​Ian Frodsham - Liverpools förlorade stjärna

Ian Frodsham var en kille född i Kirkby med exceptionella färdigheter på fotbollsplanen och beskrivs som en av de mest spännande talangerna i sin generation.

The Athletic har grävt djupare i berättelsen om Frodsham, supertalangen som fick sina drömmar om att slå igenom för sin barndomsklubb Liverpool förstörda av en sjukdom som kostade honom livet.

Frodshams kvaliteter i ung ålder uppskattades inte bara av Liverpool. Han imponerade så pass mycket att Sir Alex Ferguson försökte locka över honom till Manchester United, men att få spelaren att välja det röda Manchester-laget framför sitt älskade Liverpool visade sig omöjligt.

Engelsmannen, som beskrivs som en dynamisk mittfältare, hade precis inlett sin karriär på allvar, efter att säsongen 1992/93 kritat på sitt första professionella kontrakt med Liverpool samt fått chansen att representera det engelska landslaget på U18-nivå, när han drabbades av en sällsynt tumör. När tumören upptäckts var det redan för sent. Han dog strax efter sin 19:e födelsedag.

– De som kände Ian tror verkligen att han kunde ha blivit minst lika bra som Steven Gerrard, säger Steve Heighway, tidigare chef för utveckling av ungdomsspelare i Liverpool som var av yttersta vikt för att få fart på karriären för spelare som Jamie Carragher, Steven Gerrard och Robbie Fowler.

– Likheterna mellan Ian och Steven som spelare var ganska otroliga. Att föreställa sig de två spelarna spela tillsammans i samma Liverpoollag är en otrolig tanke. Ian var tillräckligt bra för att det skulle kunna bli så, men det grymma ödet ryckte chansen ifrån honom.

– Ian var en äkta scouser, konstaterar Sir Kenny Dalglish.

Tidig Liverpoolförälskelse 

Frodshams kärlek till Liverpool väcktes i ung ålder, men första upplevelsen av Anfield var allt annat än magisk för den lille grabben som då endast var fem år, det berättar hans mamma Lynn.

– Han grät hela tiden. Det var på den tiden då man kunde köpa en biljett på plats. Hans pappa brukade betala för en av grabbarna och sedan lyfta över den andre över staketet. Ian var en sådan typ som inte gillade skrik och höga ljud när han var liten, så när de kom tillbaka från matchen sa hans pappa "jag tar inte med honom igen." Men det gjorde han visst det och Ian lärde sig att älska det. Fotbollen är en viktig del av den här familjen.

– Ian kunde gå ut till en fotbollsplan är i närheten och spela i timmar.

Ians potential blev snabbt tydlig.

– Vi var på en föräldraträff på skolan när han var åtta eller nio och när en lärare sa till mig: "vilken fotbollsspelare! Jag tror att ni har en potentiell Liverpoolspelare där." Vi blev förvånade, vi insåg inte att han var så pass duktig.

Brodern Gary minns även han hur Ian imponerade i ett tidigt skede.

– Jag var nog sex år äldre än Ian men han kom alltid med oss och spelade fotboll med mig, vår bror Lee och våra kompisar. När Ian spelade fotboll med de närmare sin egna ålder så stack han verkligen ut.

– Han spelade fotboll i skollaget för de som gick sjätte året fast att han själv gick tredje eller fjärde. Han gjorde många mål. Jag minns hur en motståndartränare kom fram efter en match och sa: "lyssna, vi vill ha honom. Vi betalar er." Men Ian trivdes här med sina kompisar. Det fanns alltid scouter från de stora klubbarna som tittade på juniormatcher i Kirkby.

– När han var drygt tio år gammal så gick han till Everton, men då han var ett Liverpoolfan så kändes det inte helt bra. När Liverpool hörde av sig så blev han så lycklig. Han spelade där från elva års ålder, berättar Lynn.

