Gästkrönika: Ett vägskäl där alla vägar leder fel

Sedan haveriet med europeiska The Super League har ingenting varit sig likt. 

Att se på och stötta Liverpool efter den där aprilkvällen då Joel Glazer helt plötsligt citerades på klubbens officiella hemsida har varit svårt. 

Att se hela ledningen stå där som tagna på bar gärning med mordvapnet i hand efter att förgripit sig på den vackraste idrotten i världen gjorde inte bara ont i Liverpoolhjärtat utan så även i idrottshjärtat. 

Jag tänker uppriktigt dagligen på om den fotboll jag förälskade mig i sakta tynar bort.

Mycket har hänt sedan dess men ändå så sorgligt lite. Cristiano Ronaldo spelar i Premier League igen och har hunnit bli månadens spelare. Han har sålts in av ledare efter ledare som en god förebild. Samtidigt som Der Spiegels avslöjande 2017 om våldtäkt fortfarande spökar.

Ryan Giggs har fått sitta i VIP-båset och mingla i väntan på sin rättegång. Flertalet spelare har aningen mystiskt försvunnit från rampljuset efter att varken haft kontroll på lagar eller lemmar. 

Vi har också en klubb, en historisk klubb, som nu ägs av Saudiarabien och köpet… hyllas?  Utanför Sports Direct Arena viftas det friskt med flaggor och i TV-studion pratar men om ”ifall vi bortser från det här andra…”. 

På nätforum diskuterar Liverpoolfans hur de önskar att vi blivit uppköpta istället så att vi ”äntligen kunde komma någonstans”. Lägg därtill den oändliga debatten om VAR, om de engelska domarnas brist på spelförståelse och så vilka frågor som journalisterna ställer och inte ställer. Jag är ledsen, men jag är så matt och så färdig.

Var det hit det ledde?

Jürgen Klopp berättade tidigt under hans Liverpool-sejour hur det finns mycket viktigare saker i livet än fotboll, men att det är fotbollens skyldighet att i 90 minuter få bort oss från våra vardagsproblem. 

Nu är det som att varje minut borta från fotbollen är en lättnad och en tid att faktiskt få vara i fred.

Vi vann världens tuffaste liga på ett övertygande sätt. Vi vann den största turneringen ett klubblag kan vinna och däremellan vann vi supercupen och klubb-VM. 

Vi gjorde det på ett – för den moderna fotbollen – unikt sätt där vi spenderade minimalt. Var det hit det ledde? 

Till ett – i alltför stora delar – knäpptyst Anfield under säsongens kanske viktigaste match? Till ett evigt tjat om hur vissa spelare som gett sitt allt för klubben borde slänga av sig tröjan och dra? Till klubbägare och supportrar som mer än gärna slänger allt vad ideologisk förhållning till hela staden är för lite extra pengar? 

Var det här drömmen?

Det kanske låter dramatiskt, men det är för mig ofrånkomligt nu att Liverpool i allt större utsträckning blivit en del av en fotbollsvärld som jag inte känner någonting för. 

Inget fantastiskt förarbete av Sadio Mané, inget mästerligt försvarsingripande av van Dijk eller hutlöst vackert mål av Mohamed Salah kommer få det att vara värt det här vi hamnat i. 

Står inför ett vägskäl

Fotbollen är som vackrast när "Poor Scouser Tommy" ekar mellan väggarna och laget bärs fram av supportrarna mot stordåd. Fotbollen är inte tvivelaktiga samarbeten, idrottsfientliga superligor eller hatstormar. Vår fotboll, den som gav Liverpool så mycket, är på så många sätt förlorad och det lilla som vi supportrar har kontroll över börjar vi hålla allt sämre i.

Vi står inför ett vägskäl och alla vägar tycks leda fel. Ska vi förbli en konkurrenskraftig klubb även i framtiden och enbart se till resultat på planen? Eller ska vi vara en klubb som står upp för idrotten och som står upp för den etik och moral som klubben i mångt och mycket byggts på under historien? 

Det verkar onekligen svårt att vara både och. Nu mer än någonsin har Liverpool chansen att visa sig som ett alternativ i en allt mörkare och alltmer hänsynslös fotbollsvärld och det kokar inom mig att vi inte gör mer.

Det är hög tid att vi rycker upp oss. Vi går mot ännu ett stordåd där titlar väntar. Den här stormen är till synes ingenting jämfört med de vi redan tagit oss igenom. 

Låt oss vara det där “This Means More” som vi gärna slänger med i sociala medier. Låt oss visa att “You’ll Never Walk Alone” faktiskt betyder någonting. 

Idag, just i denna stund, är vi supportrar till klubben som förgrep sig på idrotten. 

Vi är supportrarna till klubben som till synes sopat allt under mattan illa kvickt. 

Vi är supportrarna som uttrycker avundsjuka att det inte var vi som blev uppköpta av mångmiljardärer. 

Vi är supportrarna som i nästan varje tråd där Loris Karius namn nämns hånar honom. Är det här vi? Är det här “You’ll Never Walk Alone”? Är det här “This Means More”? 

Kom igen, vi kan bättre än såhär.

Framgångar inte hela grejen

Det kommer finnas en del som läser det här och känner att jag gör en höna av en fjäder. Att det inte alls var så tyst på Anfield här om veckorna och att de allra flesta verkligen inte drömmer om att vi blir uppköpta av ägare som de som Newcastle precis blev uppköpta av. 

Säkert många som också gärna ställer frågan vad jag har gjort och vem jag är att kritisera klubben och supportrarna. 

Låt mig till er bara skriva följande: För mig har Liverpool handlat om gemenskap, solidaritet och vänskap. 

Liverpool som en sportslig framgångssaga har inte varit en grej under majoriteten av mina 30 år på jorden utan det som förde mig till klubben, som fick mig helt förälskad och som påverkade så otroligt mycket av hur jag verkar och beter mig i mitt liv har inte baserats på fotbollen Liverpool spelat utan på det som Liverpool stått för.

Jag tänker ofta på vad Liverpool är utan Jurgen Klopps egna personliga värderingar som han ofta får utrymme för att uttrycka idag och svaret på den frågan gör mig lika orolig som förtvivlad.

Text: Kalle Kovács

Inlagt av: