– Lämna förhandlingsbordet - för klubbens bästa

Det är högst beundransvärt att Liverpool, med en fot kvar i en annan fotbollsvärld än den som styr sporten just nu, åstadkommit det klubben faktiskt gjort under Fenway Sports Group och Jürgen Klopp. 

Framgångarna på planen är förstås det som slår högst men låt oss inte glömma utbyggnaden av Anfield, flytten från Melwood och den roll som klubben spelat i staden – det har skötts förhållandevis väl och med respekt för vad Liverpool är. 

Den är lite tröttsam, men sägningen ”We Are Liverpool. This Means More” har vid sidan av den framgångsrika reklamkampanjen också försökt ta avstamp i verkligheten och då och då faktiskt känts genuint menad. 

Frågan är dock vad det betyder när klubben i slutet av dagen ändå viker sig för giriga spelare och dess ekonomiska intressen.

Ser två stora problem

Väldigt mycket är oklart kring Mohamed Salahs kontrakt och situationen känns stundtals lika desperat som onödig. Att transfergurun, tillika spelaragenternas lilla marionettdocka, Fabrizio Romano, återkommande hissat varningsflagg för huruvida det eventuella kontraktet kommer att skrivas på eller ej är förståeligt. Han har sin agenda och sin publik att tillfredsställa. 

Men Fabrizio Romanos twittrande blir fort huvudämne på presskonferenser och i ett tabloidstyrt fotbolls-England är dagarna för ryggraden räknade när ett påskrivet kontrakt visar på styrka och ett skrotat kontrakt på svaghet. 

Jag ser två väldigt stora problem med hur hela den här situationen skötts – dels Ramy Abbas Issas roll och dels vad ett sprängt ”lönetak” kan betyda för andra spelare, såväl nuvarande som framtida.

Det är givetvis inte så att Liverpool ”inte har råd” med Mohamed Salahs kontraktskrav. Liverpool är ekonomiskt en utav fotboll-Europas mest välmående klubbar just nu och för några veckor sedan redovisades ”pandemisiffrorna” som säkert fick en och annan klubb att reagera. 

Till och med utan publiken och utan alla evenemang runt klubben mådde Liverpool förhållandevis bra när intäkterna var som mest begränsade. Jag är dock genuint orolig för hur spelarlöner som kan uppnå hur höga summor som helst slår mot klubben i framtiden.

När jag läser diskussioner om den här frågan på olika forum och i sociala medier tycks det råda en uppfattning att Liverpool vill ge Mohamed Salah lite pengar. Utan att ha någon som helst inblick i förhandlingarna föreställer jag mig ändå att Mohamed Salah kräver, med all rätt, att bli klubbens mest välbetalda spelare. 

Virgil Van Dijk rapporteras i nuläget vara den bäst betalda spelare med omkring 2,7 miljoner kronor i veckan, bakom honom finns Mohamed Salah och Thiago på 2,5 miljoner kronor vardera. 

Kollar vi på våra närmaste konkurrenter tjänar till exempel Christiano Ronaldo 6,4 miljoner kronor i veckan, Kevin De Bruyne 5 miljoner kronor och David De Gea 4,7 miljoner kronor. 

Ser vi på listan över löner i hela ligan finns den bäst betalda Liverpoolspelaren först på 14:e plats – och då som den enda representanten för en klubb utöver Manchester City, Manchester United och Chelsea. 

Världens bästa klubb ska inte ha dåligt betalda spelare, det tror jag varken supportrar, ledning eller spelarna vill, men pratar vi verkligen om dåligt betala spelare här?

Vad händer med de andra?

Mohamed Salah fyller 30 år i år och med det nya kontraktet är det inte otänkbart att han får spela i den röda tröjan tills han är 35 år. Skulle han till exempel få ett kontrakt i linje med Jadon Sancho, alltså lite drygt 4,4 miljoner kronor i veckan, så pratar vi om en lön under kontraktsperioden på en miljard kronor. 

Givetvis är det så att Mohamed Salah skulle skjuta oss mot nya framgångar och vara en ovärderlig ambassadör för klubben, en kommersiell magnet och en ikon, nästan oavsett utfall. 

Men vad händer med Sadio Mané? 

Vad händer med Luis Diaz? Med Jota eller med Van Dijk och vad händer när vi vill ha en Bellingham eller vilken annan lovande talang som helst? 

Fabinho kommer kunna motivera nästa kontrakt med att han är en utav de främsta spelarna på sin position i världen, Alisson Becker likaså. Trent Alexander-Arnold kommer alltid ha ett övertag på Liverpool i förhandlingsrummet eftersom att han är så symboliskt viktig. 

Kan alla ha den lön som de hade haft i till exempel Manchester United utan att det känns av för supportrarna? Jag tror tyvärr inte det.

Veliga representanter

Det kanske inte finns en annan väg att gå men delar av mig hoppas att Liverpool även i framtiden kan vara en klubb som lockar med ett spel, en inställning och en ideologi snarare än ekonomiska muskler. 

Det finns en uppsjö exempel på spelare som lagt skorna på hyllan när det där drömkontraktet är påskrivet och medan jag aldrig tvekat på Mohamed Salahs arbetsmoral är jag desto mer orolig för de effekter det här har på framtida värvningar. 

Jag har också full respekt att en enkel fotbollssupporter i en soffa i Blekinge kan betydligt mindre om miljardkontrakt än personer som faktiskt är anställda för att sköta detta – och det borde även du inse oavsett vilken sida du står på i frågan.

Och så har vi Ramy Abbas Issas roll i allt det här. Den här förhandlingen hade inte behövt skötas på det här sättet. Alla inblandade framstår nu som alldeles för veliga och alldeles för fega. 

Att Liverpool dansat efter Fabrizio Romanos och Ramy Abbas Issas toner är ett problem och allt annat än ett kontrakt som spränger alla klubbrekord är otänkbart i nuläget. Att sköta så stor del av den här förhandlingen genom Twitter och i intervjuer är ett haveri som borde resultera i en enda sak – nämligen att Liverpool lämnar förhandlingsbordet och tackar för en alldeles fantastisk tid med världens just nu kanske bästa spelare. 

Det fanns ett Liverpool innan Mohamed Salah och det kommer finnas ett Liverpool efter Mohamed Salah. 

Om ”We Are Liverpool. This Means More” verkligen omfamnas av spelare är det hög tid att visa det nu, för just nu känns inte någonting annat än pengarna viktigt för Mohamed Salah.

Av Kalle Kovács

Inlagt av: