– Världens bästa liga?

De senaste veckorna har sannerligen varit mörka för det som Premier League gärna vill sälja som produkten: "Världens bästa liga". Nog må man som sagt ha världens bästa spelare och tränare och man vet sannerligen hur man mjölkar fansen på varenda liten penny de surt förvärvar. Med allt från biljettpriser, tv-rättigheter, merch med mera.

Men vad får vi egentligen tillbaka? Av våra lag kan man såklart argumentera för att vi får passionen och lidelsen. I just Liverpools fall så får vi dessutom faktiskt se några av världens bästa spelare vecka in och vecka ut. Vi har fått se Mohamed Salah blomma ut till hela världens bästa och vi har fått se Trent Alexander-Arnold uppfinna en position som aldrig tidigare spelats. Vi skäms dessutom bort av att ha en manager som inte bara revolutionerar fotbollen, utan som också går i det främsta ledet för en bättre och sundare värld. 

Men vad får vi av de där som påstår att de paketerat världens bästa liga till oss?

Allt jag som supporter känt den senaste veckorna är i alla fall en stor hink med piss som runnit rakt ner i huvudet på mig och alla andra som älskar den här ligan. Antingen på plats, eller hemma i soffan. 

I tider då världen återigen står inför en oviss framtid och den exponentiella spridningen av omikron uppenbarligen leder världen in i ett vakuum fyllt med frågetecken igen så lyckas Premier League inte göra annat än att förvärra och förvirra en redan ansträngd situation. 

Tottenham, som vi mötte idag, har exempelvis inte spelat match på två veckor. Utvilade och redo. Vilka har varit sjuka? Hur många har det exakt varit? Det vet vi inte och lär aldrig få veta. 

Manchester United har fått två matcher uppskjutna och Watford, Brentford och ett par lag till fick även de gehör. Aston Villa-Burnley? Den ställde man inte med 2,5 timme till avspark igår. När där alltså satt fans i restaurangerna på Villa Park och lyssna på lite pre-match-talk och åt lunch. Hur i helvete kan det få vara så?

Hur svårt kan det vara?

Fans från Burnley på tåg genom hela England. För att få reda på vid stationen i Birmingham att de rest förgäves? Hur fan kan det inte finnas bättre rutiner nästan två år in i en pandemi. Testa spelarna 24 timmar innan, ta del av svaren och isolera sedan matchtruppen. Hur svårt kan det vara?

Som av en slump så har i regel alla TV-matcher dock stått kvar. Jag orkar inte bli för cynisk just nu men att det bara på så litet underlag är ganska tydligt hur matcherna avsedda för Sky och BT stått kvar är inget som passar bra för en fotbollssupporter som redan gett upp det mesta när det kommer till vår älskade sports makthavare. 

Ingen vet heller alltså hur statusen på trupperna till lagen med inställda matcher har varit. I Norwich fall kommunicerade till exempel Premier League att en anledning var "positiva tester i tillägg till skadade och sjuka spelare...". Så då är det helt plötsligt en parameter? Att man saknar spelare av andra anledningar? Och Chelsea, varför behövde de spelare idag? "För att de ändå har så stor trupp..." säger vissa. Jo, men det är ju trots allt kvalitetsspelare de saknar? Nog fan måste det vara lika för alla och gränsen snarare gå vid hur många som saknas snarare än hur många du har kvar? Eller ska vissa lag få slippa spela om 5 saknas? Men vissa måste vara utan 10?

Mitt i all denna kalabalik verkar Premier League instruerat domarna att skicka sina hjärnor på julledigt redan. Specsavers har redan varit ute på sociala medier och erbjudit synundersökningar i Stockley Park och man kan väl hoppas att glasögon och hjärnceller är överst på önskelistan där nere. 

Till dagens fajt mot Tottenham kom Liverpool stukat av veckans alla sjukdomsfall. Thiago adderades till listan av Jones, Fabinho och van Dijk - samtidigt som Henderson också föll bort på grund av annan sjukdom. Kanske skulle Thiago bara smittat en kompis eller två till så hade vi varit lediga idag istället? Inte för att jag vet var gränsen gått. Det vet ju ingen. 

Faktum var i alla fall att vi tvingades matcha både James Milner och Naby Keita i 90 minuter efter att de nyss kommit tillbaka från skada. Vi fick kasta in unge Tyler Morton, som gjorde vad han kunde men begränsades av ett gult kort. 

En centrallinje borta. Mot ett utvilat Spurs. 

Mittfältet visade också med tydlighet att det inte räckte till över 90 minuter på den här nivån. Allt för ofta låg vi för långt från i passningsögonblicken för Spurs och allt för ofta kunde de sätta Kane och Son fria i djupled. Något som också ledde till 1-0. 

