåt. Men domaren vinkade avvärjande och sen var matchen slut.

All we need is Rush

”All we need is Rush”, sjöng the Kop på den gamla Beatles-låten All You Need is Love.

Rush kunde vi lita på, även när spelet knöt sig.

Liverpool hade spelat 0-0 mot Athletico Bilbao på Anfield i andra omgången, men sen vunnit i returen tack vare ett mål av just Rush.

”All we need is Rush” fortsatte att eka i trapphuset till the Kop på väg ner mot Lower Breck Road efter matchen och sen ut i trängseln i den kalla kvällen. Men jag hörde många med mig som var lite bekymrade. 1-0 var inget imponerande resultat att ta med sig ner till häxkitteln på Estadio da Luz.

Fast det gick ju vägen.

Liverpool vann returen nere i Lissabon med komfortabla 4-1. Med två mål av Whelan och ett vardera av Rush och Johnston. Nené gjorde Benficas tröstmål sent i matchen (79:e minuten) och så var Liverpool vidare igen.

Glenn Strömberg minns säkert inte incidenten på Ranelagh Street den där eftermiddagen i mars 1984. Men det gör jag och jag skäms fortfarande.

Nu har snart 40 år passerat sen dess.

Men en ursäkt är fortfarande på sin plats.

Bättre sent än aldrig, så än en gång – förlåt, Glenn! 

Av Thomas Nilsson

* Artikelförfattaren med gamla Kop i bakgrunden som på den tiden tog 27 000 stående fans.