I Liverpool fortsatte han att imponera. Steve Heighway, legendarisk tidigare Liverpoolspelare, kom tillbaka till klubben som ansvarig för talangutveckling och fick följa Frodshams resa från 13 års ålder.

– Man bygger upp relationer med de yngre spelarna. På den tiden handlade det om två till tre pass i veckan, man får en tydlig känsla av en spelare - dennes talang, personlighet, karaktär. Ian var en fantastisk kille. Han gick raka vägen upp genom akademin.

– Han stack alltid ut under matcherna. Han uppvisade en vilja att vinna varje enskild boll. Jag har jobbat inom ungdomsfotbollen i nästan 40 år och jag vet inte hur många tusentals ungdomar jag spelat med. Endast ett fåtal spelare har gjort samma intryck på mig. Endast ett fåtal spelare gör ett intryck av att inte bara vara speciella fotbollsspelare utan även som personer utanför planen.

– Jag minns en gång då han var besviken över att inte ha blivit uttagen i det engelska U15-landslaget. De sista uttagningarna var i Lytham och jag skulle dit och titta. Jag sa till honom: "Du är minst lika bra som någon av de som valts ut. Häng med och se själv."

– Vi stannade vid McDonalds för att köpa lite mat och när jag släppte av honom i hemma i Kirkby senare så lät han mig inte åka förrän han sprungit in i huset och hämtat pengar för maten. Jag sa att det inte behövdes, men han insisterade. Han fick mig att sitta kvar tills han kom tillbaka med pengar. Sådan var Ian. Det var bara en liten gest men det är någonting som jag aldrig glömt. Det var en sådan kille han var. Väldigt väluppfostrad.

– Ian var helt klart en spelare som vi följde med extra intresse. Det är väldigt svårt att i ung ålder säga vem som kommer att lyckas. Det kanske är en handfull spelare som jag redan vid 14 eller 15 års ålder kunnat säga med säkerhet att de skulle nå toppen. Med många spelare måste man vänta tills de är 17,18 eller 19 år gamla, men med "Froddy" så var jag så säker man kan vara.

Blev snabbt akademins största framtidshopp

Frodsham gjorde framsteg i akademin samtidigt som Sir Kenny Dalglish var ansvarig för seniorlaget. Trots att Dalglish lämnade klubben då Frodsham endast var 15 år gammal hade den unge talangen gjort ett stort avtryck.

– Ja, jag minns den unge Ian Frodsham, säger Dallgish.

– Steve Heighway höll honom så högt. Han pratade alltid om hur bra han var och Steve hade ett väldigt bra öga för sådant. Steve älskade honom både som fotbollsspelare och person.

– Han var fortfarande så ung när jag lämnade, men alla var medvetna om hans framsteg. Det var så sorgligt det som hände. De kunde inte lista ut vad problemet var och när de väl lyckades så var det för sent.

På den tiden var det tre män som var ansvariga för utvecklingen av Liverpools största talanger. Heighway assisterades av Dave Shannon och Hughie McAuley när de höll noggrann koll på klubbens A- och B-lag som bestod av unga talanger.

– "Froddy" tog steg för steg så sömlöst. Vi alla hade samma känsla - om det inte händer någonting oväntat så var Ian på väg till seniorlaget, säger McAuley.

– Han hade sådana fantastiska egenskaper. Han var en naturlig talang med rätt karaktär och tävlingsinstinkt från tidig ålder. Jag minns matcher mot Everton och Manchester United på Melwood där han tacklade allt som rörde sig. Jag minns målen han gjorde när han dunkade bollen i krysset från långt håll. När man behövde ett mål så var det "Froddy" som ofta levererade.

– Jag känner mig väldigt lyckligt lottad som kan säga att jag jobbat tillsammans med Ian och att jag fick se honom utvecklas. Han var en bra lyssnare och lärde sig så snabbt. Han var en fantastisk kille som kom från en bra familj. Utanför planen var han lugn och trevlig. Men sekunden han klev ut på planen förändrades han. Han var en född vinnare. Han levde för fotbollen.

