Gästkrönika: Hyllning till Origi och Phillips

Bild till nyheten Gästkrönika: Hyllning till Origi och Phillips
I skuggan av den framgångsskörd och de rekord vi nu krossar på veckobasis finns en grupp som bär vår klubb med en annan sorts stolthet. En grupp spelare som dels visar att Shanklys anda fortsatt lever och som dessutom gör sig svåra att inte älskas för en lång, lång tid framöver, skriver gästkrönikören Kalle Kovács.

Den sjunde maj, 2019. Liverpool står inför vad som ska bli den största och mest mytomspunna matcher sedan Istanbul 2005. Mohamed Salah vandrar in på Anfield med ”Never Give Up”-tröja. Han och Roberto Firmino är inte ens med i truppen till mötet mot Barcelona. 

Som om det inte vore nog leder Barcelona med tre mål. Liverpool som klubb och Anfieldpubliken vet förstås bättre än att ge upp – om det är någonstans där mirakel bara är en lite tyngre tisdag så är det just den plats där Liverpool råkar befinna sig.

Många skrev in sig i historieböckerna den kvällen, men en man blev förevigad som en ikon:

Divock Origi kliver fram och sätter två av de sammanlagt fyra målen och ska sedan kliva fram och bli finalhjälte när han punkterar matchen mot Tottenham. Han har avgjort på Anfield med sekunder kvar mot Everton, han har nu senast skjutit det vinnande målet mot ett Wolves som ingen annan i Liverpool tycktes kunna bryta ner. 

Divock Origi är – trots att han spelar så sällan – alltid redo att vara den avgörande skillnaden i de viktigaste matcherna.

Spelare som är "The Liverpool Way"

Bäst av allt är att han inte är ensam. Virgil van Dijks skräckskada mot Everton blev slutet på våran guldjakt och när Joe Gomez sedan gick sönder kändes toppskiktet i den engelska fotboll väldigt långt ifrån. Några månader senare, efter en intensiv och närmast sagolik kamp, stod Nat Phillips och applåderade publiken tillsammans med Rhys Williams. Blodiga.

Troféer i all ära, men den Liverpool som Shankly nog hade känt störst stolthet över är den där spelaren går igenom regn, storm och betong för att lyckas. Den som presterar som bäst när pressen är som störst. Spelare som Nat Phillips och Divock Origi. Spelare som står där redo att ta vid när det känts som mest hopplöst. Spelare som inte pratar om The Liverpool Way utan som är det.

Det finns en risk att Nat Phillips Cruyff-fint som skickade både Zlatan Ibrahimovic och Franck Kessie ut ur Champions League var det sista vi fick se av honom i en Liverpool-tröja. Om ”The Bolton Baresi”, som Jamie Carragher benämnde Nat Phillips som efter Leipzig-matchen, ska vara kvar och kämpa för sin plats i en eventuell startelva återstår förstås att se – men den saga som han varit med och skrivit är närmast otrolig. 

Han beskrevs av Jürgen Klopp själv som den spelaren som tagit störst framsteg under honom tillsammans med Robert Lewandowski. Nat Phillips, alltså. I samma mening som senaste årens absolut bästa spelare i världen.

Stunder som man lever för

För många är Nat Phillips blotta existens i en Liverpool-trupp ett misslyckande av klubben. De ändlösa spalter som skrivits om truppens brist på djup och bredd och en bänk som ingen bortom vår klubb hört talas om är… ja, den moderna fotbollen. För mig är sagan om Nat Phillips, som efter att blivit dumpad av Bolton Wanderers var 48 timmar ifrån att flytta till USA för att spela collagefotboll men hamnade i sista möjliga stund i Liverpool och spelade in de i Champions League för att där snurrade bort Milan med en Cruyff-fint, stunderna man lever för.

Gerard Houllier sade det bäst själv; ”the Liverpool fans like the effort, they like it when you take risks, when you go a bit more adventurous”. 

Det här äventyret som Divock Origi och Nat Phillips tagit med oss på kommer jag minnas för evigt. Detta så livliga och känslosamma äventyr som gett oss alla titlar man kan drömma om och förutsättningar för att nå ännu fler framgångar.

Får respekten de förtjänar

Troligtvis går både Divock Origi och Nat Phillips mot nya äventyr snart, en av dem redan i januari. Jag hoppas verkligen att de får den respekt och det historiska erkännande som de förtjänar. Det är roligt att vinna, men det är ännu roligare att vinna med en trupp där Divock Origi tror att han bara kvitterat mot Everton och gör allt för att snabbt ta bollen till mittlinjen, eller en klubb där Nat Phillips Cruyff-snurrar på San Siro.

Jürgen Klopp har byggt ett lag som jag är övertygad om kan ta oss till vilka titlar som helst. Att jag plockar ut Nat Phillips och Divock Origi i den här krönikan är med anledning av deras beryktade farväl. 

Vi har en grupp av fantastiska själar i klubben – såväl spelare som ledare – som alla förtjänar egna krönikor om deras betydelse och roll i klubbens stora äventyr just nu.

YNWA

Kalle Kovács

Inlagd av:

  • Annons
  • Annons
  • Annons
  • Annons
  • Annons
  • Annons
  • Annons
  • Annons
Stöd våra sponsorer