– Vi måste prata om Henderson

När jag skriver detta är det bara lite drygt två timmar sedan Liverpool ledde med 2-0 mot Chelsea och såg ut att kvittera ut den absolut sista biljetten som var kvar till det titelrace jag mer eller mindre avskrev oss från redan förra veckan. I och med att City visade tyngden och grävde fram 2-1 i 93:e minuten igår ska det väl sägas att inte ens en seger helt hade fått mig att börja tro. Men kanske ändå att ett litet ljus av hopp hade tänts. 

Men tyvärr tog det bara lite drygt tre minuter för att släcka det sista ljuset och allting precis innan vi hade fått chansen att gå till en halvtidsvila och omgruppera oss. Otur kan man ju tycka. Ganska väntat, kan man tyvärr konstatera med en blick i backspegeln. 

Jag har skrivit om det förr, men jag får väl tyvärr upprepa det igen. 

Vi hade 2-1 och 3-2 mot Brentford, vi hade hela 2-0 mot Brighton. Vi hade 1-0 och 2-1 mot City. För bara några veckor sedan ledde vi med 2-1 mot Spurs. Och idag, 2-0 efter 25 minuter. Och ändå räckte det inte till. 

Noll kontroll på mitten

Det återkommande problemet är tyvärr att vi inte förmår att kontrollera matcher längre. Åtminstone inte med vissa spelare på planen. Eller med vissa vid sidan av den. 

Mot Brentford fanns inte Thiago med. Mot Brighton varken Fabinho eller Thiago. Mot City ingen Thiago, mot Spurs ingen av dem igen. Kläm in där mellan att Thiago valdes bort mot West Ham och att spanjoren nu igen saknades idag. 

Det är ett problem att vi är beroende av de två tredjedelar som Thiago och Fabinho mer eller mindre måste utgöra av vårt mittfält för att vi ska få den stabilitet vi behöver, för tyvärr verkar det som att vi aldrig kommer att få de kontinuerliga insatserna från Thiago. Då den verkar uppfinnas nya skador hos den förre Bayern München-matadoren var eviga vecka. 

Men det vi kan konstatera är att inga andra konstellationer riktigt räcker till. James Milner är 36 år gammal och spelade idag Premier League-fotboll i sitt 21:a kalenderår. Jag förväntar mig inte att han ska vara bäst på plan i avgörande toppmatcher. Jag förväntar mig att James Milner ibland kommer in och dödar tid, tacklas och svär. Och spelar när det är absolut kris. Utöver honom har vi en Alex Oxlade-Chamberlain som (även om han tydligen förvandlats till ett nummer-nio alternativ som vi ska förlita oss på när vi jagar livsviktiga mål, som idag) inte har räckt till på ett Liverpool-mittfält på tre år. Lägg där till Naby Keita, som delar Thiagos vurm för mystiska skador men som där mellan dessutom är allt för dålig de gånger han får chansen i de riktigt avgörande matcherna. 

Vi måste prata om Jordan Henderson

Utöver detta har vi även vår lagkapten. Vår talisman. Vårt hjärta och våra lungor: Jordan Henderson. Som så sent som i somras fick ett nytt kontrakt med fyra nya år. Ska han spela på vårt mittfält i fyra år till är det dags att bli orolig redan nu. 

Jag tycker det i sig inte är en allt för allvarlig sak att han belönades med ett kontrakt. Jag var själv för det, även om jag kan tycka (eller åtminstone tro) att pengarna han fått har varit allt för höga - när vi samtidigt vill hålla i plånboken när det kommer till världens bästa fotbollspelare som också går och väntar på att få pund-tecken att sätta pennan till. 

Jordan Henderson skulle såklart belönas för allt han gjort och gett. Han ska få chansen att avsluta sin fotbollskarriär i Liverpool Football Club om han önskar det. Men ganska snart måste både han, Klopp och alla fans förstå att för Liverpools bästa kommer det snart vara i en så kallad James Milner-roll han räcker till. Inte som ett nav som ska leda oss in i ett andra djupt andetag för att åter utmana Manchester City om ett ligaguld. 

I mer eller mindre samtliga av matcherna jag nämnda ovan har Jordan Henderson varit på planen. Som vanligt med kaptensbindeln på armen. Men aldrig någonsin har han förmått laget att omgruppera sig, samla sig och retirera. Vi måste kunna förvänta oss mer av den som ska leda vårt mittfält. 

Han har dessutom bara blivit sämre och sämre i sitt passningsspel samtidigt som han tjuvar något kopiöst i defensiven. Senast mot Leicester stod han handfallen och pekade när Leicester smet igenom i ett enda anfall och straffade oss på King Power Stadium. Idag stod han exakt lika frågande och vinkade på någon mirakulös offside-avblåsning istället för att ta löpningen mot Christian Pulisic direkt han satte iväg. 

Addera till detta beteende att han satte Chelsea i chansen att hitta in bakom vår baklinje efter att att han för säkert femte gången under bara de första 45 satt en lyra rakt upp i luften som Trent fick försöka nicka bort från egen planhalva. Istället för att Henderson bara kunde satt iväg bollen eller åtminstone hållit bollen på backen och låtit Trent göra det åt honom. 

Under hela matchen framstod det som att Jordan Henderson lekte inte-nudda-mark med bollen och de få gånger man ens såg honom så var det när han blev uppsnurrad av Mateo Kovacic. Hur han överlevde dubbelbytet efter drygt 65 minuter framstår som ett av världshistoriens största mysterier. 

Vill Liverpool börja spela rock-n-roll-fotboll igen så går det inte att ha mittfältare av den kaliber som vi nämnt här. Då räcker inte hjärta, passion och jävlar-anamma. Då krävs det bolltrygga genier som Fabinho, Thiago och Harvey Elliott. Och dagen kan verkligen inte komma fort nog innan den sistnämnde är tillbaka. Hans samspel med Mohamed Salah och Trent Alexander-Arnold under säsongens första veckor lovade så mycket mer och jag hoppas innerligt att platsen på mittfältet är reserverad för honom när han kommer åter. 

Sen får Thiago se till att skärpa till sig och skaka av sig sina skador, för ska vi inte kunna lita på mål från Mohamed Salah kommande veckor kan vi än mindre spela den här typen av fotboll från mittfält och neråt när vi ska försvara. Då kommer matcher som denna inte ens sluta 2-2. Då blir det 2-0-förlust istället. 

When it rains, it pours

Det är bara mot Newcastle och Everton på hela ligasäsongen som vi kunnat kosta på oss att släppa in mål och ändå vinna. För when it rains, it pours - och vi får aldrig stopp på blödningen. Gemene man sitter och pratar precis som efter matchen mot Spurs att det varit ännu en "klassisk PL-fajt med allt man vill ha". Men som supporter är det de två absolut mest frustrerande matcher jag upplevt. Där vi med så små medel kunnat förbättra våra chanser för en seger. Om vi bara kunnat kontrollera vårt mittfält bättre. 

Nu följer dagar där vi får skaka av oss förlusten och blicka framåt mot cupspel och andra äventyr. För nu, kan jag lova er att ligan är över. Och framåt sommaren behöver vi inventera vår mittfältsuppsättning ordentligt.