– Man behövde aldrig be Ian att kämpa hårdare i en match. Han gav allt i 90 minuter. Han förkroppsligade drivet hos scousers. Han var orädd. Jag gillade verkligen honom. Han var en starkt lysande stjärna.

Dessa tre talangutvecklare var med och hjälpte en ung Steven Gerrard att ta sig hela vägen till seniorlaget. Jämförelser mellan Gerrard och Frodsham är inte långt borta enligt de som följt båda spelarna på nära håll.

– De liknade varandra väldigt mycket, till och med fysiskt då de båda var långa och smala. Båda var otroliga passningsspelare och stenhårda bollvinnare. Båda var vad Liverpool är rakt igenom. ”Froddy” kanske inte var lika högljudd som Steven, men att ha två så talangfulla mittfältare på så kort tid var fantastiskt, säger Heighway.

– Det fanns helt klart paralleller att dra mellan ”Froddy” och Steven, instämmer Shannon.

– ”Froddy” gick inte iväg på offensiva räder på riktigt samma sätt som Stevie, men de var båda typiska Liverpoolsspelare. Det kunde ha varit så att de två bildade mittfält för klubben.

– Vi jobbade med ”Froddy”, Michael Owen och Steven på kort tid. Vad de alla hade gemensamt var en enastående attityd. Utöver talangen så hade de en tro på sig själva att de skulle lyckas.

Jämförelser med Steven Gerrard

1993 fick 17-årige Frodsham skriva på sitt första professionella kontrakt med Liverpool. Han var trots sin unga ålder orädd när han tränade med seniorlaget.

– Ian var en spelare som gillade att tacklas och tydligen ska han en gång ha gått rätt hårt åt Souness, som då gav honom en liten armbåge i revbenen nästa gång de stötte ihop på planen. Bara en minut senare så gick Ian in hårt igen. Souness tänkte ”vänta nu, vanligtvis brukar de sluta när jag ger tillbaka,” berättar Ians bror Gary.

Grame Souness minns även han situationen.

– Ja, den där händelsen från träningsplanen låter bekant. Alla i klubben visste att det var en ung talangfull kille vid namn Ian Frodsham som var på väg upp. Han var aggressiv, rörlig, bra passningsspelare, bra attityd. Han hade allt man vill ha i en mittfältare, säger Souness.

– Man får inte fram en Steven Gerrard eller en lokal spelare som tar sig igenom systemet på det sättet allt för ofta. Alla var exalterade över Ians framfart. Han var den som det inom staben pratades om som nästa grabb att slå igenom.

– Jag hade det tufft vid den tiden och det var inte lätt för mig att ge ungdomarna speltid, men Ians tid hade kommit. Steve Heighway berömde honom alltid. Steve hade verkligen bra koll på vilka ungdomar som utvecklar sig bäst och han hade stora förhoppningar om Ian. Han pratade alltid om honom.

– Det Gud hade gett honom skulle ta honom in i seniorlaget. Han skulle bli en spelare i det laget. Den enda frågan som fanns var hur långt han skulle gå. Sorgligt nog kommer vi aldrig att få veta det.

Listan med människor som sett Frodshams potential kan göras lång. Unga talanger som såg honom spelare som senare själva tog klivet upp i Liverpools seniorlag minns mycket väl vem Frodsham var. Dominic Matteo, som gjorde 155 framträdanden i den röda tröjan, berättar mer.

– Jag får rysningar bara jag pratar om det här, om jag ska vara ärlig. Jag saknar honom verkligen. Alla älskade ”Froddy”. Han var så lätt att tycka om. Vi hade en fantastisk relation. Vi spenderade mycket tid tillsammans och åkte till exempel på semester till Spanien tillsammans.

– Som spelare var han fantastisk. Han hade naturlig talang i kombination med otrolig attityd. Han skulle ha haft en otrolig karriär. Han hade spelat för Liverpool och England.

