– Dagen då King Kenny gjorde mig mållös

Det är söndagen den 6 mars 2011 och jag sitter på fjärde raden, strax bakom målet på The Kop, och ser Liverpool utklassa ärkefienden Manchester United.

Luis Suarez stjäl hela showen och visar för första gången sedan övergången från Ajax vilken världsstjärna han är på väg att förvandlas till.

När Dirk Kuyt fullbordar sitt hattrick – serverad på silverfat av Suarez – får jag och Peter Lindqvist från Luleå glädjefnatt och rusar i sällskap med fem-sex andra ut på planen och firar tillsammans med duon. Innan vakterna hinner reagera är vi tillbaka i våra säten igen.

Vilka minnen!

Kungligt firande

Men det allra mäktigaste minnet inträffar en liten stund senare när The Kop plötsligt stämmer upp i ett ”Happy Birthday” med adress till den lille mannen som står och gestikulerar vid sidlinjen framför Main Stand.

Kenny Dalglish.

Två dagar tidigare fyllde han 60 år och nu – i tolfte matchen efter sin återkomst på managerposten – firas han som den kung han är av Anfields tolfte man. Sången dånar runt arenan. 

Skotten skrattar gott och vinkar tillbaka mot oss och jag känner hur tårarna trillar nedför kinderna. Större än här så kan det fan inte bli för en sketen Njurundagrabb, tänker jag.

Ett ögonblick som jag vårdar ömt i hjärtat så länge jag lever.

Störst av dom alla

Kenneth Mathieson Dalglish.

I dag fyller min stora idol och älsklingsmänniska, om det nu ens finns något som heter så, 70 bast.

Jag har dyrkat honom sedan jag var tio – det blir, få se...43 år – som världsklasspelare, som player-manager, som manager, familjefar och make och som den otroligt ödmjuka person han är. 

En enkel grabb som aldrig glömmer sina rötter i arbetarklassens Glasgow.

Jag har fortfarande kvar en kartong med tidningsurklipp, foton och posters efter åratal av samlande. Min beundran var så stark att jag till och med höll på Skottland i VM-kvalmatcherna mot Sverige 1981.
Det var förstås inget jag yppade högt, för det hade kunnat leda till ringa misshandel från någon av mina bröder.

King Kenny är den störste, han har gjort sig förtjänt av sin läktare och sin Sir-titel. För min del skulle de gärna få avtäcka ett gäng byster och statyer också.

Sättet han ledde klubben på efter Heysel – för att inte tala om den fruktansvärda tiden efter Hillsborough – har gett evigt avtryck i själen hos alla scousers, röd som blå.

Miste talförmågan

Under Liverpoolresorna har jag haft förmånen att få träffa och lära känna barndomsfavoriter som Phil Neal, Ian Rush, Ronnie Whelan, Alan Kennedy, Ian Callaghan, Jimmy Case, Phil Thompson, Terry McDermott och John Aldridge för att nämna några. Allihopa är förstås gamla polare till Kenny.

Tyvärr har jag aldrig snackat med Kingen himself. Men en gång var det jävligt nära.

I början av augusti 1986 var Liverpool som färska Double-mästare på försäsongsläger i Sverige och jag och några kompisar rattade min babyblå Saab Combi Coupé till Örebro, tältade ett par dygn och stalkade spelarna under träningspassen på Trängens IP, hängde utanför hotellentrén på Grand och vid restaurang Lorry.

I egenskap av nyutnämnd sportchef på Dagbladet Nya Samhället i Sundsvall passade jag på att ackreditera mig till den planerade träningsmatchen mot Länslaget på Eyravallen. Det var ju min stora chans att äntligen få träffa KINGEN!

* Kenny med klubbens första och hittills enda "The Double" i maj 1986. Redaktören är för övrigt stolt ägare till en identisk keps.

Kort efter matchen – 3-1-seger inför 10 000 åskådare – väntade jag utanför omklädningsrummet tillsammans med två kollegor från Örebro-Kuriren och Nerikes Allehanda när 35-årige player-managern Kenny Dalglish klev ut med fotbollsdojorna i handen och badande i svett. 

På den här tiden hölls inga flashiga presskonferenser i studios med mickar och tv-kameror.

Jag var förstås väl bekant med ryktet att han kunde vara vrång mot murvlar, men han log vänligt mot oss.

Jag hade plitat ner några frågor i blocket, men när jag nu tittade min stora hjälte i ögonen från en meters håll hände det som inte fick hända.
Jag började plötsligt darra, rodna och svettas – oförmögen att få fram ett enda ljud. Minuterna gick och jag stod bara och stirrade som ett fån.

Starstruck! Långt innan ordet ens existerade i den svenska vokabulären.

Och lika snabbt som han kom var han borta igen.

Ni anar säkert att jag har förbannat mitt 19-åriga jag åtskilliga gånger sedan dess. Men under de 35 år som passerat har jag lyckats sluta fred med spolingen; trots allt möttes våra blickar och jag har i alla fall stått en armlängd ifrån och l-y-s-s-n-a-t på Kingen. 

Tröstat mig med dagdrömmeriet om att våra vägar säkert, alldeles säkert, kommer att korsas igen. Det händer typ varje gång som jag besöker Liverpool.

En gång drömde jag att vi åt en brakmiddag ihop på en krog, Kenny, Glenn Hysén och jag. Den var sådär skönt verklig ni vet, förutom att Kenny pratade klockren svenska. 

Long Live The King

Visst har jag sett King Kenny på avstånd på och utanför Anfield ett antal gånger sedan dess, men aldrig ”tagit mig fram” eller råkat ”springa på honom” som vissa andra. Känner till några svenska supporters som haft lyckan att få med sig selfies och blir grön av avund när jag ser bilderna i flödet på sociala medier.

Men ibland tänker jag också att det kanske är bäst att bevara ens barndomshjältar i hjärtetrakten. Blotta tanken på att bli avsnäst skulle göra mig helt knäckt.

Hursomhelst, hyllas den som hyllas bör!

King Kenny 70 år. Long Live The King.

Ikväll vinner vi för Kenny och för Ian St John. Två helgon med givna platser i klubbens mäktiga historia.