–­ Chans till revansch

Kievkvällen 2018 är mörk. Gatorna är fyllda av rödtröjade som vandrar vägen tillbaka längs samma gator som huserat en karnevalstämning för bara några timmar sedan. Samma ölglas som släckte törst och stärkte moral för några timmar sedan var nu bara klirr och kladd under fötterna när man som i en dvala sakta bara fördes hemåt igen. Real Madrid hade besegrat Liverpool med 3-1 i Champions League-finalen och värst av allt var att det aldrig riktigt hann bli en match. Hela mitt liv hade jag längtat efter den där stunden. Det var verkligen inte så här det skulle sluta.

Dagen efter när vi vaknade upp på hotellrummet i Kievs utkanter startade vi TV:n. Självklart rullade matchen i repris. Det fanns något självplågande i att ändå se den igen tänkte vi. Men så insåg man ganska snabbt att de första 30 minuterna inte alls var någon plågsam tittning, snarare tvärtom. Vi var ju riktigt bra? Och sen tacklade Sergio Ramos sönder Mohamed Salahs axel och där och då var det egentligen över.

Självklart var det andra individuella misstag och alldeles enastående prestationer från en viss Gareth Bale som fällde avgörandet men att Liverpool skulle ha orkat utan Salah, i 90 eller 120 minuter, det tror jag tyvärr inte ändå. Men nu har han chans till revansch.

Revanschen på förlusten kom redan ett år senare. Från nederlag till ny final. Utskrattade 2018. Mästare 2019. Det jag hade drömt om i 30 år behövde jag nu bara drömma om i ett år till. Sen stod man där igen, på läktaren till en Champions League-final och sjöng You’ll Never Walk Alone. Nu med skillnaden att Jordan Henderson triumferade med pokalen på innerplan. Liverpool tog revansch på alla. Förutom Sergio Ramos.

För en spelare som avsiktligt är beredd att skada någon i världens största fotbollsmatch, dessutom inför ett VM-slutspel som skulle vara Salahs krona på den egyptiska konungakroppen, tar man inte revansch på bara genom att besegra andra. Han ska besegras face-to-face också. Han ska få hämta bollen ur nät. Han ska få se Mohamed Salah jubla.

Liverpools lott mot Real Madrid är den perfekta chansen till revansch och enligt min egen seedning redan innan var det hugget som stucket mellan Real och Dortmund bakom Porto när det kom blott till det sportsliga motståndet laget kan ge. Så det här är på alla sätt en så bra lottning som det kan bli.

Att vi dessutom lottades på halvan där en potential semifinal kommer att spelas mot Porto eller Chelsea får ju en att drömma om en Efes utmed Bosporen inför att Liverpool ska spela Champions League-final på Atatürk den 29 maj. Det gick ju ändå ganska bra senast vi hade Chelsea i semi och final i Turkiet…

Med en lottning som denna finns det ingen anledning att ens tänka på vad som varit. Inte ens grubbla över hemmaförluster mot Brighton och Fulham eller fundera över om hur det kommer att gå ifall vi missar en Champions League-plats till nästa år. Den här lotten är för bra för att inte försöka kapitalisera på till 110%.

Det är inte bara Liverpools och Mohamed Salahs chans till revansch mot Real Madrid och Sergio Ramos. Det är hela lagets chans till att revanschera sig för en säsong som lämnat så mycket mer att önska från det fantastiska mästarlag vi såg krönas i somras. Besvikelserna har varit många. Uppgivenheten har varit stor. Men detta, om något, borde verkligen få spelarna att drömma igen.

Rent teoretiskt kan vi faktiskt fortsätta med att förlora varenda hemmamatch resten av säsongen, för viktigast av allt var såklart när Hamit Altintop drog oss som bortalag vid en potentiell final. Hemma sämst, borta bäst. Mot Istanbul.