– Jag brukar säga att han var stöpt i samma form som Steven Gerrard. Jag spelade med båda två och det är en rättvis jämförelse. Ett mittfält bestående av Gerrard och Frodsham hade man inte velat spela mot. De båda visste vad det betydde att spela för Liverpool. De båda ville det här så mycket.

– Men glöm hans talang, mer än någonting annat var han en fantastisk människa. Steve Heighway jobbade inte bara för att få fram de bästa spelarna utan även fina människor. ”Froddy” var ett perfekt exempel på det. Jag är stolt över att kunna säga att jag kände honom.

Robbie Fowler berättar vad han minns om den unge mittfältstalangen.

– Just där och då så är man inne i sin egen bubbla. Man är fast besluten om att själv lyckas, men alla visste att det var en speciell spelare som jobbade sig uppåt. Det förstod man direkt när man hörde hur staben pratade om honom.

– Jag vet inte om någon annan har sagt det tidigare, men ”Froddy” var stöpt i samma form som Steven Gerrard. Det borde ge en förståelse om hur duktig han faktiskt var. Det var en fin tid för akademin där jag själv, Carra, Michael Owen, Stevie och ”Froddy” kom fram.

– Han var en fantastisk spelare. Han var verkligen nära att ta sig till seniorlaget när jag själv hade fått min debut av Graeme Souness.

Sjukdomen som förändrade allt

Sedan kom sjukdomen. Frodsham hade rest till Florida för att vara hjälptränare under ett träningsläger med unga talanger. Det var under den resan som det helvete som skulle kosta Ian livet började. Han beklagade sig över smärta i ryggen och fick när han återvände till Merseyside besöka flera specialister för undersökning. En läkare trodde att det handlade om en inflammation i ryggkotorna.

– Läkaren började behandla Ian för detta och gav honom kortisonsprutor i ryggen. Jag frågade hela tiden efter röntgenresultaten men han sa bara: ”jag har jobbat med det här i 25 år och jag vet vad jag gör,” berättar Ians mamma Lynn.

Smärtan blev allt mer påtaglig, men Frodsham fortsatte att träna på och försökte dölja smärtan så gott det gick. Han gjorde allt för att kunna spela matcher men smärtan blev ibland allt för påtaglig. Han lyckades dock prestera så pass bra att han fick chansen att spela för det engelska U18-landslaget där han fick debutera i en 3-1-seger mot Frankrike 1993.

– Jag var så stolt över Ian den kvällen, säger Heighway.

– Jag vet att han mådde dåligt men han spelade ändå. När han kom in till spelarloungen efteråt så var kostymen han bar två storlekar för stor. Han förlorade så mycket vikt.

– Jag minns att jag tittade på hans mamma Lynn och hon tänkte samma sak. Kostymen hängde nästan över honom. Det är ett minne som etsat sig fast hos mig. De trodde att det var en inflammation, men det var inte förrän vid ett senare skede som de förstod hur allvarligt det faktiskt var. Inte lång tid efter den matchen med England började det gå snabbt utför. Allt hände väldigt snabbt.

Lagkamraterna i akademin förstod inte heller dem hur allvarligt det var. Efter en seger mot Sheffield United i FA Youth Cup berättade Frodsham för sina lagkamrater om smärtorna.

– Efter matchen sa han att han hade så väldigt ont i ryggen, berättar Iain Brunskill.

– ”Froddy” var lagkapten för ungdomslaget och i nästa runda skulle vi möta West Ham. Jag minns att Steve Heighway kallade in mig på sitt kontor och sa att ”Froddy” inte mådde bra och att jag skulle vara lagkapten i nästa match. Vi spelade oavgjort på Anfield och förlorade på bortaplan.

– Det verkade som att det tog tid för dem att komma på vad som var fel. Han klev av planen i halvtid en gång och sa att han inte kunde röra sig. Det var hemskt. Vi var alla oroliga.