Därefter skulle matchen såklart ha bytt skepnad i samma sekund som Harry Kane valde att gå in för att sparka benet av Andy Robertson. Vi ska vara gudars glada att Andy Robertson var i luften när sulan kom flygande, för även om vår vänsterback nu missar tre matcher för sitt röda kort som kom senare är det lindrigt mot hur länge han kunnat få vila på läktaren om den tacklingen passerat genom ett ben som hade stöd i marken. 

Elevrådsordförande Paul Tierney

Elevrådsordförande Paul Tierney måste varit den ände personen i världen som inte tyckte det var en solklart kort vid första anblick. Som det såg ut på bilderna verkade han ens knappt tycka det var en frispark och ett gult innan hans assisterade domare åtminstone vinkade till och uppmärksammade honom på situationen. Men sen då? Hur kunde det inte bli mer? 

Jag älskar att vårt lag fokuserar på fotbollen och inte på domsluten men med den horribla domarnivån som idag är i England måste man tyvärr aktivt jobba fram ett domslut från domaren och att denne känner sig tvingad att ta en titt på skärmarna. Matcherna dömer inte sig själv så att säga och när the blind leads the blind blir det bara parodi rakt igenom. Det missas i varje led och framförallt är det högst troligt att VAR-rummet valde att lägga kafferasten just när Englands lagkapten var på väg att sparka benet av någon. 

Från den sekunden var matchen absolut inte förlorad för Liverpool, men den var det för Paul Tierney. Domslut efter domslut gick helt åt skogen och när han efteråt uppges ha förklarat för Klopp att Jota inte fick straff för att han "stannade upp och sökte den" inser man att det var mer fokus på att rösta om mer läxor till skolklassen i Tierneys ungdom än att faktiskt spela fotboll. Hur fan ska Jota kunna ta avslut om han inte stannar upp med stödjebenet för att stabilisera kroppen? Det är så parodiskt så man vet inte vart man ska ta vägen. 

Kräksmak i munnen

När jag loggade av en stund i halvtid var jag såklart glad för att Diogo Jota hade knoppat in 1-1 men jag kände framförallt en kräksmak i munnen över hur illa skött den här ligan är. Från det organisatoriska i toppen till att dessa gubbar (och lill-gubbar i Tierneys fall) springer runt och tar ut alla sina egna misslyckanden i livet på det som ska vara världens bästa sport, världens bästa liga - och världens bästa produkt. Inte någonstans i världen hade kommit undan med att missköta ditt jobb inför öppen ridå på samma vis och lik förbannat kunnat stå och blåsa igång ett nytt show av din egen cirkus en vecka senare. 

Jag orkar inte ens fokusera mer på mål, missar och den slutgiltiga poängtappet. Just nu är jag bara trött på den här ligan och allt de företar sig. 

Klopp summerade det, som oftast, förbannat bra efter matchen och skrattade mest åt den kalabalik som nu ligan har framför sig. Lagen får inte ens ihopa lag, men ändå ska det spelas fotbollen varannan dag i vissa fall den kommande tiden. Det är en direkt livsfara vi utsätter spelarna för. 

Tydligen har vi den förbannade Carabao Cup i veckan med men där ser jag ingen annan möjlighet än att vi kanske dammar av Taffarel i målet och spelar U18-laget i övrigt. 

Det måste få ett slut. Vi måste värna det som, genom spelare, ledare och fans, faktiskt kan vara världens bästa produkt. Men det är dags att vi börjar ta hand om den. Det är dags att den får styras från högsta ort av folk som värnar sporten och de som driver den - och det är dags att vi har domare som kan och förstår spelet på plan. Som vågar visa ut Englands lagkapten när han försöker bryta foten av någon och som förstår att en fotbollsspelare kan behöva stanna upp för att ställa rätt sin kropp. 

Som Premier League styrs nu så är det en lek med elden. Och när som helst kan hela skiten stå i lågor. 

Avslutningsvis vill jag dock stänga kvällen i dur och önska alla en riktigt god jul. Jag har följt insamlingen till Musikhjälpen med samma nöje som varje år och med över 63.000 i skrivande stund är vi den överlägset mest engagerade supporterklubben återigen. SÅNT gör mig stolt och glad i mitt supporterskap, i tider då sporten sviker. Och det hoppas jag ni alla där hemma tar med er in i era julfiranden. Vi är tre poäng bakom Manchester City och nu är det 20 raka segrar som gäller. Sen firar vi natten lång i maj! You'll Never Walk Alone!