Danny Embleton var även han lagkamrat med Frodsham under den här perioden.

– Vi höll alla på att skämta runt på bussen efter en match och ”Froddy” hade somnat. Vi retades lite med honom. Han sa att han inte hade sovit någonting på grund av ryggsmärtorna. Vi var fortfarande så unga, man tänkte bara att läkarna skulle fixa det.

I december 1993 spelade Frodsham för reservlaget mot Sunderland. Det blev en av hans sista matcher någonsin. 9 januari 1994, strax efter att han fyllt 18 år, kollapsade han under en träning på Melwood och fördes till sjukhuset Aintree Hospital.

– På plats på Aintree så var det en läkare som sa att han trodde att det var en tumör, men han kunde inte säga det med säkerhet. En undersökning i Birmingham bekräftade det. De sa att det var en aggressiv tumör som var stor som en mindre boll. De sa att det var en chans på tre miljoner. De hittade spår av sjukdomen i lungorna också men de sa att behandlingen kunde ge honom en chans.

Frodsham diagnosticerades med Ewings sarkom, en elakartad cancer.

– Det gör mig ledsen bara att tänka på den dagen, säger Souness.

– Jag minns att jag åkte till Birmingham. Det var inte goda nyheter. De sa att även om behandlingen fungerade på tumören så var det osannolikt att han skulle kunna spela fotboll på hög nivå igen. Jag minns Ians min och hur han lät. Han var fortfarande ung.

Souness fick i början av året 1994 lämna sitt uppdrag som Liverpooltränare efter en FA-cupförlust mot Bristol City.

– Dagen då Graeme lämnade Liverpool ringade han mig för att förklara vad som hänt och slog fast att han skulle göra allt han kunde för att hjälpa oss även om han inte var tränare längre, säger Lynn.

Behandlingen såg till en början ut att hjälpa. Frodsham kunde träna på motionscykel och var på bra humör. Han återvände ofta till gymmet på Melwood för att få umgås med sina lagkamrater. Enligt en av lagkamraterna pratade Frodsham ibland om att han kanske skulle kunna spela igen.

De förhoppningarna försvann sommaren 1994.

– En dag kom han in i huset och sa: ”mamma, jag tror att smärtan kommer tillbaka.” Jag tänkte att det kanske hade att göra med att han gått för långa promenader. Innan hans nästa behandling så gjorde de en röntgen. När de höll på att förbereda behandlingen så kom en läkare in och sa åt dem att sluta. ”Det finns inget mer vi kan göra,” sa han. De berättade att det hade spridit sig upp efter ryggraden.

Liverpool undersökte möjligheten att skicka Frodsham till USA för en banbrytande behandling, något som skulle kostat klubben ett sexsiffrigt belopp som de var mer än beredda att betala, men specialister bedömde det som att det hade gått för lång tid, sjukdomen hade spridit sig för mycket.

Ians sista tid i livet var präglat av sjukdomen som blev allt värre. Han började få rejäl huvudvärk med jämna mellanrum, något som senare konstaterades bero på att cancern spridit sig till hjärnan. Han förlorade synen och spenderade resten av sin tid sängliggandes.

2 januari 1995 förklarades Ian Frodsham död.

– Alla Liverpoolspelarna och staben kom på begravningen. Graeme Souness likaså. Steve Heighway sa några vackra ord. Han har alltid sagt att han älskade honom som sin egen son, berättar Lynn.

– Vi visste att Ian var en fantastisk person, men efter att han dog så kom människor fram till oss och berättade så härliga berättelser, säger Ians bror Gary.

– Jag slutade aldrig älska Liverpool, men när jag tittade på matcherna under åren som följde så tänkte jag ofta på hur fantastiskt det hade varit att se honom ute på planen.

– Det fanns alltid med mig i bakhuvudet. Att se Steven Gerrard spela, det var som att se vår Ian styra det där mittfältet.